Trofast åldrande

Min trofaste rådgivare

Richard M. Romney

Kyrkans tidningar

När det handlade om tjänande såg Larry inte ålder som ett hinder.

När min familj flyttade tillbaka till staden där jag växte upp, upptäckte vi ett samhälle som var i ett övergångsskede. En gång hade det varit känt för sina unga familjer, men nu beboddes grannskapet av många änkor och änklingar, föräldrar vars barn hade vuxit upp och flyttat ut och ett litet men växande antal unga familjer som flyttade in vartefter husen blev tillgängliga.

På grund av den förändrade befolkningen omorganiserades församlingsgränserna. Delar av tre församlingar slogs ihop till en församling och jag kallades som biskop. Jag fick några dagar att fundera på rådgivare. Det första namnet kom snabbt och Anden bekräftade det. Men jag var inte omedelbart säker på vem den andre rådgivaren skulle bli.

Jag funderade på flera yngre män i den nya församlingen, men jag kände ingen av dem väl. Det kändes som att de behövdes mer i Unga mäns organisation.

Jag kände Larry Morgan, en äldre man som hade bott i området en längre tid. Han hade faktiskt varit ungdomsledare när jag var tonåring. Nu var han 76 år. Jag kände mig manad att prata med honom. ”Kanske han kan hjälpa mig få bättre kontakt med de jag inte känner”, tänkte jag.

Han stod på uppfarten när jag kom till hans hus och utan att något hade sagts visste jag att Larry skulle vara den andre rådgivaren. Jag pratade med honom i några minuter och sedan återvände jag hem och ringde stavspresidenten. Den söndagen inröstades biskopsrådet, med Larry som andre rådgivare.

Larry var lågmäld och tydlig i sitt sätt, men när han talade lyssnade folk. Han hade även en orubblig tro på Herren. Jag lärde mig snart att lita på hans råd.

”Vi besöker dem”

Hemlärarna (det som i dag heter stödbröder) gjorde ett utmärkt arbete med att besöka änkorna och änklingarna och låta biskopsrådet veta hur de mådde. I dag skulle större delen av ansvaret för deras välfärd vila på äldstekvorumet och Hjälpföreningen. Men då kände jag en plikt att besöka dem också. Så jag såg till att besöka en eller två varje vecka. Med den takten skulle det ta nästan ett år att besöka dem alla. Med en ung familj som också behövde min tid kände jag mig pressad.

Jag pratade om det här på biskopsrådets möte och Larry fick en idé.

Larry and Elizabeth Morgan — Larry och Elizabeth Morgan

”Min fru och jag kan hjälpa till”, sa han. ”Vi har hela dagarna fria för besök. Förlita dig på hemlärarna, men låt mig och Elizabeth besöka dem som behöver lite extra uppmärksamhet. Vi låter dem veta att du tänker på dem.”

Efter det gjorde min trofaste rådgivare och hans fru många besök och gladde många själar. De underlättade min börda avsevärt.

”Hur gammal är profeten?”

Vid ett tillfälle behövde vår församling en söndagsskollärare i Evangeliets lära. Som biskopsråd bad vi och pratade om flera personer med söndagsskolans president. Men vi kände ingen bekräftelse på vad vi skulle göra. Än en gång fick Larry en idé. ”Vad sägs om Ila Gibb?” Ila var i sjuttioårsåldern, men alla kände att hon skulle vara en bra lärare. Söndagsskolans president höll med.

Syster Gibb skrattade när Larry och jag ville kalla henne. ”Jag är gammal”, sa hon. ”Låt mig bara stå kvar på hyllan.”

När Larry svarade: ”Syster Gibb, hur gammal …” så trodde jag att han skulle använda sig själv som exempel. Men det gjorde han inte. Vänligt frågade han: ”Hur gammal är profeten?” Vid det laget hade president Gordon B. Hinckley (1910–2008) precis blivit president för kyrkan vid 84 års ålder.

”Jag förstår vad du menar”, svarade Ila. ”Jag antar att vi aldrig är för gamla för att tjäna.” Och de följande tre åren tjänade hon som en underbar lärare i Evangeliets lära.

Jag är 69 år nu och jag tänker ofta på Larry och den tro han visade när han tackade ja till ämbetet att tjäna som rådgivare i biskopsrådet, 76 år gammal. När jag tänker på hans tjänande inspireras jag att tänka att det fortfarande finns mycket jag kan göra – och som många av oss i 60-, 70-, och 80-årsåldern kan göra – för att fortsätta bygga Guds rike.