Stå fast vid våra löften och förbund
Jag uppmanar er att fundera på de löften och förbund ni gör med Herren och med andra med stor integritet, i vetskap om att ni är bundna av ert ord.
Kära bröder och systrar, må vi, när vi nu avslutar det här mötet, i våra hjärtan bevara de vittnesbörd vi hört om sanningarna i Jesu Kristi evangelium. Vi är välsignade att ha den här högtidliga stunden tillsammans då vi förnyar vårt löfte till Herren Jesus Kristus att vi är hans tjänare och han är vår Frälsare.
Vikten av att göra och hålla löften och förbund är något som upptar mina tankar. Hur viktigt är det för dig att hålla ord, att vara betrodd, att göra det du säger att du ska göra, att sträva efter att hedra dina heliga förbund och att ha integritet? Genom att vara trogna våra löften till Herren och andra går vi på förbundsstigen tillbaka till vår Fader i himlen, och vi känner hans kärlek i våra liv.
Vår Frälsare Jesus Kristus är vårt stora föredöme i att göra och hålla löften och förbund. Han kom till jorden och lovade att göra Faderns vilja. Han lärde evangeliets principer i ord och handling. Han sonade våra synder så att vi kan få leva igen. Han har hedrat alla sina löften.
Kan detsamma sägas om var och en av oss? Vilka är farorna om vi fuskar lite, tar några felsteg eller inte helt lever upp till våra förpliktelser? Hur blir det om vi sviker våra förbund? Kommer andra då att komma till Kristus i ljuset av vårt föredöme? Är du bunden av ditt ord? Att hålla löften är inte en vana utan en egenskap hos en Jesu Kristi lärjunge.
Ständigt medveten om våra svagheter i jordelivet lovade Herren: ”Var … vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida.”1 Jag har känt hans närvaro när jag har behövt bekräftelse, tröst eller större andlig insikt eller styrka, och jag har blivit djupt ödmjukad och är tacksam för hans gudomliga sällskap.
Herren har sagt: ”Varje själ som överger sina synder och kommer till mig och åkallar mitt namn och lyder min röst och håller mina bud, skall se mitt ansikte och veta att jag är.”2 Det är kanske hans yttersta löfte.
Jag lärde mig vikten av att hålla ord när jag var ung. Ett sådant exempel är när jag stod i givakt för att läsa upp scoutlöftet. Vårt samarbete med Boy Scouts of America, fastän det nu avslutas, kommer alltid att vara ett viktigt arv för mig och för denna kyrka. Till scouternas organisation, till de många män och kvinnor som verkat flitigt som scoutledare, till mammorna – de, om några, förtjänar ett tack – och till de unga män som deltagit i scoutverksamheten säger vi: ”Tack.”
Under det här mötet har vår käre profet, president Russell M. Nelson, och äldste Quentin L. Cook tillkännagett förändringar som åter riktar vårt fokus mot ungdomarna och anpassar våra organisationer efter uppenbarad sanning. Dessutom redogjorde president Nelson och president M. Russell Ballard så sent som förra söndagen för det nya programmet för barn och ungdomar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga för hela kyrkan. Det är ett världsomfattande initiativ som fokuserar på vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum står eniga i den här nya inriktningen, och jag vittnar personligen om att Herren har väglett oss i vartenda steg på vägen. Jag gläder mig över att barnen och ungdomarna i kyrkan ska få uppleva detta integrerade fokus på dem i både hemmet och kyrkan – genom evangelielärande, tjänande och aktiviteter samt personlig utveckling.
Ungdomarnas tema för nästa år, 2020, handlar om Nephis klassiska löfte att ”gå och göra”. Han skrev: ”Och det hände sig att jag, Nephi, sade till min far: Jag skall gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem.”3 Även om det yttrades för länge sedan förkunnar vi i kyrkan det i dag.
Att ”gå och göra” innebär att höja sig över världens sätt, att vi tar emot och handlar efter personlig uppenbarelse, lever rättfärdigt med hopp och tro inför framtiden, att vi ingår och håller förbund att följa Jesus Kristus och därigenom ökar vår kärlek till honom, världens Frälsare.
Ett förbund är ett ömsesidigt löfte mellan oss och Herren. Som medlemmar i kyrkan sluter vi vid dopet förbund att ta på oss Jesu Kristi namn, att leva som han levde. Liksom de som döptes vid Mormons vatten sluter vi förbund att bli hans folk, att ”bära varandras bördor så att de kan bli lätta, … att sörja med dem som sörjer, … trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt”.4 Att vi stödjer varandra i kyrkan återspeglar vår förpliktelse att hedra just dessa löften.
När vi tar del av sakramentet förnyar vi detta förbund att ta på oss hans namn, och vi ger ytterligare löften om att bli bättre. Våra dagliga tankar och gärningar, både stora och små, återspeglar vår förpliktelse mot honom. Hans heliga löfte till oss lyder: ”Om ni alltid kommer ihåg mig skall ni ha min Ande hos er.”5
Min fråga i dag är: Står vi fast vid våra löften och förbund eller är de ibland halvhjärtade förpliktelser som ingås lättvindigt och därmed lätt bryts? När vi säger till någon ”Jag ska be för dig”, gör vi det då? När vi lovar ”Jag kommer dit och hjälper till”, gör vi det då? När vi förbinder oss att betala en skuld, gör vi det då? När vi räcker upp handen för att inrösta en annan medlem till ett nytt ämbete, vilket betyder att ge stöd, gör vi det då?
En kväll när jag var ung satt mamma med mig på fotändan av sin säng och pratade innerligt om vikten av att efterleva Visdomsordet. ”På grund av andras erfarenheter för länge sedan vet jag”, sa hon, ”vilken förlust av andlighet och lyhördhet som kommer av att inte leva efter Visdomsordet.” Hon såg mig rakt i ögonen och jag kände hur hennes ord genomborrade mitt hjärta: ”Lova mig, Ronnie, i dag (hon kallade mig Ronnie), att alltid leva efter Visdomsordet.” Jag lovade henne högtidligt att göra det, och har i alla dessa år hållit fast vid det.
Det beslutet tjänade mig väl när jag var i min ungdom och när jag senare befann mig i företagskretsar där vissa substanser flödade fritt. Jag fattade ett beslut på förhand att följa Guds lagar, och jag behövde aldrig fatta beslutet igen. Herren har sagt: ”Jag, Herren, är bunden när ni gör vad jag säger, men när ni inte gör vad jag säger har ni inget löfte.”6 Vad säger han till dem som håller sig till Visdomsordet? Att vi har löfte om hälsa, styrka, visdom, kunskap och änglars beskydd.7
För några år sedan var syster Rasband och jag vid templet i Salt Lake City för beseglingen av en av våra döttrar. När vi stod utanför templet med en yngre dotter som ännu inte var gammal nog att vara med på ceremonin, pratade vi om vikten av att beseglas i Guds heliga tempel. Som min mamma hade lärt mig många år tidigare, sa vi till vår dotter: ”Vi vill att du tryggt ska beseglas i templet och vi vill att du lovar oss att du, när du finner din evige livskamrat, ska bestämma ett datum med honom för besegling i templet.” Hon lovade att göra det.
Hon har senare sagt att vårt samtal och hennes löfte skyddade henne och påminde henne om ”vad som var allra viktigast”. Hon kom senare att ingå heliga förbund i beseglingen till sin make i templet.
President Nelson har sagt: ”Vi ökar … Frälsarens kraft i våra liv när vi ingår heliga förbund och noggrant håller dessa förbund. Våra förbund binder oss till honom och ger oss gudomlig kraft.”8
När vi håller våra löften till varandra är det troligare att vi håller våra löften till Herren. Kom ihåg Herrens ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”9
Begrunda med mig några exempel på löften i skrifterna. Ammon och Mosiahs söner i Mormons bok förband sig ”att predika Guds ord”10. När Ammon tillfångatogs av lamanitiska styrkor fördes han fram inför lamanitkungen Lamoni. Han gav kungen löftet: ”Jag vill bli din tjänare.”11 När rövare kom för att stjäla kungens får, högg Ammon av deras armar. Kungen blev så förvånad att han lyssnade till Ammons budskap om evangeliet och blev omvänd.
Rut i Gamla testamentet lovade sin svärmor: ”Dit du går, går också jag.”12 Hon höll sitt löfte. Den barmhärtige samariern i liknelsen i Nya testamentet lovade värdshusvärden att, om han tog hand om den skadade vandraren, ”kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka”.13 Zoram i Mormons bok lovade att följa med Nephi och hans bröder ut i vildmarken. Nephi berättade: ”När Zoram hade svurit oss en ed, upphörde vår fruktan vad gäller honom.”14
Hur är det med de forna löften ”som gavs till fäderna” och som i skrifterna lyder: ”Barnens hjärtan skall vända sig till sina fäder”?15 I föruttillvaron när vi valde Guds plan, lovade vi att hjälpa till att samla in Israel på båda sidor om slöjan. ”Vi ingick ett partnerskap med Herren”, förklarade äldste John A. Widtsoe för många år sedan. ”Utformningen av planen blev då inte bara Faderns verk och Frälsarens verk, utan också vårt verk.”16
”Insamlingen är det viktigaste som sker på jorden i dag”, har president Nelson sagt under sina resor runtom i världen. ”När vi talar om insamlingen, säger vi helt enkelt den här enkla fundamentala sanningen: Alla vår himmelske Faders barn, på båda sidorna av slöjan, förtjänar att få höra budskapet om Jesu Kristi återställda evangelium.”17
Som en Herrens Jesu Kristi apostel avslutar jag med en uppmaning och ett löfte. Först, uppmaningen: Jag uppmanar er att fundera på de löften och förbund ni gör med Herren, och med andra, med stor integritet, i vetskap om att ni är bundna av ert ord. För det andra lovar jag er att när ni gör det ska Herren befästa era ord och ge sitt bifall till era gärningar i er strävan att med oförtröttad flit bygga upp era liv, era familjer och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han är då med er, mina kära bröder och systrar, och ni kan med tillförsikt se fram emot att ”tas … emot i himlen så att [ni] därigenom kan vistas hos Gud i ett tillstånd av oändlig lycka …, ty Herren Gud har talat det”18.
Det vittnar jag om och lovar i Jesu Kristi namn, amen.