Jaga mot målet
Det handlar inte så mycket om vad vi genomgår i livet, utan om vad vi håller på att bli.
När jag läser Apostlagärningarna och Paulus brev förundras jag över hur Paulus drevs av kärlek och tacksamhet när han tjänade, undervisade och vittnade om Jesus Kristus. Hur kan en sådan person tjäna med sådan kärlek och tacksamhet, speciellt med tanke på hans stora lidanden? Vad motiverade Paulus att tjäna? ”[Jag] jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.”1
Att jaga mot målet är att trofast fortsätta på ”den trånga och smala stigen som leder till evigt liv”2 med vår Frälsare och vår Fader i himlen. Paulus ansåg att hans lidanden ”inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår”.3 Paulus brev till filipperna, som han skrev när han var bunden i fängelse, är ett brev av överväldigande glädje och jubelfröjd, och en uppmuntran till oss alla, särskilt i den här svåra tiden av ovisshet. Vi behöver alla fatta mod av Paulus: ”Jag räknar allt som förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus.”4
När vi ser på Paulus tjänande känner vi oss inspirerade och upplyfta av våra egna Paulus-figurer i vår tid, som också tjänar, undervisar och vittnar med kärlek och tacksamhet under de svårigheter de möter i sina egna och i sina närståendes liv. En upplevelse jag hade för nio år sedan hjälpte mig att inse vikten av att jaga mot målet.
År 2012, när jag för första gången gick in på generalkonferensens ledarskapsmöte, kunde jag inte låta bli att känna mig överväldigad och otillräcklig. Inom mig fanns en röst som envist upprepade: ”Du hör inte hemma här! Ett allvarligt misstag har begåtts!” Just som jag försökte hitta någonstans att sitta fick äldste Jeffrey R. Holland syn på mig. Han kom fram till mig och sa: ”Edward, det är gott att se dig här”, och strök mig ömt över kinden. Jag kände mig som ett litet barn! Hans kärlek och mottagande värmde mig och hjälpte mig att känna en anda av tillhörighet, en anda av broderskap. Följande dag såg jag äldste Holland göra samma sak som han hade gjort mot mig dagen innan. Han strök varmt äldste Dallin H. Oaks, som är över honom i senioritetsordning, över kinden!
I det ögonblicket kände jag Herrens kärlek genom dessa män som vi understödjer som profeter, siare och uppenbarare. Genom sina vänliga, naturliga gester hjälpte äldste Holland mig att övervinna min självupptagenhet och mina känslor av otillräcklighet. Han hjälpte mig att fokusera på det heliga och glädjerika verk som jag har kallats till – att föra själar till Kristus. Han, liksom Paulus i Bibeln, inspirerade mig att jaga mot målet.
Det är intressant att Paulus uppmanar oss att sträva framåt samtidigt som han ber oss att glömma det som är bakom oss – våra tidigare rädslor, vårt tidigare fokus, våra tidigare misslyckanden och vår tidigare sorg. Han uppmanar oss, precis som vår käre profet president Russell M. Nelson, att tjäna på ”ett nytt, heligare sätt”.5 Frälsarens löfte är verkligt: ”Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.”6
I mitt första generalkonferenstal berättade jag hur min mamma lärde mig att arbeta på vår åker. ”Se aldrig tillbaka”, sa hon. ”Se framåt och se vad vi har kvar att göra.”7
Mot slutet av mammas liv, när hon kämpade mot cancer, bodde hon hos Naume och mig. En natt hörde jag henne gråta i sitt sovrum. Hennes smärtor var intensiva, till och med efter att hon tagit sin sista dagliga dos av morfin två timmar tidigare.
Jag gick in till henne och grät tillsammans med henne. Jag bad för henne med hörbara ord att hennes smärtor genast skulle lindras. Och då gjorde hon detsamma som hon gjort på åkern för så många år sedan: Hon tog sig tid att ge mig en lärdom. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansikte i det ögonblicket: skört, härjat, fyllt av smärta, med medlidande i blicken när hon såg på sin sörjande son. Hon log genom tårarna, såg mig rakt i ögonen och sa: ”Det kommer inte an på någon annan än Gud att avgöra om den här smärtan ska upphöra eller inte.”
Jag satte mig tyst upp. Hon satt också tyst. Fortfarande minns jag det så tydligt. Genom min mor gav Herren mig den natten en lärdom som kommer att finnas kvar hos mig för evigt. När min mor uttryckte sitt erkännande av Guds vilja, mindes jag orsaken till att Jesus Kristus led i Getsemane trädgård och på korset på Golgata. Han sa: ”Se, jag har gett er mitt evangelium, och detta är det evangelium som jag har gett er – att jag kom till världen för att göra min Faders vilja, därför att min Fader sände mig.”8
Jag tänker på vår käre profet president Nelsons profetiska frågor till oss under den senaste generalkonferensen. President Nelson frågade: ”Är du villig att låta Gud råda i ditt liv? Är du villig att låta Gud vara det viktigaste inflytandet i ditt liv? … Är du villig att låta det som han vill … få företräde framför alla andra ambitioner? Är du villig att låta din vilja införlivas i hans?”9 Min mamma skulle ha svarat med ett känslosamt men bestämt ”ja”, och andra trofasta medlemmar i kyrkan runt om i världen skulle också svara med ett känslosamt men bestämt ”ja”. President Nelson, tack för att du inspirerat och lyft oss med de här profetiska frågorna.
Nyligen hade jag ett samtal i Pretoria i Sydafrika med en biskop som begravde sin fru och sin vuxna dotter på samma dag. Deras liv togs av coronavirus-pandemin. Jag frågade hur han mådde. Biskop Teddy Thabethes svar stärkte min beslutsamhet att följa orden och maningarna från Herrens profeter, siare och uppenbarare. Biskop Thabethe svarade att det alltid finns hopp och tröst i vetskapen om att Frälsaren har tagit på sig sitt folks smärta, så att han kan veta hur han ska hjälpa oss.10 Med djup tro vittnade han: ”Jag är tacksam för frälsningsplanen, planen för vår lycka.” Sedan ställde han en fråga till mig: ”Är det inte det här som vår profet försökte lära oss förra konferensen?”
Jordelivets svårigheter kommer förvisso till oss alla på ett eller annat sätt, men låt oss fokusera på att ”[jaga] mot målet”, som är ”segerpriset, Guds kallelse till himlen”.11
Min ödmjuka uppmaning till oss alla är att aldrig ge upp! Vi är kallade att ”lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.”12
Det handlar inte så mycket om vad vi genomgår i livet, utan om vad vi håller på att bli. Det finns glädje i att jaga mot målet. Jag vittnar om att han som övervann allt hjälper oss när vi ser upp mot honom. I Jesu Kristi namn, amen.