Mariannes viktigaste beslut
När lokalredaktionen ville ha tips om någon som skrivit sin levnadsberättelse riktades uppmärksamheten norrut. Två av Marianne Näslunds släktingar tipsade från varsitt håll om hennes maskinskrivna självbiografi. Marianne tillhör Luleå gren och vi får läsa den del av hennes text som handlar om hur hon blev medlem i kyrkan, ett steg som påverkat så många av hennes efterkommande. Berättelsen börjar med Mariannes mor, Sonja Näslund. Sonja med familj flyttade från Boden till Sollefteå, där hon kom i kontakt med evangeliet. Dottern Marianne, som var äldst, blev ensam kvar uppe i Boden.
Medan min familj bodde i Sollefteå fick jag höra att mamma gått och blivit religiös! Jag blev nästan chockad. Och det var inte statskyrkan som hon gick till, utan någon frireligiös rörelse som kallades mormoner! Men eftersom jag kände mamma Sonja som en intelligent, klok och sansad person blev jag ändå lite nyfiken. När jag hälsade på under julen hade jag massor av frågor och jag blev snabbt entusiastisk över allt jag fick höra.
En standardfråga som jag ställde till alla religiösa jag stötte på var: ”Vad händer med de människor som dött och som aldrig hört om er religion?” Jag hade aldrig fått ett svar på den frågan, förutom nu när jag träffade missionärerna. De berättade villigt om dop för de döda och jag kände igen den rättvisa Gud jag sökt efter. Det dröjde dock innan jag fattade några beslut. Motståndaren arbetade med mig och jag kände mig inte mogen för dopet.
Efter jullovet åkte jag tillbaka till Boden med en Mormons bok som jag lät ligga framme för mina vänner att se och fråga om. Det dröjde inte länge förrän jag flyttade ner till familjen i Sollefteå.
En gång satt jag och mamma och äldsterna och spelade kort därhemma. Då berättade en av dem att det fanns en profet och tolv apostlar i kyrkan. Detta kom som nästa chock. Hela mitt liv hade jag tänkt att om det fanns en profet och apostlar så skulle jag följa dem. Missionärerna sa att de som tillhörde Israel ofta känner igen evangeliet när de hör det. Jag förstod att jag kände igen evangeliet och äldsterna ville att jag skulle be och fråga Gud om det var sant.
Jag kämpade mot mörka krafter och trots att jag nu kände säkert att evangeliet var sant och hade ett dopdatum tvekade jag in i det sista. Jag trodde inte att jag skulle kunna leva det liv som fordrades av mig. Jag funderade på om jag skulle flytta tillbaka och lämna allt detta bakom mig. Men när jag rannsakade mig själv visste jag att det skulle vara som att förneka solen. Jag kunde inte förneka det jag hört.
Kyrkan skulle ha en konferens under påsken 1957. Jag tog ansvar för det jag visste och lät döpa mig av äldste Clayne Yeates. Den Helige Andens gåva fick jag sedan genom äldste Carl Johnson. I december året därpå gick jag själv på mission.