Ge anden kontroll över kroppen
Något av det viktigaste vi kan lära oss i det här livet är hur vi betonar vår eviga, andliga natur och kontrollerar våra onda begär.
Mina kära bröder och systrar, när oktoberkonferensen närmade sig förra året förberedde jag mitt konferenstal för att uppmärksamma 100-årsminnet av synen om andevärlden som gavs till president Joseph F. Smith den 3 oktober 1918.
Några dagar efter att jag hade skickat in talet för översättning avslutade min älskade eviga livskamrat Barbara sin jordiska prövotid och gick över till andevärlden.
Allteftersom dagarna har blivit veckor, sedan månader och nu ett år sedan Barbaras bortgång har jag fått större uppskattning för detta skriftställe: ”[Ni] skall så leva tillsammans i kärlek, att [ni] begråter förlusten av dem som dör.”1 Barbara och jag hade förmånen att ”leva tillsammans i kärlek” i 67 år. Och jag har lärt mig på ett mycket verkligt sätt vad det innebär att ”gråta över förlusten” av dem vi älskar. Å, vad jag älskar och saknar henne!
Jag antar att de flesta av oss inte riktigt uppskattar vad andra gör för oss förrän de är borta. Jag var medveten om att Barbara alltid var upptagen, men jag förstod inte helt familjens, kyrkans och samhällets ständiga anspråk på hennes tid. Hennes dagliga hängivna arbete, som hon utförde tusentals gånger om under årens gång, höll vår familj igång. Och medan allt det här pågick var det ingen i familjen som någonsin hörde henne höja rösten eller säga ett ovänligt ord.
En flod av minnen har sköljt över mig under det senaste året. Jag har tänkt på det fysiskt påfrestande valet hon gjorde att bli mor till sju barn. Att ta hand om hemmet var det enda yrke hon någonsin ville ha, och hon var i alla avseenden en fulländad expert.
Jag har ofta undrat hur hon höll ordning på våra barn och mig. Matlagningen i sig var en oerhörd utmaning, för att inte tala om sådant som högarna med tvätt som vår familj åstadkom varje vecka och hur hon försåg barnen med skor och kläder i rätt storlek. Vi vände oss alla till henne om en mängd olika angelägenheter som var viktiga för oss. Och eftersom de var viktiga för oss, var de viktiga för henne. Hon var kort sagt storartad – som hustru, som mor, som vän, som granne och som Guds dotter.
Nu när hon har gått vidare är jag glad att jag valde att sitta bredvid henne när jag kom hem från kontoret under de allra sista månaderna av hennes liv, för att hålla henne i handen medan vi tittade på slutet av några av hennes favoritmusikaler – om och om igen eftersom Alzheimers inte lät henne minnas att hon hade sett dem föregående eftermiddag. Minnena av de där stunderna när jag höll hennes hand är nu mycket, mycket värdefulla för mig.
Bröder och systrar, missa inte ett tillfälle att se era familjemedlemmar i ögonen med kärlek. Barn och föräldrar, räck fram handen mot varandra och uttryck er kärlek och uppskattning. Liksom jag kanske ni vaknar en dag och upptäcker att tiden för sådan viktig kommunikation är förbi. Lev varje dag tillsammans med hjärtat fyllt av tacksamhet, goda minnen, tjänande och mycket kärlek.
Under det senaste året har jag mer ingående än någonsin tidigare begrundat vår himmelske Faders plan. När Alma undervisade sin son Corianton kallade han den för ”den stora lycksalighetsplanen”2.
Ordet jag hela tiden nu kommer att tänka på när jag begrundar planen är ”återförening”. Det är en plan, utformad av vår kärleksfulle Fader i himlen, som i sitt centrum har de stora och härliga möjligheterna till återförening av familjer – en evig förening av män och hustrur, föräldrar och barn, generation efter generation i Guds familj.
Den tanken ger mig tröst och försäkrar mig om att jag får vara med Barbara igen. Även om hon led fysiskt i slutet av sitt liv var hennes ande stark, ädel och ren. Hon hade förberett sig i allting så att hon, när dagen kommer, kan stå inför ”Guds behagliga skrank”3, full av förtroende och stilla försäkran. Men här är jag, 91 år gammal om två dagar, och jag undrar fortfarande: ”Är jag redo? Gör jag allt jag behöver göra för att kunna hålla henne i handen igen?”
Livets enklaste och mest grundläggande faktum är detta: Vi kommer alla att dö. Vare sig vi dör gamla eller unga, lätt eller svårt, välbärgade eller utblottade, älskade eller ensamma, undkommer ingen döden.
För några år sedan sa president Gordon B. Hinckley något om detta som är särskilt meningsfullt: ”Hur ljuvlig är inte förvissningen, hur tröstande inte den frid som kommer av kunskapen att om vi gifter oss rätt och lever rätt så ska vår relation fortsätta, trots den säkra döden och tidens gång.”4
Jag gifte mig definitivt rätt. Det kan det inte råda några tvivel om. Men det räcker inte enligt president Hinckley. Jag måste också leva rätt.5
I dag kan uttrycket ”leva rätt” vara ganska förvirrande, särskilt om man ägnar mycket tid åt sociala medier, där vem som helst kan framlägga verkliga sanningar eller falska begrepp om Gud och hans plan för sina barn. Som väl är har kyrkans medlemmar evigt sanna evangelieprinciper som talar om för oss hur vi ska leva så att vi kan vara bättre förberedda när vi måste dö.
Bara några månader innan jag föddes höll min apostel till farfar, äldste Melvin J. Ballard, ett tal som för vissa beskrev kärnan i vad det innebär att leva rätt. Talet hade titeln ”Kampen om själen” och betonade den fortgående striden mellan våra fysiska kroppar och våra eviga andar.
Han sa att ”den största strid någon man eller kvinna någonsin utkämpar … är slaget inom sig själv”, och förklarade att Satan, ”våra själars fiende”, angriper oss genom köttets ”lustar, drifter och begär”.6 Så huvudstriden utkämpas mellan vår gudomliga och andliga natur och den köttsliga, naturliga människan. Bröder och systrar, kom ihåg att vi kan få andlig hjälp genom den Helige Andens inflytande som kan ”lära er allt”7. Hjälp kan också komma genom prästadömets kraft och välsignelser.
Nu frågar jag: Hur går striden för var och en av er?
President David O. McKay sa: ”Människans jordiska existens är enbart ett prov för att se om hon vill koncentrera sina ansträngningar, sitt sinne, sin själ, på det som bidrar till hennes fysiska naturs bekvämlighet och tillfredsställelse, eller om hon vill göra förvärvandet av andliga egenskaper till sitt livs [syftemål].”8
Den här striden mellan vår köttsliga och vår andliga natur är inget nytt. I sin slutliga predikan till sitt folk sa kung Benjamin att ”den naturliga människan är en fiende till Gud och har så varit från Adams fall, och kommer att så vara i evigheters evighet, om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning”.9
Aposteln Paulus lärde att ”de som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden.
Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid.”10
Det är tydligt för mig att något av det viktigaste vi kan lära oss i det här livet är hur vi betonar vår eviga, andliga natur och kontrollerar våra onda begär. Det bör inte vara så svårt. Vår ande, som ju har funnits till mycket längre än vår fysiska kropp, har trots allt redan framgångsrikt valt rättfärdighet framför ondska i den förjordiska tillvaron. Innan jorden formades levde vi i andevärlden som söner och döttrar till himmelska föräldrar, som älskade oss och fortsätter att älska oss än i dag.
Och ja, vi behövde fatta livsförändrande beslut i den förjordiska tillvaron. Varje person som har levat eller som kommer att leva på den här planeten fattade det nödvändiga beslutet att välja att acceptera vår himmelske Faders plan för vår frälsning. Så vi kom alla till jorden efter att framgångsrikt ha valt vår andliga natur och eviga bestämmelse.
Tänk på det för ett ögonblick. Det här är de du och jag verkligen är och den du alltid har varit: en son eller dotter till Gud, med andliga rötter i evigheten och en framtid som överflödar av oändliga möjligheter. Du är – först och främst, och alltid – en andlig varelse. Så när vi väljer att sätta vår köttsliga natur före vår andliga natur, väljer vi något som strider mot vårt verkliga, sanna, autentiska, andliga jag.
Men det råder inget tvivel om att köttet och de jordiska impulserna komplicerar beslutsfattandet. Med en glömskans slöja dragen mellan den förjordiska andevärlden och dödligheten kan vi förlora vår relation till Gud och vår andliga natur ur sikte, och vår köttsliga natur kan ge prioritet åt det vi vill ha just nu. Att lära sig välja det som hör Anden till framför det som hör köttet till är en av huvudanledningarna till att jordelivet är en del av vår himmelske Faders plan. Det är också därför planen är byggd på den solida, säkra grund som är Herren och Frälsaren Jesu Kristi försoning, så att våra synder, däribland de felsteg vi gör när vi ger efter för köttet, kan övervinnas genom ständig omvändelse och så att vi kan vara andligt fokuserade. Det är nu vi ska kontrollera våra kroppsliga begär och rätta oss efter Kristi andliga lära. Det är därför vi inte får skjuta upp vår omvändelse.11
Omvändelse blir således ett oumbärligt vapen i vår strid över jaget. Så sent som förra generalkonferensen talade president Russell M. Nelson om den striden och påminde oss om att ”när vi väljer att omvända oss väljer vi att förändras! Vi låter Frälsaren förvandla oss till den bästa versionen av oss själva. Vi väljer att växa andligen och ta emot glädje – glädjen av återlösning i honom. När vi väljer att omvända oss väljer vi att bli mer som Jesus Kristus!”12
Varje kväll när jag går igenom min dag i bön med min Fader i himlen, ber jag om att bli förlåten om jag har gjort fel och lovar att försöka vara bättre i morgon. Jag tror att den dagliga omvändelsen hjälper min ande att påminna min kropp om vem det är som bestämmer över mig.
En annan resurs är den möjlighet vi alla har varje vecka att förnya oss andligt genom att ta del av sakramentet till minne av försoningen och av den fullkomliga kärlek som vår Herre och Frälsare Jesus Kristus har till oss.
Bröder och systrar, jag uppmuntrar er att slå av på takten lite och tänka på var ni är just nu när det gäller att ta kontroll över er köttsliga natur och ge kraft åt er gudomliga, andliga natur, så att ni när den dagen kommer kan gå vidare till andevärlden och en glädjefylld återförening med era nära och kära. Det vittnar och ber jag ödmjukt om i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.