Varför är vi här?
Vi sa upp oss från våra jobb, sålde allting och tog farväl av familj och vänner för att flytta till en plats vi aldrig hade varit på tidigare.
Illustration, Shauna Mooney Kawasaki
Jag arbetade dagar och min fru Elen arbetade nätter. Vi såg knappt varandra. Vi hade inga hemaftnar eller familjeböner. Vi gick till sakramentsmötet, men vi var inte helt hängivna evangeliet.
Vi började känna en tomhet som kom av att vi fokuserade på världsliga ting i stället för det som hör Herren till. Vi kände att vår himmelske Fader förväntade sig mer av oss.
Så vi besökte Santiago tempel för att få vägledning om hur vi kunde förbättra oss. Vi fick båda maningen att vi behövde flytta med våra små döttrar från Santiago till det norra kustområdet Coquimbo.
Vi hade aldrig varit där förut och visste ingenting om området. Men vi sa upp oss från våra jobb, sålde allting och tog farväl av familj, vänner och mina universitetsstudier.
I Coquimbo kände vi ingen och vi hade inga pengar. Jag fick ett jobb men det räckte knappt till hyran. Vi undrade: Varför är vi här?
Elen funderade över om det var något hon kunde göra för att hjälpa till att betala räkningarna. En dag sydde hon ett nytt överdrag till en av våra gamla stolar. ”Jag ska lägga ut den till försäljning och se om någon köper den”, sa hon. Det var faktiskt någon som köpte den. Det uppmuntrade Elen att lära sig mer om hur man klär om möbler. Hon började annonsera och fick beställningar.
År 2016 kallades jag att verka som biskop i vår nya församling. Jag arbetade, tog upp universitetsstudierna igen och verkade i mitt ämbete. Återigen blev det så att jag knappt såg min familj.
”Det här går inte”, sa Elen. ”Kan du inte arbeta tillsammans med mig? Jag lär dig hur man gör. Då kan du vara hemma och även vara flexibel för att verka i ditt ämbete.”
Jag oroade mig över att behöva säga upp mig, men Elen föreslog att vi skulle be till vår himmelske Fader och säga: ”Här är vårt företag. Vi ska driva det tillsammans. Visa oss hur vi kan få det att fungera samtidigt som Gregorio verkar som biskop.”
Vår himmelske Fader svarade. Nu, efter att knappt ha sett varandra i flera år, försöker vi anpassa oss till att alltid vara tillsammans. Ibland säger Elen skämtsamt: ”Har du inga biskopsintervjuer att hålla? Kom tillbaka om fyra timmar!”
Här i Coquimbo har vi lärt oss att ha tro och följa evangeliet som familj, och vi har blivit välsignade. Vi flyttade till en stad vi inte kände till för att tjäna människor vi inte hade träffat förut, och vi har sett underverk som vi inte väntade oss.