2021
Jag längtar så till templet
Maj 2021


16:22

Jag längtar så till templet

Det är i templet som vi kan få en försäkran om kärleksfulla familjeband som fortsätter efter döden och varar i evighet.

Mina kära bröder och systrar, jag är tacksam över att få vara med er på det här första mötet av generalkonferensen. Talarna, musiken och bönen har fört med sig Anden – såväl som en känsla av ljus och hopp.

Den känslan har påmint mig om första gången jag gick in i Salt Lake-templet. Jag var en ung man. Mina föräldrar var mina enda följeslagare den dagen. Väl inne stannade de till en stund för att bli välkomnade av en tempeltjänare. Jag gick vidare före dem, ensam för ett ögonblick.

Jag välkomnades av en liten vithårig dam klädd i en vacker vit tempelklänning. Hon tittade upp på mig och log och sa sedan mycket mjukt: ”Välkommen till templet, broder Eyring.” Ett ögonblick trodde jag att hon var en ängel eftersom hon visste vad jag hette. Jag hade inte insett att ett litet kort med mitt namn hade fästs på slaget till min kavaj.

Jag gick förbi henne och stannade till. Jag tittade upp mot ett högt vitt tak som gjorde rummet så ljust att det nästan verkade vara öppet mot himlen. Och i det ögonblicket kom en tanke till mig med dessa tydliga ord: Jag har varit på den här upplysta platsen förut. Men så kom genast till mitt sinne följande ord, som inte var med min egen röst: ”Nej, du har aldrig varit här förut. Du minns ett tillfälle innan du föddes. Du befann dig på en helig plats som denna.”

På utsidan av våra tempel placerar vi orden: ”Helgat åt Herren.” Jag vet för egen del att de orden är sanna. Templet är en helig plats där uppenbarelse med lätthet kommer till oss om våra hjärtan är öppna för det och om vi är värdiga det.

Senare den där första dagen kände jag samma Ande igen. Tempelceremonin innefattar några ord som förde med sig en brinnande känsla till mitt hjärta, vilket bekräftade att det som skildrades var sant. Det jag kände var personligt för mig och gällde min framtid, och det blev till verklighet 40 år senare genom en kallelse från Herren att tjäna.

Jag upplevde samma känsla när jag gifte mig i Logans tempel i Utah. President Spencer W. Kimball förrättade beseglingen. Med de få ord han uttalade, gav han det här rådet: ”Hal och Kathy, lev så att ni kan lämna allt med lätthet när kallelsen kommer.”

När han sa de få orden såg jag tydligt för mitt inre, i fullfärg, en brant backe och en väg som ledde till toppen. Ett vitt staket löpte längs sidan av vägen och försvann mellan en rad träd på toppen av kullen. Ett vitt hus var knappt synligt bakom träden.

Ett år senare kände jag igen den kullen när min svärfar körde oss uppför den vägen. Det var i detalj vad jag hade sett när president Kimball gav sitt råd i templet.

När vi kom till toppen av kullen stannade min svärfar till vid det vita huset. Han berättade att han och hans hustru skulle köpa fastigheten, och att han ville att hans dotter och jag skulle bo i gäststugan. De skulle bo i huvudbyggnaden, bara några meter bort. Så under de tio år vi bodde i denna underbara familjeomgivning sa min hustru och jag nästan varje dag: ”Det är bäst vi njuter så länge det varar, för vi kommer inte att stanna här länge.”

En kallelse kom från kyrkans utbildningschef, Neal A. Maxwell. Rådet vi hade fått av president Kimball att kunna ”lämna allt med lätthet” blev till verklighet. Det var ett kall att lämna vad som verkade vara en idyllisk familjesituation för att tjäna i en uppgift på en plats som vi inte visste något om. Vår familj var redo att lämna den där välsignade tiden och platsen på grund av att en profet, i ett heligt tempel – en plats för uppenbarelse – såg en framtida händelse som vi därefter förberedde oss för.

Jag vet att Herrens tempel är heliga platser. Mitt syfte i dag med att tala om tempel är att öka er önskan och min att vara värdiga och redo för de ökade möjligheterna till tempelupplevelser som vi kommer att få.

För mig är den största motivationen till att vara värdig att få tempelupplevelser det som Herren har sagt om sina heliga hus:

”Och om mitt folk uppför ett hus åt mig i Herrens namn och inte tillåter något orent att komma dit in så att det förorenas, ska min härlighet vila däröver,

ja, och min närvaro ska vara där för jag ska komma dit in, och alla de renhjärtade som kommer dit in ska se Gud.

Men om det förorenas ska jag inte komma dit in och min härlighet ska inte vara där, för jag kommer inte in i oheliga tempel.”1

President Russell M. Nelson gjorde det klart för oss att vi kan ”se” Frälsaren i templet i den bemärkelsen att han inte längre blir okänd för oss. President Nelson sa så här: ”Vi förstår honom. Vi förstår hans verk och hans härlighet. Och vi börjar känna vilken oändlig inverkan hans enastående liv har.”2

Om ni eller jag skulle besöka templet men inte var tillräckligt rena, skulle vi inte kunna se, genom den Helige Andens kraft, den andliga undervisning om Frälsaren som vi kan få i templet.

När vi är värdiga att ta emot sådan undervisning kan hopp, glädje och optimism växa genom vår tempelupplevelse under hela vårt liv. Det hoppet, den glädjen och optimismen blir bara tillgängliga om vi tar emot de förrättningar som utförs i heliga tempel. Det är i templet som vi kan få en försäkran om kärleksfulla familjeband som fortsätter efter döden och varar i evighet.

För flera år sedan när jag verkade som biskop motsatte sig en stilig ung man min uppmaning att bli värdig för att kunna bo hos Gud i en familj för evigt. På ett stridslystet sätt berättade han hur roligt han hade med sina vänner. Jag lät honom prata. Sedan berättade han för mig om ett ögonblick på en av sina fester då han, mitt i skränet och oväsendet, plötsligt insåg att han kände sig ensam. Jag frågade honom vad som hade hänt. Han sa att han hade kommit ihåg ett tillfälle då han som liten pojke suttit i sin mors knä med hennes armar omkring sig. I det ögonblicket när han berättade om det fick han tårar i ögonen. Jag sa till honom det jag vet är sant: ”Det enda sättet för dig att få behålla känslan av den där familjekramen för alltid är genom att du själv blir värdig och hjälper andra att ta emot templets beseglande förrättningar.”

Vi känner inte till detaljerna om familjebanden i andevärlden eller vad som kan komma när vi har uppstått. Men vi vet att profeten Elia kom som utlovat, för att vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna.3 Och vi vet att vår eviga lycka är beroende av att vi gör vårt bästa för att erbjuda samma varaktiga lycka till så många av våra släktingar som vi kan.

Jag känner samma längtan efter att jag har lyckats uppmuntra levande släktingar att få en önskan om att bli värdiga att ta emot och hedra templets beseglande förrättningar. Det här är en del av den utlovade insamlingen av Israel i de sista dagarna, på båda sidor om slöjan.

En av våra bästa möjligheter är när våra familjemedlemmar är unga. De föds med Kristi ljus som gåva. Det gör det möjligt för dem att känna vad som är gott och vad som är ont. Av den anledningen kan barn, bara genom att se ett tempel eller en bild av ett tempel, utveckla en längtan efter att vara värdiga och få förmånen att en dag gå in i det.

Den dagen kan sedan komma då de som ungdomar får en tempelrekommendation för att utföra ställföreträdande dop i templet. Genom den upplevelsen kan deras känsla för att templets förrättningar alltid pekar mot Frälsaren och hans försoning växa. När de upplever att de ger en person i andevärlden möjligheten att bli renad från synd växer deras känsla av att hjälpa Frälsaren i hans heliga arbete med att välsigna ett barn till vår himmelske Fader.

Jag har sett kraften i den upplevelsen förändra livet för en ung människa. För många år sedan gick jag med en dotter till ett tempel sent på eftermiddagen. Hon var den sista som tjänade som ställföreträdare i dopavdelningen. Min dotter blev tillfrågad om hon kunde stanna längre för att slutföra förrättningarna för alla de personer vars namn hade förberetts. Hon sa ja.

Jag såg på när min lilla dotter steg ner i dopbassängen. Dopen började. Min lilla dotter hade vatten strömmande nerför ansiktet varje gång hon lyftes upp ur vattnet. Hon blev tillfrågad gång på gång: ”Kan du utföra fler?” Varje gång svarade hon ja.

Som bekymrad far började jag hoppas att hon skulle få slippa utföra fler. Men jag minns fortfarande hennes beslutsamhet när hon blev tillfrågad om hon kunde utföra fler, och bestämt svarade ”ja” med sin späda stämma. Hon stannade tills den sista personen på listan för dagen hade fått dopets välsignelse i Jesu Kristi namn.

När jag lämnade templet med henne den kvällen förundrades jag över vad jag hade sett. Ett barn hade blivit lyft och förändrat inför mina ögon genom att tjäna Herren i hans hus. Jag minns fortfarande känslan av ljus och frid när vi gick tillsammans från templet.

Många år har gått. Hon svarar fortfarande ja på frågan från Herren om hon vill göra mer för honom när det är väldigt svårt. Det är vad tempeltjänst kan göra för att förändra och lyfta oss. Det är därför mitt hopp för er, och för alla era älskade familjer, är att ni ska växa i er önskan och beslutsamhet att vara värdiga att inträda i Herrens hus så ofta som era omständigheter tillåter.

Han vill välkomna er dit. Jag ber att ni ska försöka bygga upp en längtan i vår himmelske Faders barns hjärtan att komma dit, där de kan känna sig nära honom, och att ni också inbjuder era förfäder att kvalificera sig för att vara med honom och med er för alltid.

Dessa ord kan vara våra egna:

Jag längtar så till templet,

att komma dit en dag,

få känna Andens maning

och lyda Herrens lag.

För templet är Guds eget hus,

där frid och kärlek råder.

Jag vill förbereda mig var dag,

och alltid lyda Guds lag.4

Jag bär högtidligt vittnesbörd om att vi är barn till en kärleksfull himmelsk Fader. Han utvalde sin älskade Son Jesus Kristus till att vara vår Frälsare och Återlösare. Vårt enda sätt att återvända för att leva med dem och med vår familj är genom det heliga templets förrättningar. Jag vittnar om att president Russell M. Nelson innehar och använder alla de prästadömsnycklar som möjliggör evigt liv för alla Guds barn. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi heliga namn, amen.

Slutnoter

  1. L&F 97:15–17.

  2. Teachings of Russell M. Nelson (2018), s. 369.

  3. Se L&F 110:13–16.

  4. ”Jag längtar så till templet”, Barnens sångbok, s. 99.