Kunde jag verkligen leva efter kyskhetslagen?

Haley S.

När jag fick lära mig om kyrkan och kyskhetslagen var jag inte säker på att det var något jag kunde – eller ens ville – leva efter.

Eftersom jag inte var medlem i kyrkan när jag växte upp var kyskhetslagen inte alltid något jag levde efter – det var något jag inte ens kände till. Mamma pratade aldrig med min tvillingbror eller mig om att ha några moraliska normer. Vi, liksom vår lillebror, hade blivit födda utom äktenskapet. Vår pappa brukade ofta flytta ihop med en kvinna så fort de hade börjat dejta.

När jag blev äldre var konversationerna med mina vänner fyllda av nedsättande ord. På high school började jag dejta en kille som inte heller levde efter kyrkans normer, och att göra sådant som inte överensstämde med kyskhetslagen kändes som en normal ”övergångsrit” för att bli vuxen.

Men när jag som 18-åring började få undervisning av missionärerna pratade de om att jag skulle ha rena tankar, använda ett passande språk och bete mig på ett sätt som speglade Kristi lärdomar. Först kände jag mig förkrossad. Jag hade levt ett liv utan kyskhetslagen och jag kände mig trasig – bortom räddning. Det kändes som att även om jag omvände mig så skulle jag aldrig bli helt förlåten för mina synder. Jag sa till mig själv att Kristus skulle fortsätta skuldbelägga mig. Jag tänkte hela tiden på hur jag hade svikit honom – utan att ens veta om det. Inte bara det, det kändes också som om det skulle vara omöjligt att följa kyskhetslagen.

Jag översvämmades av frågor från motståndaren som fick mig att ifrågasätta det jag hade lärt mig om kyskhet. När jag fick undervisning av missionärerna var jag i en relation där moralisk renhet inte var en prioritet, och jag trodde att relationen skulle förändras om jag blev medlem i kyrkan. Kanske var Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga egentligen inte något för mig. Jag minns att jag tänkte: Jag har redan gett upp så mycket. Och nu det här? Det fick mig att undra om det ens var värt besväret att bli medlem i kyrkan.

Men jag kunde inte förneka sanningen jag hade hittat i kyrkan. Om jag visste att Joseph Smith var en profet så betydde det att kyskhetslagen måste vara ett sant bud från Herren. Det gick inte att bortse från. Jag visste att nästa utmaning var att tillämpa kyskhetslagen i mitt liv och sträva efter att bli bättre varje dag.

Det var något som jag inte kunde förändra över en natt. Det fanns tillfällen när jag misslyckades. Det kändes som en ond cirkel utan slut. Jag försökte så gott jag kunde att bli bättre och sedan föll jag tillbaka i mitt gamla beteende. Till slut kom jag till den punkt när jag följde kyskhetslagen och kände att jag kunde se Mästaren i ögonen och säga: ”Jag försöker. Jag gör mitt bästa med ett villigt hjärta.” Men jag tänkte ändå på alla de gånger jag hade ”strulat till det”. Jag behövde påminna mig själv om att jag av hela mitt hjärta visste att Herren förlåter när vi uppriktigt omvänder oss, vilket jag hade gjort. Men det hindrade inte att jag fortfarande kände mig som en svikare.

Sedan dess har jag insett att Herren förlåter oss, men vi måste också lära oss att förlåta oss själva. Vår himmelske Fader vill att vi ska erkänna våra misstag, omvända oss, sträva efter att bli bättre och gå vidare. Men Satan vill att vi ska vara fastkedjade vid våra synder. De där känslorna av att vara misslyckad var Satan som sa: ”Du klarar inte det här. Du är inte klok som ens tror att du klarar det.” Men jag vet att Herren älskar mig och vill se mig växa i min tro. Det vill han att alla hans barn ska göra.

Nu har jag varit medlem i kyrkan i lite över ett år och har sett välsignelserna som kommer av att följa kyskhetslagen. Jag känner mig inte trasig eller förvirrad längre. Ja, ibland frestar Satan mig med den tillfälliga tillfredsställelse som omoral ger, men jag har lärt mig att sann tillfredsställelse enbart kommer genom Kristus. Jag vet att han välsignar oss när vi följer hans bud.

Jag har också lärt mig att man aldrig kan komma för långt bort för att kunna få evangeliets välsignelser. Vår himmelske Fader välkomnar oss tillbaka med öppna armar. Tvivlen jag hade kom inte från Kristus eller vår himmelske Fader. Han gav oss kyskhetslagen för att skydda oss och vägleda oss längs förbundsstigen. Min kunskap om den här lagen har stärkt mitt vittnesbörd om Frälsarens försoning enormt. Herren älskar var och en av oss. Vi kanske strular till det, men vi får också möjlighet att lära och utvecklas av våra misstag – att omvända oss. Han har inte gett oss det här budet för att göra livet jobbigt. Han gjorde det därför att han älskar oss.¹

Jag är så tacksam för kyskhetslagen och för allt den har lärt mig. Jag har sett hur den har välsignat mig, och jag vet att den kan välsigna andra också.