Plats i värdshuset

Äldste Gerrit W. Gong

i de tolv apostlarnas kvorum

Den här påsken uppmanar Jesus Kristus oss att liksom han bli en barmhärtig samarier, att göra hans värdshus (hans kyrka) till en tillflykt för alla.

Kära bröder och systrar, även om det är 20 år sedan han gick bort, finns det stunder då jag saknar min far. Påsken ger löfte om att jag får träffa honom igen.

När jag gick min forskarutbildning i England kom min far på besök. Hans fadershjärta visste att jag längtade hem.

Min far älskade äventyr, förutom när det gällde mat. Till och med i Frankrike, som är känt för sin kokkonst, kunde han säga: ”Vi kan väl äta kinamat.” Som patriark i kyrkan sedan många år tillbaka var min far andlig och empatisk. En kväll när utryckningsfordon med högljudda sirener störtade fram genom Paris, sa han: ”Gerrit, de där skriken är en stads skador.”

På den resan upplevde jag andra skrik och skador. En ung kvinna sålde glass från en liten vagn. Hennes våffelstrutar rymde precis en glasskula. Av någon anledning konfronterade en storvuxen man den unga kvinnan. Under rop och knuffar välte han hennes lilla vagn och stjälpte ut hennes glasstrutar. Det fanns inget jag kunde göra när han krossade strutarna med sina kängor. Jag kan fortfarande se den unga kvinnan på knä på gatan, där hon försökte rädda krossade våffelbitar med tårar av ångest strömmande nerför ansiktet. Bilden av henne hemsöker mina minnen – en påminnelse om den ovänlighet, likgiltighet och de missuppfattningar vi alltför ofta utsätter andra för.

En annan eftermiddag i närheten av Paris besökte min far och jag den stora katedralen i Chartres. Malcolm Miller¹, världsexpert på katedralen, visade oss tre av katedralens fönster med målat glas. Han sa att de återger en berättelse.

Det första fönstret visar Adam och Eva när de lämnar Edens lustgård.

Det andra återger liknelsen om den barmhärtige samariern.

Det tredje skildrar Herrens andra ankomst.

Tillsammans beskriver de här fönstren med målat glas vår eviga resa. De inbjuder oss att välkomna alla och erbjuda dem plats i hans värdshus.²

I likhet med Adam och Eva kommer vi till en värld full att törnen och tistlar.³

På våra dammiga vägar till Jeriko blir vi ansatta, sårade och lämnade i plågor.⁴

Även om vi borde hjälpa varandra, går vi alltför ofta förbi på andra sidan vägen, av en eller annan anledning.

Men full av medlidande stannar den barmhärtige samariern och förbinder våra sår med vin och olja. Som symboler för sakramentet och andra förrättningar visar vinet och oljan på läkedomen i Jesus Kristus.⁵ Den barmhärtige samariern sätter oss på sin åsna eller, i vissa skildringar i målat glas, bär oss på sina axlar. Han tar oss till värdshuset, som kan representera hans kyrka. I värdshuset säger den barmhärtige samariern: ”Sköt om honom. …[Jag] ska … betala när jag kommer tillbaka.”⁶ Den barmhärtige samariern, en symbol för vår Frälsare, lovar att komma tillbaka, den här gången i majestät och härlighet.

Under påsken uppmanar Jesus Kristus oss att liksom han bli en barmhärtig samarier, att göra hans värdshus (hans kyrka) till en tillflykt för alla undan livets blåmärken och stormar.⁷ Vi förbereder oss för hans utlovade andra ankomst genom att varje dag handla mot ”dessa mina minsta”⁸ som vi skulle handla mot honom. ”Dessa mina minsta” är var och en av oss.

När vi kommer med den barmhärtige samariern till värdshuset lär vi oss fem saker om Jesus Kristus och oss själva.

För det första kommer vi till värdshuset som vi är, med de svagheter och ofullkomligheter vi alla har. Men vi har alla något att bidra med som behövs. Vår väg tillbaka till Gud hittar vi ofta tillsammans. Vi har tillhörighet i en enad gemenskap – vare sig vi möter pandemier, stormar, skogsbränder, torka eller i tysthet tillgodoser dagliga behov. Vi får inspiration när vi rådgör tillsammans, lyssnar på varje person – varje syster inräknad – och till Anden.

När våra hjärtan förändras och hans bild återspeglas i våra ansikten⁹ ser vi honom och oss själva i hans kyrka. I honom finner vi klarhet, inte dissonans. I honom finner vi orsak att göra gott, anledning att vara goda, och ökande förmåga att bli bättre. I honom upptäcker vi varaktig tro, befriande osjälviskhet, omtänksam förändring samt förtröstan på Gud. I hans värdshus finner och fördjupar vi vår personliga relation till Gud, vår Fader, och Jesus Kristus.

Han litar på att vi hjälper till att göra värdshuset till den plats han behöver att det ska vara. När vi erbjuder våra talanger och bästa insatser, är också hans andliga gåvor till styrka och välsignelse.¹⁰

En tolk i spanska berättade för mig: ”Äldste Gong, jag visste genom Anden vad du skulle säga så att jag kunde översätta”, sa denne trofaste broder, ”genom tungomålsgåvan.”

Trons och tillförsiktens gåvor kommer, och manifesteras olika i olika situationer. En god syster fick andlig tröst när hennes make gick bort i covid-19. Hon sa: ”Jag vet att min käre make och jag kommer att få vara tillsammans igen.” I en annan covid-situation sa en annan god syster: ”Jag kände att jag skulle vädja till Herren och läkarna om att ge min make lite mer tid.”

För det andra ber han oss enträget att göra hans värdshus till en plats för välvilja och utrymme, där var och en kan samlas, med plats för alla. Som Jesu Kristi lärjungar är alla jämbördiga, utan några andra klassens grupper.

Alla är välkomna att närvara vid sakramentsmötena, andra söndagsmöten och sociala sammankomster.¹¹ Vi tillber vördnadsfullt vår Frälsare och är omtänksamma och hänsynsfulla mot varandra. Vi ser och uppmärksammar var och en. Vi ler, sitter med dem som är ensamma, lär oss namn – även på nyomvända, återvändande bröder och systrar, unga kvinnor och unga män, varje kärt primärbarn.

Vi tänker oss in i deras situation, vi välkomnar vänner, besökare, nyinflyttade, upptagna personer som dras åt för många håll. Vi sörjer med, gläds med och finns där för varandra. När vi inte lever upp till våra ideal och är stressade, omedvetna, dömande eller fördomsfulla ber vi varandra om förlåtelse och bättrar oss.

En familj från Afrika som nu bor i USA sa: ”Från dag ett var kyrkans medlemmar vänliga och välkomnande. Alla fick oss att känna oss som hemma. Ingen såg ner på oss.” Pappan sa: ”Bibeln lär att evangeliefrukter kommer från evangelierötter.” ”Och missionärerna”, sa pappan och mamman, ”vi vill att vår son och dotter ska växa upp och bli som de där missionärerna.” Bröder och systrar, må vi var och en varmt välkomna alla till hans värdshus.

För det tredje, i hans värdshus lär vi oss att fullkomlighet finns i Jesus Kristus, inte i världens perfektionism. Overklig och orealistisk som den är kan världens ”insta-perfekta” filtrerade perfektionism få oss att känna oss otillräckliga, som slavar under svajpar, lajkar och dubbeltryck. I kontrast till det vet vår Frälsare, Jesus Kristus, allt det om oss som vi inte vill att någon annan ska veta, och han älskar oss ändå. Hans evangelium ger en andra och tredje chans, som möjliggjorts av hans försoningsoffer.¹² Han ber var och en av oss att vara en barmhärtig samarier, mindre dömande och mer förlåtande mot oss själva och varandra, samtidigt som vi strävar efter att mer fullständigt hålla hans bud.

Vi hjälper oss själva när vi hjälper varandra. En familj jag känner bodde nära en vältrafikerad väg. Trafikanter stannade ofta för att be om hjälp. Tidigt en morgon hörde familjen ett högljutt bankande på dörren. Trötta och oroliga över vem det kunde vara klockan två på morgonen undrade de om inte någon annan kunde hjälpa till, bara den här gången. Medan de ihärdiga knackningarna fortsatte, hörde de: ”Det brinner – det brinner på baksidan av ert hus!” Barmhärtiga samarier hjälper varandra.

För det fjärde, i hans värdshus blir vi en del av en evangeliegemenskap som är centrerad på Jesus Kristus, förankrad i återställd sanning, levande profeter och apostlar och ännu ett testamente om Jesus Kristus – Mormons bok. Han för oss till sitt värdshus och även till sitt hus – det heliga templet. Herrens hus är en plats där, i likhet med den sårade mannen på vägen till Jeriko, den barmhärtige samariern kan rena och klä oss, förbereda oss för att återvända till Guds närhet och förena oss för evigt i Guds familj. Hans tempel är öppna för alla som lever efter hans evangelium med tro och lydnad.

Tempelglädje inkluderar enighet i evangeliet mitt ibland mångskiftande fädernearv, kulturer, språk och generationer. Vid första spadtagsceremonin för Taylorsville tempel i Utah berättade 17-årige Max Harker om ett arv av tro i sin släkt som påbörjades sex generationer tidigare av hans farfars farfars far Joseph Harker och dennes hustru Susannah Sneath. I Jesu Kristi återställda evangelium kan vi alla bli en stark länk i vår släkts generationer.

Slutligen, för det femte gläds vi över att Gud älskar sina barn, med våra olika bakgrunder och omständigheter, i varje nation, släkte och tungomål, med plats för alla i hans värdshus.

Under de senaste 40 åren har kyrkans medlemmar blivit alltmer internationella. Sedan 1998 har det funnits fler medlemmar utanför än inom USA och Kanada. År 2025 beräknar vi att lika många medlemmar i kyrkan kommer att bo i Latinamerika som i USA och Kanada. Insamlingen av fader Lehis trofasta efterkommande uppfyller profetior. Trofasta heliga, däribland de som bor i ”pionjärkorridoren” [Utah, Idaho, Arizona, ö.a.], förblir en reservoar av hängivenhet och tjänande för den världsomfattande kyrkan.

En majoritet av kyrkans vuxna medlemmar är dessutom ogifta, änkor/änklingar eller frånskilda. Det här är en betydande förändring. Den omfattar mer än hälften av våra systrar i Hjälpföreningen och mer än hälften av våra vuxna bröder i prästadömet. Det här demografiska mönstret har varit fallet i den världsomfattande kyrkan sedan 1992, och i kyrkan i USA och Kanada sedan 2019.

Vår ställning inför Herren och hans kyrka handlar inte om vårt civilstånd utan om att vi blir trofasta och tappra lärjungar till Jesus Kristus.¹³ Vuxna vill ses som vuxna och vara ansvariga och bidra som vuxna. Jesu Kristi lärjungar kommer från alla håll, i alla former, storlekar, nyanser och åldrar – var och en med talanger, rättfärdiga önskningar och enorm kapacitet att välsigna och tjäna. Vi försöker dagligen att följa Jesus Kristus med tro till omvändelse¹⁴ och varaktig lycka.

I det här livet väntar vi ibland på Herren. Vi är kanske ännu inte där vi hoppas och önskar att vi ska vara i framtiden. En hängiven syster sa: ”Att trofast vänta på Herren för att få hans välsignelser är ett heligt tillstånd. Det ska inte bemötas med ömkan, nedlåtenhet eller dömande, utan i stället med helig heder.”¹⁵ Under tiden är det nu vi lever; vi väntar inte på att livet ska börja.

Jesaja lovar följande: ”De som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.”¹⁶

Vår barmhärtige samarier lovar att han ska komma tillbaka. Underverk sker när vi tar hand om varandra så som han skulle göra det. När vi kommer med ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande¹⁷ kan vi finna en röst i Jesus Kristus och bli omfamnade av hans trygga, förstående armar¹⁸. Heliga förrättningar erbjuder förbundstillhörighet och ”gudaktighetens kraft”¹⁹ att helga inre avsikt och yttre handling. Med hans kärleksfulla godhet och långmodighet blir hans kyrka vårt värdshus.

När vi gör plats i hans värdshus och välkomnar alla kan vår barmhärtige samarier läka oss på våra dammiga vägar i jordelivet. Med fullkomlig kärlek lovar vår Fader och hans Son, Jesus Kristus, oss ”frid i den här världen och evigt liv i den kommande världen”²⁰ – ”för att ni också ska vara där jag är”²¹. Det vittnar jag tacksamt om i Jesu Kristi heliga och helgade namn, amen.