Övervinna världsliga omsorger
Äldste Hans T. Boom
i de sjuttios kvorum
Världsliga omsorger får inte distrahera mig från att lyda Guds ord.
Jag tillbringade hela eftermiddagen på min cykel och besökte det ena företaget efter det andra för att hitta ett jobb.
Illustrationer Liam O’Farrell
Även när vi blir lovade stora välsignelser, förlorar vi dem om vi oroar oss för världsliga angelägenheter i stället för Herrens vilja. Det här visas tydligt i en upplevelse som en man hade under återställelsens första dagar.
James Covel hade varit präst i en annan kyrka i 40 år, men efter att ha hört det återställda evangeliet ”slöt [han] förbund med Herren om att han skulle lyda vilken befallning Herren än skulle ge honom genom profeten Joseph” (L&F 39, kapitelöverskriften). Genom Joseph sa Herren till Covel: ”[Hörsamma] min röst som säger dig: ’Stå upp och låt döpa dig, och tvätta bort dina synder och åkalla mitt namn, så ska du få min Ande och en välsignelse så stor som du aldrig förr har känt till’” (L&F 39:10).
Men Covel ”förkastade [snart] Herrens ord och återgick till sina tidigare principer och till sitt folk” (L&F 40, kapitelöverskriften). Herren sa om Covel att ”han tog emot ordet med glädje, men genast frestade Satan honom och rädslan för förföljelser samt världsliga omsorger fick honom att förkasta ordet” (L&F 40:2). På grund av hans oro över världsliga omsorger förlorade han välsignelsen som Herren hade lovat honom.
Skulle jag stanna eller åka?
I mitt eget liv har jag lärt mig att vi inte får låta världsliga omsorger distrahera oss från att lyda Herren. Jag växte upp i ett underbart och kärleksfullt hem där mina föräldrar undervisade oss väl om evangeliet, och deras kärlek till oss speglade vår himmelske Faders kärlek till sina barn.
När jag var 16 år fick jag erbjudandet att arbeta på en gård i USA med möjligheten att en dag bygga mitt eget hem där. Det lockade mig eftersom mitt hemland Nederländerna bara är ett litet, överbefolkat land.
Faktum är att mina förfäder på min fars sida alla hade en liknande önskan att få bo på en annan plats. De flyttade till Indonesien, som förut var en nederländsk koloni. Jag kunde verkligen förstå varför. I Indonesien är vädret härligt, landskapet är vackert och det finns mycket plats. Mina gener innehöll samma reslust som inspirerade mina förfäder. Skulle jag också lämna mitt hemland i sökandet efter framgång och äventyr?
Under den tiden av beslutsfattande gav pappa mig en kopia av ett brev som han och hans systrar hade fått många år tidigare av sin missionspresident Donovan van Dam. President van Dam bad dem stanna kvar i Nederländerna och bygga upp kyrkan där. Pappa sa att han hade bestämt sig för att göra just det. Och eftersom släktnamnet Boom stod på brevet var det nu min tur att ta reda på vad jag skulle göra.
Under åren efter andra världskriget emigrerade många medlemmar i kyrkan till Amerika och Kanada. Detta höll fortfarande på under 1970-talet, trots att kyrkans ledare uppmuntrade medlemmarna att stanna kvar i sina egna länder och stärka kyrkan där de bodde. Efter bön bestämde jag mig också för att stanna och bygga upp kyrkan i Nederländerna, utan att helt förstå vad det skulle innebära i framtiden.
Beslut på beslut
När jag gick ut gymnasiet i slutet av 1970-talet var den nederländska ekonomin en enda röra. Arbetslösheten var hög. I det stora hela såg saker och ting inte så bra ut. Det var svårt för studenter att avgöra vad de skulle göra härnäst.
Pappa verkade som grenspresident. Då och då pratade han med mig om möjligheten att tjäna som heltidsmissionär. Naturligtvis skulle det vara underbart att göra det. Jag hade sett fram emot det i hela mitt liv.
Men jag såg inte hur en mission kunde hjälpa mig att försörja min framtida familj. Sedan barndomen hade jag alltid haft en stor önskan om att en dag träffa mitt livs kärlek och bilda familj.
Jag var 17 år vid den här tiden, och eftersom jag inte visste vad jag skulle göra fortsatte jag med nästa steg i min utbildning. Men efter ett antal veckor insåg jag att studier inom det området inte skulle göra mig lycklig. Jag hade frågor om huruvida det ens skulle ge mig ett fast jobb. Jag funderade på att avbryta min utbildning.
Mina föräldrar var inte glada åt det. De sa att jag bara kunde sluta skolan om jag hade ett jobb. De trodde förmodligen att jag inte skulle få något på grund av den ekonomiska krisen. Jag tillbringade hela eftermiddagen på min cykel och besökte det ena företaget efter det andra. Till slut anställdes jag av ett företag för att arbeta på lagret.
Min plan
Även om jag tog det här tillfälliga jobbet hade jag en plan. Jag skulle bli polis. Att ha ett statligt jobb skulle vara ett stabilt sätt att försörja min framtida familj, och allt skulle ordna sig.
Jag minns dagen när jag skulle göra inträdesproven för att komma in på polisutbildningen. Jag tog tåget tidigt på morgonen och ägnade dagen åt att göra alla slags prov. Vid dagens slut kallades jag in till kontoret. De sa att jag hade klarat alla proven och att de gärna ville ha mig, men eftersom jag var 17 år var jag för ung. De sa att jag skulle pröva igen om ett år.
Min värld hade gått i spillror och hela vägen hem tänkte jag: ”Vad händer nu?” Hemma lyssnade pappa på min frustration och erbjöd sig att ge mig en välsignelse. Jag väntade mig att Herren skulle säga att allt skulle ordna sig och att jag genom ett mirakel skulle komma in på polisutbildningen. I stället sa Herren att om jag valde att sätta honom främst så skulle jag alltid ha mat på bordet och medel för att ta hand om min framtida familj.
En bättre plan
Som svar på mina böner fick jag veta att en heltidsmission skulle vara mitt sätt att sätta Herren främst. Jag hade alltid haft för avsikt att göra det, men hade inte sett hur ett steg skulle leda till nästa. Nu visste jag att det jag skulle göra var att gå på mission, och jag ville göra det så snart som möjligt.
På den tiden var kostnaden för en mission 10 000 gulden i den gamla nederländska valutan, ungefär en årslön. Jag fortsatte att arbeta på lagret och sommaren 1981 hade jag tjänat ihop 10 000 gulden. Jag hade också fyllt 18. Pappa, som var grenspresident, sa att jag var för ung för en mission. Det sa även distriktspresidenten och missionspresidenten. På den tiden behövde man vara 19 år. Men på min 18:e födelsedag gick jag till läkaren och tandläkaren själv och bad dem fylla i sina delar av missionärsansökan.
På något sätt lyckades jag få mina ledare att intervjua mig och skicka in min ansökan. Sedan väntade vi. Jag visste inte att pappa, som grenspresident, hade fått ett brev. Han hade fått tillbaka ansökan med meddelandet att jag var för ung. Men han ville inte berätta det för mig än, så han bar omkring det i sin kostymficka i veckor utan att låta mig veta det. Lyckligtvis fick han under tiden ett annat meddelande. Det stod att i vissa situationer är bröderna villiga att låta unga män gå på mission tidigare om de är väl förberedda. Snart kallades jag att tjäna och kom till Englandmissionen London Öst. Min mission blev en livslång välsignelse.
Välsignelser från Herren
Tre månader efter att jag avslutat min mission träffade jag faktiskt mitt livs kärlek. Ett år senare gifte vi oss och beseglades i Londons tempel. Ekonomin var fortfarande inte bra, men jag har alltid kunnat ha ett jobb och försörja min familj. Vi har också alltid haft mat på bordet och tak över huvudet.
Som missionär blev det här ett av mina favoritskriftställen: ”I den mån som du håller Guds bud ska du få framgång i landet” (Alma 36:1). Med det som vägledning bestämde jag mig för att göra det som pappa hade gjort – stanna i Nederländerna och bygga upp kyrkan i mitt hemland.
Äldste och syster Booms familj 2019. Sedan dess har ytterligare en sondotter fötts.
I dag är den lilla grenen som jag växte upp i en underbar församling där våra barnbarn har många vänner som de samlas med i ett stort Primär. Våra söner har bra yrken och välsignas med mat på bordet. Jag ser att mina beslut har haft inverkan på nästa generation, som också har en önskan att sätta Herren främst i sina liv.
Jag är tacksam för att jag tidigt fick lära mig att det rätta beslutet är att övervinna världsliga omsorger och sätta vår himmelske Fader främst. Han har gett mig välsignelser som jag annars inte skulle ha fått.