Gemenskap
Låt inte ensamstående stå ensamma
Författaren bor i Alabama, USA.
Här är några förslag på hur du och din församling kan hjälpa ensamstående medlemmar att känna sig mer välkomna i kyrkan.
Illustrationer Johanna Häger
”När vi börjar nästa möte i vår församlingskonferens ber vi er sätta er med er familj.”
Sådana ord får mig alltid att rysa lite. Som man och ensamstående medlem i kyrkan, var ska jag sitta? Ibland känns det som om andra inte är säkra på var jag ska sitta – eller passa in – heller. Vad kan vi göra som evangeliefamilj för att hjälpa alla, oavsett om de är gifta eller inte, att känna sig välkomna och inkluderade? Här följer tre förslag som kan vara till hjälp.
Omvärdera församlingens vanor
Det återställda evangeliet hjälper oss förstå underbara lärosatser om eviga familjer. Men jag har sett hur en del kulturella vanor som omgärdar den lärosatsen gör att ogifta medlemmar känner sig utanför i kyrkan.
Jag har till exempel varit i församlingar där man bara ber gifta par att hålla inlednings- och avslutningsbönerna under mötena. Jag har hört församlingsmedlemmar uttrycka oro när en ensamstående man kallas till biskopsrådet. Sådana små handlingar kan skapa en känslomässig barriär för ogifta personer att övervinna innan de känner sig hemma i kyrkan.
Finns det några vanor som du eller din församling kan förändra för att blir mer inkluderande? Det här kan vara en bra fråga för ett biskopsråd eller församlingsråd att fundera över.
Var uppmärksam på oavsiktlig exkludering
Även de av oss som anser att vi är inkluderande kan ibland exkludera andra oavsiktligt. Till exempel när jag verkade som barntillsynsledare missade jag ofta annonseringar som lästes upp under andra timmen i vårt mötesblock. När jag berättade för en ledare om det här sa han: ”Men hör inte din fru annonseringarna i Hjälpföreningen?”
Just då skrattade jag bara. Men den här gode mannens svar representerade en inställning som exkluderade mig. Ser vi medlemmarna i vår församling som en del av en ”familjeförsamling” bestående av gifta män och kvinnor med barn? Eller ser vi varandra som en del av en ”församlingsfamilj” bestående av individer som bryr sig om och stärker varandra? Båda perspektiven är viktiga. Vi kan vara medvetna om familjerna i vår församling, men vi kan också lära känna individerna, lära oss om deras intressen och behov, och kanske förhindra oavsiktlig exkludering.
Utöka din familjekrets
Efter att medlemmen i biskopsrådet hade bett familjerna att sitta tillsammans under församlingskonferensen klappade någon på min axel.
”Jag antar att du är i min familj under den kommande timmen”, sa en vänlig syster och bad mig sitta tillsammans med hennes man och barn. Jag är tacksam för personer som hon, som visar att de bryr sig om mig och vill att jag ska känna mig välkommen. En annan sådan person var en biskop som regelbundet bjöd hem mig till hemafton med sin familj varje vecka.
Vem kan ha glädje av att din familj utökar sin vänskapskrets? Det du gör behöver inte vara fullkomligt. En enkel inbjudan kan göra stor skillnad.
Ensamstående heliga: en mäktig kraft för det goda
Jag har ett gott liv med många meningsfulla relationer, men jag har också många ensamma stunder när jag längtar efter mer. Baserat på samtal med andra ogifta heliga verkar det som de här känslorna är vanliga.
Men jag försöker att inte tycka synd om mig själv. Vi ogifta personer kan vara en mäktig kraft för det goda i andras liv. Vi kan hjälpa till att stärka vänner, familjer vi älskar och hela församlingar och stavar. Kyrkan behöver oss! Vi bör inte lämna ansvaret att ta kontakt till andra. Vi kan presentera oss i våra församlingar, erbjuda oss att tjäna och tala om vad vi behöver.
Ensamma, tomma stunder kommer oavsett var vi befinner oss i livet eller vilket slags relation vi befinner oss (eller inte befinner oss) i. Ju närmare vi är vår himmelske Fader och ju mer vi kan känna hans kärlek, desto mer kraft får vi att göra gott, finna glädje och få kontakt med våra bröder och systrar.