Förbund, förrättningar och välsignelser
Äldste Randy D. Funk
i de sjuttios kvorum
Från ”Covenants – Accepting God’s Offered Blessings”, en andakt vid Brigham Young University–Idaho den 22 september 2020.
Vi väljer att ta emot de välsignelser som Gud erbjuder när vi använder vår handlingsfrihet för att ta emot förrättningar och hålla de tillhörande förbunden.
Under den första terminen av min juridikutbildning hölls min kurs i avtalsrätt av en framstående professor som var mycket vänlig och artig – när han inte var i klassrummet. Under lektionerna var han en mästare på att undervisa med den sokratiska metoden – en undervisningsmetod som innebär att man ställer undersökande frågor för att utveckla ett kritiskt tänkande.
Under de flesta lektionerna fick vi i uppgift att läsa igenom tre rättsliga beslut eller ärenden. Under lektionen ombads en elev att summera ärendet och sedan beskriva de rättsliga principerna i avtalsrätt som ärendet slog fast. Den olyckligt lottade eleven var sedan föremål för professorns djuplodande, vinklade frågor. Det här var nästan alltid en ödmjukande upplevelse.
Första gången jag ombads göra det handlade ärendena om en princip i avtalsrätt som kallas ensidigt förpliktande. Resultatet blev att jag aldrig har glömt den principen.
Anbud och accept
För att kunna ingå ett bindande avtal under människors lagar ska det bland annat finnas ett anbud och ett accept. Generellt sett ingås ett avtal när en part ger ett anbud och den andra parten accepterar anbudet.
För vissa överenskommelser, såsom ett avtal för att köpa en fastighet, kräver lagen att anbudet och acceptet är skriftligt. I andra situationer behöver parterna endast en muntlig överenskommelse. Men för vissa överenskommelser sker acceptansen av ett anbud helt enkelt genom en prestation. Det här kallas ensidigt förpliktigande (eller acceptans).
Jag kan till exempel säga till dig: ”Om du skaffar tolv bananer till mig så betalar jag 1000 kronor till dig.” Du behöver inte skriva under en överenskommelse för att acceptera mitt generösa anbud eller ens säga att du ska ge mig bananerna. Du behöver bara gå till affären eller marknaden, köpa tolv bananer och ge mig dem. Eller i vissa delar av världen kan du faktiskt själv plocka bananerna. Hur som helst, om du ger mig tolv bananer så är jag enligt avtal skyldig att betala 1000 kronor. Varför då? Därför att du genom din prestation accepterade mitt anbud.
Vi måste agera
Förbund med vår himmelske Fader sker på liknande sätt. För att ta emot de generösa välsignelser han erbjuder oss måste vi agera för att kunna ta emot dem. Det är inte en förhandling som följs av en undertecknad acceptans. Genom våra bekräftande uttryck och genom att agera i enlighet med hans vilja, inklusive mottagandet av viktiga förrättningar, visar vi i stället vår önskan och villighet att ingå förbund med honom. När vi då håller våra förbund genom våra handlingar, kvalificerar vi oss för de rikliga välsignelser han har utlovat.
I Läran och förbunden lär vi oss:
”Det finns en lag, oåterkalleligen fastställd i himlen före denna världs grundläggning, på vilken alla välsignelser är baserade,
och när vi får någon välsignelse från Gud, så sker detta genom lydnad mot den lag på vilken den är baserad” (L&F 130:20–21).
Frälsaren lärde: ”Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja” (Matt. 7:21).
Vi tar med andra ord inte emot vår himmelske Faders erbjudna välsignelse av evigt liv i himmelriket endast genom det vi säger utan också genom det vi gör. Och när vi ingår förbund med honom försäkrar han oss: ”Jag, Herren, är bunden när ni gör vad jag säger.” Han tydliggör också att om vi inte gör hans vilja – om vi inte accepterar hans anbud – så har vi ingen överenskommelse: ”När ni inte gör vad jag säger har ni inget löfte” (L&F 82:10; betoning tillagd).
Frälsningens och upphöjelsens förrättningar
Vi ingår de förbund som är nödvändiga för frälsning och upphöjelse genom att ta emot heliga förrättningar. Som det står i Allmän handbok: ”Medlemmar ingår förbund med Gud när de tar emot frälsningens och upphöjelsens förrättningar. … Alla som håller ut i sina förbund ända intill änden får evigt liv.”1
Frälsningens och upphöjelsens förrättningar är dop, konfirmation och den Helige Andens gåva, melkisedekska prästadömets ordination för män och templets begåvning och beseglande förrättningar.2 Var och en av dessa fem förrättningar utförs ställföreträdande i templet för avlidna förfäder eftersom dessa förrättningar är nödvändiga för alla Guds barn.
Uppteckningen om Almas undervisning vid Mormons vatten åskådliggör relationen mellan förbund, förrättningar och välsignelser. Lägg märke till hur Gud, genom sin profet, anger villkoren, beskriver de utlovade välsignelserna och förklarar hur vi kan få dessa välsignelser.
De som samlades vid Mormons vatten och gav uttryck för en önskan att komma in i Guds fålla – önskan är det viktiga första steget (se Alma 32:27) – undervisades av Alma om det som förväntades av dem. De behövde vara ”villiga att bära varandras bördor … sörja med dem som sörjer … trösta dem som står i behov av tröst” och ”stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt … ända intill döden” (Mosiah 18:8, 9).
Alma beskrev sedan deras utlovade välsignelser: ”Ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv” och så att ”han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er” (Mosiah 18:9, 10).
Vad behövde folket göra för att acceptera dessa fantastiska välsignelser? Med Almas ord: ”Ni … [måste] döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni ska tjäna honom och hålla hans bud” (Mosiah 18:10). Lägg märke till att dopets förrättning, en helig gärning som de flesta av oss tydligt minns, är ett vittne eller bevis på att vi har ingått ett förbund med Gud.
Människorna var så ivriga att göra det här att de ”klappade … händer av glädje och utropade: ’Detta är vårt hjärtas önskan’” (Mosiah 18:11). De var villiga att ingå ett förbund när de nedsteg i dopets vatten.
När vi tar emot var och en av frälsningens och upphöjelsens förrättningar tar vi på samma sätt emot ytterligare löften om stora välsignelser. De förbund vi ingår är heliga och bindande för oss och med Gud. Vi väljer att ta emot de välsignelser han erbjuder när vi använder vår handlingsfrihet till att ta emot förrättningar och hålla de tillhörande förbunden.
Sakramentet
Sakramentets förrättning uppmanar oss att minnas Frälsaren och våra förbund. När Jesus Kristus införde sakramentet bland nephiterna gav han prästadömets makt till sina lärjungar och instruerade dem att ”bryta brödet och välsigna det och ge det till min kyrkas folk, till alla dem som tror och blir döpta i mitt namn” (3 Ne. 18:5).
Vi tänker ofta att när vi tar del av sakramentet så förnyar vi våra dopförbund. Det är visserligen korrekt, men lägg märke till Frälsarens ordval. När han instruerade sina efterföljare att ta del av brödet sa han: ”Detta ska ni göra till minne av min kropp som jag har visat för er. Och det ska vara ett vittnesbörd för Fadern att ni alltid kommer ihåg mig” (3 Ne. 18:7; betoning tillagd).
När de drack av vinet sa han: ”Detta är att uppfylla mina bud, och det betygar för Fadern att ni är villiga att göra det som jag har befallt er” (3 Ne. 18:10; betoning tillagd).
Med andra ord, när vi tar del av sakramentet varje vecka vittnar vi och betygar på nytt att vi alltid ska minnas Jesus Kristus och att vi är villiga att hålla hans bud. Om vi alltid kommer ihåg honom och håller hans bud ska vi ha hans Ande hos oss (se 3 Ne. 18:7, 11).
Välsignelser vi får
President Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, har reflekterat över de välsignelser som vi får när vi tar del av sakramentet och har sagt: ”Eftersom brödet är brutet är varje brödbit unik, precis som de som tar del av det är unika. Vi har alla olika synder att omvända oss från. Vi har alla olika behov av att få styrka genom Herren Jesu Kristi försoning, vilken vi minns i denna förrättning.”3
Jag tycker det hjälper att begrunda verserna 10, 12 och 14 i 3 Nephi 18. I var och en av dessa verser säger Frälsaren ”ni är välsignade” till var och en av dem som tog del av sakramentet, men han specificerar inte vilken välsignelse det är. Kanske för att varje person som deltar i den här heliga förrättningen är lika unik som varje brödbit, så alla behöver olika välsignelser. Även om våra prövningar, omständigheter och behov skiljer sig så har Frälsaren lovat var och en av oss som håller sakramentets förbund: ”Ni är välsignade.”
Kärlek och barmhärtighet
Nu vill jag belysa en viktig skillnad mellan Guds lagar och människors lagar: rollen som kärlek och barmhärtighet har i Guds återlösningsplan för sina barn. Som det har konstaterats inbjuder vi i många fall hans erbjudna välsignelser genom våra handlingar Liksom kärleksfulla föräldrar gör, beaktar vår himmelske Fader barmhärtigt våra hjärtans önskningar liksom våra gärningar (se L&F 137:9). Han inser att vår möjlighet att handla ibland begränsas av omständigheter som vi inte kan kontrollera. En för tidig död, ett allvarligt handikapp, brist på kunskap eller möjligheter eller någon annan orättvisa som sker i en fallen värld kan tyckas hindra vår utveckling och mottagandet av de utlovade välsignelser vi önskar få.
Kristus i Getsemane, av Dan Burr
Därför är det centrala i den stora lycksalighetsplanen en Frälsare, Jesus Kristus, som kompenserar för skillnaden, övervinner orättvisan och låter alla – alla som verkligen har en önskan och gör allt de kan – slutligen ta emot och omfamna vår kärleksfulle himmelske Faders utlovade välsignelser.
Vår himmelske Fader vill att vi ska återvända till hans närhet, men han vill att vi ska återvända för att vi önskar göra det. Som äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Vår himmelske Faders ändamål med föräldraskap är inte att få sina barn att göra det som är rätt. Det är att få sina barn att välja att göra det som är rätt och till sist bli som han. Om han bara ville att vi skulle lyda skulle han använda omedelbara belöningar och bestraffningar för att påverka vårt beteende.”4
Vår himmelske Fader kräver ett villigt hjärta såväl som ansträngning från vår sida. Många av de belöningar som kommer av att välja rätt kommer i framtiden, och de är långt fler än vi förtjänar. Därför talar man om vissa belöningar som gåvor (se 1 Ne. 10:17; L&F 14:7). Som den generöse, barmhärtige förälder vår himmelske Fader är ger han oss mycket – långt mer än vi förtjänar. Därför är upphöjelse inget som vi förtjänar utan vi måste välja, acceptera och tacksamt ta emot den.
Må vi var och en i alla tider och omständigheter handla i tro, lydnad, ihärdighet och tacksamhet för att förbereda oss för att ta emot ”allt vad [vår] Fader har” (L&F 84:38; se även Alma 34:32).
Ett rättfärdigt förbundsfolk
Vi lever i en underbar tid när evangeliets välsignelser finns fritt tillgängliga för dem som tar emot dem. President Russell M. Nelson har sagt:
”Vi sitter på första parkett och kan bevittna i levande livet det profeten Nephi såg endast i en syn: att Guds Lamms kraft skulle falla ’över Herrens förbundsfolk som var spritt över hela jordens yta, och de var beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet’ [1 Ne. 14:14].
Ni, mina bröder och systrar, är bland de män, kvinnor och barn som Nephi såg. Tänk på det!”5
Vår himmelske Fader älskar oss och vill verkligen välsigna oss. Genom hans Son Jesu Kristi oändliga försoning kan allt bli helt. När vi litar på Gud och handlar i tro för att ingå och hålla heliga förbund med honom, hur stor blir då inte vår glädje nu och i evigheten.