Vid talarstolen

Korgar och burkar

Chieko N. Okazaki

Om syster Okazaki

Chieko Nishimura Okazaki (1926–2011) växte upp i Hawaii, USA, i en familj som var buddister och härstammade från Japan. Hon blev medlem i kyrkan när hon var 15 år.

Vid det laget hade syster Okazaki insett hur komplicerad hennes etniska och kulturella bakgrund var. Oroliga för hur andra skulle uppfatta dem efter att den japanska militären hade bombat Pearl Harbor i Hawaii, samlade syster Okazaki och hennes mamma ihop och grävde ner alla minnessaker de ägde. Men sedan såg hon sig själv i spegeln och tänkte: ”Jag har aldrig satt min fot i Japan. Jag är inte japan i hjärtat. Men jag kan inte springa bort från mig själv. Mina ögon, min hy och mitt hår är japanska.”¹

Syster Okazaki mötte rasism under hela sitt liv. Hon började undervisa kort efter andra världskriget, när de anti-japanska känslorna fortfarande var starka i Förenta staterna. Tre mödrar vägrade att låta sina barn vara i hennes klass. Men syster Okazaki vann snart deras förtroende.²

Syster Okazaki var den första kvinnan som verkat i kommittéerna för alla kvinnornas biorganisationer: först Unga kvinnor, sedan Primär och därefter Hjälpföreningen.³

Det här budskapet är ett anpassat utdrag ur hennes tal från generalkonferensen i april 1996 om enighet och olikheter.

Gud har gett oss många gåvor och många olikheter, men det väsentliga är det som vi vet om varandra – att vi alla är hans barn.

Vår utmaning som medlemmar i kyrkan är att lära av varandra så att vi kan älska varandra och växa tillsammans.

Evangeliets lärosatser är oumbärliga. De är av stor vikt, men förpackningen är valfri. Låt mig ge ett litet exempel för att visa skillnaden mellan kyrkans lärosatser och den kulturella förpackningen. Här är en burk med Utah-persikor som en husmor i Utah konserverat så att familjen kan äta dem under en snöig årstid. Hawaiianska husmödrar konserverar inte frukt. De plockar tillräckligt med frukt för några dagar och förvarar den i sådana här korgar till sina familjer. Den här korgen innehåller en mango, bananer, en ananas och en papaya som plockats av en polynesisk husmor som mat till hennes familj i ett klimat där frukt mognar under hela året.

Korgen och burken är olika slags behållare men innehållet är detsamma: frukt till en familj. Är burken rätt och korgen fel? Nej, de är båda rätt. De är behållare som passar kulturen och folkets behov. Och de är båda lämpliga att förvara innehållet i, det vill säga frukten.

Vilka är frukterna? Paulus säger: ”Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning” [Gal. 5:22–23]. I Hjälpföreningens systraskap, i prästadömets brödraskap, i den vördnadsfulla sammankomsten för att ta del av sakramentet, förenar Andens frukt oss i kärlek, glädje och frid, oavsett om Hjälpföreningen är i Taipei eller Tonga, oavsett om prästadömsgruppen är i Montana eller Mexiko och oavsett om sakramentsmötet äger rum i Fiji eller Filippinerna.

När jag kallades att verka i Hjälpföreningens generalpresidentskap, sa president Gordon B. Hinckley till mig: ”Du tillför detta presidentskap något unikt. Man kommer att betrakta dig som någon som representerar dem som är utanför Förenta staternas och Kanadas gränser. … Du blir för dem en bekräftelse på att de är ett med kyrkan.” Han gav mig en välsignelse att min tunga skulle lossas när jag talade till människorna.⁴

… [När jag talade i andra länder] kände jag att Anden förde mina ord till deras hjärtan, och jag kunde smaka av ”Andens frukter” när jag i min tur fick deras kärlek, glädje och tro. Jag kände att Anden gjorde oss till ett.

Bröder och systrar, vare sig era frukter är persikor eller papayafrukter, och vare sig ni kommer med dem i burkar eller korgar, tackar vi er för att ni bjuder på dem i kärlek. Fader i himlen, må vi vara ett och må vi vara dina⁵, ber jag om i vår Frälsare Jesu Kristi heliga namn, amen.