Abuelos skomakeri
Författaren bor i Utah, USA.
”Du vet, vi behöver vara mer som den här skon”, sa farfar.
”’Förlåt’ är inte alltid lätt att säga” (Children’s Songbook, s. 98).
Miguel öppnade dörren till sin abuelos (farfars) skomakeri. Han kände lukten av lädret som Abuelo arbetade med. Det var en av hans favoritlukter.
”Hej, Abuelo!”
Abuelo satt på knä och ritade utmed en kunds fot på ett papper. Han såg inte upp. Abuelo kunde inte höra så bra.
Miguel satte sig på en arbetsbänk. Han tittade på travarna med utskuret läder. Han föreställde sig vad Abuelo skulle göra av varje bit med hjälp av hammare och tång.
Verktygen påminde Miguel om något annat han tyckte om. Abuelo gav alltid Miguel en godisbit när han hjälpte till att städa.
Men Miguel var hungrig nu! Han visste att han inte fick ta godis utan att fråga, men det såg ut som om Abuelo skulle vara upptagen en stund. ”Kanske behöver jag inte vänta”, tänkte Miguel.
Miguel sträckte sig efter godisburken under disken. Den var full av hans favoritgodis – söt och kryddig med chilipulver! När Miguel öppnade burken kände han sig lite illa till mods. Men godiset såg så smaskigt ut. Han skyndade sig att stoppa en i munnen.
Kunden gick därifrån efter en stund. Abuelo tog en bit läder och doppade den i lite vatten. Det gjorde lädret mjukt och lätt att arbeta med.
Miguel tuggade i sig resten av godisbiten så fort han kunde. Sedan gick han bort till Abuelo.
”Hej!” sa Abuelo med ett leende. ”Jag är glad att du kom hit.”
Miguel kramade Abuelo. Han hoppades att Abuelo inte skulle märka att han hade ätit en godisbit. Miguel trängde bort oron.
”Det ser ut som om du har mycket att göra i dag”, sa Miguel och pekade på traven med läder. ”Behöver du hjälp?”
”Visst! Kan du ge mig den där tråden?”
Miguel sträckte sig efter en lång trådbit. Han drog i tråden med hjälp av båda händerna. Den var starkare än den såg ut.
”Wow”, den är jättestark.”
Abuelo skrattade till. ”Det måste den vara för att stå emot livets slitningar. Abuelo drog tråden genom lädret. Sedan fick han ett uttryck i ansiktet som mamma ibland kallade ”kloke Abuelo”.
”Du vet, vi behöver vara mer som den här skon”, sa Abuelo med en nick.
Miguel tittade närmare på lädret. ”Eh … gör vi?”
”Ja, verkligen. Vi behöver vara starka. Då kan inte Satans frestelser knäcka oss.”
Miguel kom att tänka på den röda godisbiten. Han visste att han borde berätta om den för Abuelo.
Abuelo tog ner en gammal sko från hyllan. ”Ser du det här stora hålet?”
Miguel kunde förmodligen trä sin hand genom hålet. ”Ja.”
”Det här var en gång ett litet hål som det hade varit lätt att laga. Men de väntade, och nu blir det mycket svårare att laga det. Dåliga vanor och dåliga val är som det där hålet. Det är lättare att få bort dem tidigt.”
Abuelo nickade igen, och ”kloke Abuelo” log stort. De fortsatte prata medan Abuelo arbetade. Hela tiden tänkte Miguel på den röda godisbiten.
När Abuelo var klar hjälpte Miguel till att städa. Sedan sträckte Abuelo sig ner efter burken med godis.
Men nu klarade Miguel inte av det längre. ”Jag tog en av dina godisbitar!” utbrast han.
Abuelo ställde ner burken. ”Vad sa du?”
Miguel berättade för honom om hur han hade tagit godisbiten utan att fråga. ”Förlåt, Abuelo! Jag ska aldrig göra om det. Jag lovar!”
Abuelo gav Miguel en stor kram. Miguel kände sig så mycket bättre.
”Tack för att du är ärlig. Det är viktigare för mig än någonting annat.”
På vägen hem kände Miguel sig som en av Abuelos nya skor. Stark och redo för livet!