Känna institutets ande
Författaren bor i Colombia.
Den ibland negativa miljön på universitetet tyngde mig. När jag kände atmosfären på institutet visste jag att jag inte var ensam.
När jag började på universitetet, tyckte jag mycket om att befinna mig i utbildningsmiljön och se mina jämnårigas entusiasm. Tack vare min himmelske Fader, Ständiga utbildningsfonden och stödet från min familj såg jag min dröm börja bli verklighet.
Under de första veckorna i skolan insåg jag att hårt arbete väntade mig under de följande fem åren: läxor, förhör, prov och projekt. Jag började verkligen tycka om mitt yrkesval och min skola, men jag insåg också att jag dittills hade levt i en bubbla. Jag såg tydligt att jag skilde mig från de andra eleverna. De lyssnade på musik med oanständiga texter och deras samtal tenderade att handla om att vara omoraliska, använda droger och att dricka alkohol på helgerna.
Mina klasskamrater frågade många gånger om jag ville umgås med dem på deras helgaktiviteter. När jag hade berättat om mina normer och min religion var det flera som respekterade min ståndpunkt och slutade tjata om att jag skulle följa med dem, men långt fler hånade min tro. Jag försökte vara oberörd av deras kommentarer, men jag undrade: ”Kan jag leva med det här hela tiden?” Jag bad ständigt om att få styrka och att inte känna mig ensam. Men jag tyckte inte att bönerna blev besvarade. Sedan insåg jag att det som pågick runt omkring mig på universitetet inte skulle förändras. Fastän jag gick på universitetet fortsatte jag att vara med på Unga kvinnor, så jag hörde om institutet en söndag på sakramentsmötet. Jag bestämde mig för att åka till institutet följande onsdag för att ställa en fråga om Ständiga utbildningsfonden.
Efter en lång hektisk dag på universitetet åkte jag bort till institutet. Jag åkte kollektivt, så jag klev på, satte mig ner och började läsa nästa kapitel jag hade i läxa. Jag suckade djupt och längtande efter en paus. När jag tittade upp såg jag något olämpligt som hände i närheten av mig. Framme vid hållplatsen klev jag av och promenerade till institutet, samtidigt som jag funderade på läxorna jag behövde lämna in nästa dag.
Fastän jag levde efter evangeliets normer tyngdes mina tankar av miljön på universitetet när jag gick in i institutbyggnaden. Jag kom in och såg unga vuxna universitetsstuderande som var passande klädda och jag hörde dem prata respektfullt med varandra. Vilka kurser skulle de läsa den här terminen? Läran och förbunden? Mormons bok? Missionärsförberedelse?
Jag gick fram till kamrern, fick svaret på frågan jag kommit för att ställa och vände mig om för att gå. Nära utgången vände jag mig om, eftersom jag kände atmosfären på institutet. Jag gick ut genom dörren med tårar som svämmade över och kände stor glädje. När jag åkte bussen tillbaka hem både grät och log jag. En outplånlig tanke kom till mig: Jag var inte ensam.
I det ögonblicket fick jag svaret på mina böner. Jag kände Anden, tänkte på min upplevelse och tackade min himmelske Fader för glädjen i att tro på evangeliet.
När jag kom hem kramade jag min mamma och berättade för henne om hur underbart det var att känna Guds kärlek. Han hade aldrig lämnat mig och hade alltid varit med mig, liksom han är med oss var och en när vi behöver honom som mest. Jag var med på institutet under hela min tid på universitetet och träffade många som fortfarande är goda vänner. Men Jesus Kristus är vår bästa källa till kärlek och stöd, och han lämnar oss aldrig ensamma.