2016
Finns det något jag kan göra?
Mars 2016


Finns det något jag kan göra?

Loralee Leavitt, Washington, USA

folding clothes

Illustrationer Allen Garns

Jag satt i vardagsrummet och grät. Det var bara några dagar efter att jag hade fått missfall, och jag kunde inte sluta tänka på förlusten av vårt barn. Så många saker påminde mig om tragedin, särskilt garderoben som var full av mammakläder.

Varje gång jag gick in i mitt rum tycktes kläderna stirra på mig från sina galgar. De flesta av dem var helt nya och aldrig använda, vilket påminde mig om att jag inte längre var gravid. Jag var fortfarande för svag för att stå upp mer än några sekunder för att kunna packa undan dem.

Plötsligt knackade det på dörren. När jag öppnade såg jag min besökslärare stå på tröskeln. Det var samma besökslärare som hade passat mina barn när läkaren bekräftade för min make och mig att jag hade fått missfall.

”Finns det något jag kan göra för dig? frågade hon.

”Ja”, sa jag. ”Jag behöver din hjälp med att packa undan mammakläderna.”

Jag ledde henne till sovrummet, där hon tömde lådor och tog ner kläder från galgar. Sedan låg jag i sängen medan hon vek kläderna och varsamt lade dem i lådor. Sedan hon förseglat lådorna och burit ner dem, så att jag inte skulle behöva se dem, kände jag mig lättare till sinnes.

Sedan gick hon in i köket, fyllde diskmaskinen, torkade av bänkarna och städade – saker som jag fortfarande inte orkade göra. När hon gick var huset rent, mina kläder var utom synhåll och mitt hjärta var inte riktigt lika tungt längre.

Aposteln Johannes lärde: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan” (1 Joh. 4:18). När vi räcker ut handen för att ge Frälsarens kärlek, blir vi styrkta av hans mod. Eftersom min besökslärare var fylld av Kristi kärlek, kom hon omedelbart när Anden manade henne att komma.

Vi fick många uttryck för kärlek under den där hemska tiden, däribland blommor, kort, muffins och hjälp med barnen, vilket vi uppskattade. Men det uttryck som hjälpte mest var när min besökslärare, utan att veta hur mycket jag behövde henne, knackade på dörren och frågade: ”Finns det något jag kan göra för dig?”