2021
Välsigna i hans namn
Maj 2021


13:4

Välsigna i hans namn

Syftet med att vi tar emot prästadömet är att vi ska kunna välsigna människor å Herrens vägnar, och göra det i hans namn.

Mina kära bröder, medtjänare i Guds prästadöme, det är en ära för mig att få tala till er i kväll. Ni har min djupaste respekt och tacksamhet. När jag pratar med er och får höra om er stora tro övertygas jag om att det finns en ständigt växande prästadömskraft i världen, med kvorum som är starkare och prästadömsbärare som är mer trofasta än någonsin.

Under mina få minuter i kväll ska jag tala till dem av er som vill bli ännu effektivare i ert personliga tjänande i prästadömet. Ni vet att ert uppdrag är att ära er kallelse att tjäna.1 Men ni undrar kanske vad detta att ära er kallelse kan innebära för er.

Jag börjar med de nyaste diakonerna eftersom det sannolikt är de som känner sig mest osäkra på vad det kan innebära att ära sitt tjänande i prästadömet. Nyligen ordinerade äldster bör kanske också lyssna. Och den biskop som bara har verkat i några veckor är kanske också intresserad.

Det är lärorikt för mig att se tillbaka på min första tid som diakon. Jag önskar att någon då hade talat om för mig det jag nu ska vittna om. Det hade varit till hjälp i alla de uppdrag i prästadömet som jag har fått sedan dess – även de jag har fått den senaste tiden.

Jag ordinerades till diakon i en gren som var så liten att jag var den ende diakonen och min bror Ted den ende läraren. Vi var den enda familjen i grenen. Hela grenen hade sina möten hemma hos oss. Prästadömsledaren för min bror och mig var en ny medlem som själv just hade fått prästadömet. Jag trodde då att min enda prästadömsplikt var att dela ut sakramentet i min egen matsal.

När min familj flyttade till Utah fann jag mig plötsligt i en stor församling med många diakoner. Under mitt första sakramentsmöte där betraktade jag diakonerna – en hel armé, verkade det som – som med noggrann precision delade ut sakramentet som ett väloljat maskineri.

Jag var så rädd att jag nästa söndag gick tidigare till församlingens möteshus för att få vara ensam där ingen kunde se mig. Jag minns att det var Yalecrests församling i Salt Lake City, och det fanns en staty på tomten. Jag ställde mig bakom statyn och bad innerligt om hjälp att veta hur jag skulle undvika misstag när jag intog min plats för att dela ut sakramentet. Den bönen besvarades.

Men jag vet nu att det finns ett bättre sätt att be och tänka i vår strävan att växa i vårt tjänande i prästadömet. Detta har kommit av att jag fått insikt om varför prästadömet ges till enskilda individer. Syftet med att vi tar emot prästadömet är att vi ska få välsigna människor å Herrens vägnar, och göra det i hans namn.2

En lång tid hade gått sedan jag var diakon när jag fick veta vad detta innebär rent praktiskt. Till exempel fick jag som högpräst uppdraget att besöka ett sakramentsmöte på ett vårdhem. Jag ombads dela ut sakramentet. I stället för att tänka på tillvägagångssättet eller hur noggrant jag skulle dela ut sakramentet, såg jag på var och en av de äldre. Jag såg att många av dem grät. En dam tog tag i min ärm, såg upp på mig och sa högt: ”Åh, tack, tack.”

Herren hade välsignat mitt tjänande som utfördes i hans namn. Den dagen hade jag bett om att ett sådant underverk skulle ske, i stället för att be om hur väl jag skulle göra min del. Jag bad att människorna skulle känna Herrens kärlek genom mitt kärleksfulla tjänande. Jag har lärt mig att detta är nyckeln till att tjäna och välsigna andra i hans namn.

Jag hörde om en upplevelse nyligen som påminde mig om sådan kärlek. När kyrkan upphörde med alla möten på grund av covid-19-pandemin tackade en stödbroder ja till ett uppdrag från äldstekvorumets president att förrätta sakramentet åt en syster som han var stödbroder för. När han ringde för att erbjuda henne sakramentet tackade hon motvilligt ja, för hon ville inte tvinga ut honom från sitt hem i sådana riskfyllda tider och hon trodde också att allt snabbt skulle bli som vanligt igen.

När han kom hem till henne den söndagsmorgonen hade hon ett önskemål. Skulle de kunna gå till huset bredvid och även låta hennes 87-åriga granne ta del av sakramentet? Med godkännande från biskopen gjorde de det.

I många, många veckor, och med mycket noggrann social distansering och andra säkerhetsåtgärder, träffades denna lilla grupp av heliga varje söndag för ett enkelt sakramentsmöte. Bara några bitar brutet bröd och bägare med vatten – men många tårar fälldes tack vare en kärleksfull Guds godhet.

Så småningom kunde stödbrodern, hans familj och systern han tjänade återvända till kyrkan. Men för att vara extra försiktig behövde den 87-åriga änkan, grannen, fortfarande hålla sig hemma. Stödbrodern – kom ihåg att hans uppdrag gällde hennes granne och inte denna äldre syster själv – fortsätter än i dag att i tysthet komma hem till henne varje söndag med skrifterna och en liten bit bröd i handen för att förrätta Herrens nattvards sakrament.

Hans tjänande i prästadömet, precis som mitt den gången på vårdhemmet, utförs av kärlek. Faktum är att stödbrodern nyligen frågade sin biskop om det fanns andra i församlingen han kunde tjäna. Hans önskan att ära sitt tjänande i prästadömet har växt genom hans tjänande i Herrens namn och på ett sätt som nästan ingen annan än han själv känner till. Jag vet inte om stödbrodern har bett, som jag gjorde, om att de han tjänar ska få känna Herrens kärlek, men tack vare att hans tjänande har utförts i Herrens namn har resultatet blivit detsamma.

Samma underbara resultat kommer när jag ber om det innan jag ger en prästadömsvälsignelse till någon som är sjuk eller befinner sig i nöd. Det hände en gång på ett sjukhus där otåliga läkare uppmanade mig – mer än uppmanade mig – beordrade mig – att skynda mig och flytta på mig så att de kunde göra sitt jobb, snarare än att ge mig möjlighet att ge en prästadömsvälsignelse. Jag stannade, och jag gav välsignelsen. Och den lilla flickan jag välsignade den dagen, som läkarna trodde skulle dö, överlevde. Jag är tacksam i denna stund att jag den dagen inte lät mina egna känslor komma i vägen utan kände att Herren ville att den här lilla flickan skulle få en välsignelse. Och jag visste vad välsignelsen var: Jag välsignade henne med att bli helad. Och det blev hon.

Det har hänt många gånger när jag har gett en välsignelse till någon som uppenbarligen är döende, med familjemedlemmar runt sängen som hoppas på en helande välsignelse. Även om jag bara har ett ögonblick på mig ber jag alltid för att få veta vilken välsignelse Herren har förberett som jag kan ge i hans namn. Och jag ber om att få veta hur han vill välsigna den personen och inte vad jag eller de som står i närheten vill. Min erfarenhet är att även när välsignelsen inte blir det andra önskar för egen del eller för sina närstående, vidrör Anden hjärtan så att de kan känna att de accepterar den och får uppleva tröst i stället för besvikelse.

Samma inspiration infinner sig när patriarker fastar och ber om vägledning för att kunna ge den välsignelse som Herren vill att personen i fråga ska få. Å andra sidan har jag hört välsignelser ges som överraskade mig och även överraskade personen som mottog välsignelsen. Uppenbarligen var välsignelsen från Herren – både varningarna den innehöll såväl som löftena som gavs i hans namn. Patriarkens bön och fasta belönades av Herren.

Som biskop lärde jag mig, när jag utförde värdighetsintervjuer, att be om att Herren skulle låta mig känna hans vilja för personen i fråga, att eventuell inspiration han ville ge inte skulle grumlas av mitt eget omdöme. Det är svårt om Herren, i kärlek, kanske vill välsigna någon med tillrättavisning. Det krävs ansträngning för att skilja mellan det som Herren vill och det som du vill eller det som personen i fråga vill.

Jag är övertygad om att vi kan ära vårt tjänande i prästadömet hela livet och kanske även i nästa liv. Det beror på hur flitigt vi försöker få veta Herrens vilja och på våra ansträngningar att höra hans röst så att vi bättre kan få veta hans vilja för personen som vi tjänar åt honom. Att ära på det sättet är något som görs med små steg. Det sker kanske långsamt, men det sker. Herren lovar oss detta:

”För de som är trofasta och får dessa båda prästadömen varom jag talat, och som ärar sin kallelse, blir heliggjorda genom Anden till sina kroppars förnyelse.

De blir Moses och Arons söner och Abrahams avkomlingar och kyrkan och riket och Guds utvalda.

Och vidare: Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren.”3

Det är mitt vittnesbörd att prästadömets nycklar återställdes till profeten Joseph Smith. Herrens tjänare kom från himlen för att återställa prästadömet inför de storslagna händelser som har ägt rum en efter en, och de som ännu ligger framför oss. Israel ska insamlas. Herrens folk kommer att förberedas för hans härliga andra ankomst. Återställelsen kommer att fortsätta. Herren kommer att uppenbara mer av sin vilja för sina profeter och sina tjänare.

Du känner dig kanske liten i jämförelse med omfattningen av det som Herren ska göra. Om du gör det ber jag dig att i bön fråga hur Herren ser på dig. Han känner dig personligen, han har förlänat dig prästadömet, och detta att du reser dig och ärar prästadömet är betydelsefullt för honom, för han älskar dig och har förtroende för att du välsignar människor han älskar i hans namn.

Jag välsignar er nu med förmågan att känna hans kärlek och hans tillit, i Herren Jesu Kristi namn, amen.