Kvinnor i början av återställelsen
Jane gladde sig under resan
Är vi, som Jane Manning James, fast beslutna att slutföra vår resa med tro?
Illustration Toni Oka
Jane Manning James var trött på att gå, men hon vägrade att stanna.
Hennes äldste son Sylvester var stor nog att gå bredvid vagnen. Men lilla Silas, som hade fötts under resan, behövde bäras. Det var år 1847 och familjen James skulle snart vara bland de första pionjärerna som kom till den stora Saltsjödalen.
Jane var inte främmande för långa resor.
Fyra år tidigare hade hennes familj lämnat sitt hem i en stad österut för att förena sig med de heliga i Nauvoo, längst ut i det västra gränsområdet. Resan skulle bara ha tagit några dagar med båt på floden. Men eftersom många svarta människor var slavar i Förenta staterna på den tiden behövde Janes familj ofta visa papper som bevisade att de var fria. Och vissa platser hade strikta lagar som hindrade färgade människor från att färdas genom området. Bland annat tog de 500 dollar per person för passage.
Kanske på grund av det skandalösa beloppet, eller kanske på grund av andra fördomar, vägrade de som arbetade på båten att ta Jane och hennes familjemedlemmar längre. Oförskräckta lämnade de många av sina ägodelar bakom sig och fortsatte till fots med det de kunde bära.
Janes familj vandrade nästan 130 mil. De gick under varma och fuktiga dagar och under becksvarta nätter. En gång tog de sig igenom en skog och sov under öppen himmel. När de vaknade var deras kläder vita av frost.
”Vi gick tills våra skor var utslitna, och våra fötter smärtade och sprack och blödde”, mindes Jane. ”Vi bad Gud den evige Fadern att läka våra fötter och våra böner besvarades.”1
Under den här svåra resan sjöng Jane psalmer med sina föräldrar och syskon, och lovprisade Gud. Efter att ha gått i nästan tre månader kom de slutligen fram till Nauvoo. Flera år senare, när de trofasta heliga gav sig av för att gå över slätterna, var Jane en av de första pionjärerna som började vandra längs leden.