Jesus Kristus vet hur det känns när vi såras av fördomar
Författaren bor i Gauteng-provinsen i Sydafrika.
Mitt mål är att se andra så som Frälsaren skulle se dem.
Under templets öppet hus i Rom ser man genom besökscentrets fönster hur statyn av Kristus är omgiven av medlemmar och vänner.
Jag har varit utsatt för fördomar och diskriminering på ett eller annat sätt i nästan 20 år.
Efter att jag blev medlem i kyrkan i Moçambique flyttade jag till Sydafrika. Det är ett vackert land, ett av de mest välmående länderna i Afrika. Dess skönhet förstärks ytterligare av mångfalden bland dess invånare och en rik kultur.
Sydafrika är en nation som fortfarande återhämtar sig från en tid präglad av rassegregering. Trots att apartheid formellt avskaffades 1994 finns ärren efter denna regeringsunderstödda rasism fortfarande kvar.
Som en svart moçambikisk sista dagars helig kvinna bosatt i Sydafrika sedan 18 år försöker jag hantera diskrimineringen och utfrysningen som ofta uttrycks genom mikro-aggressioner. Rasism, klassism, stamism, sexism och xenofobi är några få exempel på de segregationsproblem som man fortfarande ser i samhället. Det finns något i den naturliga människan som verkar vilja dela in samhället i grupper och få oss att tro att man är sämre om man är annorlunda.
Vad vi försöker göra
Kan medlemmar i kyrkan vara mottagliga för sådana tankar? Absolut. Vi måste alla lägga av den naturliga människan i vår livslånga strävan att bli heliga genom Jesu Kristi försoning (se Mosiah 3:19).
Alltid när mina barn och jag känner oss utanför, förbisedda, generaliserade eller betraktade som udda går vi hem och pratar om det. Vi säger: ”Vad var det som hände nyss? Vi analyserar det. Vi pratar om varför andra beter sig på det sättet.” Att prata om det hindrar känslorna från att ligga och pyra inom oss.
Jag försöker lära mina barn att vår storhet avgörs av hur vi behandlar dem som är utstötta eller utfrysta i samhället (se Matt. 25:40). Det kan innebära att man hittar sätt att nå ut till andra så att de inte känner sig utanför.
Jag försöker vara som Jesus
Trots att en del upplevelser sårar gör allt det vi lär oss att mina barn blir bättre människor. Och jag med. Våra motgångar har hjälpt oss att utveckla medkänsla och empati för andra.
När jag utsätts för fördomar ger det mig en möjlighet att välja. Ska jag bli bitter och ge igen, eller ska jag ge personen inte bara en chans till utan även en andra, en tredje och en fjärde chans? Ska jag se samhället som en hemsk plats eller ska jag bidra till en positiv förändring?
Frälsaren blev också bemött med fördomar på grund av vem han var, vad han trodde på och var han kom ifrån (se Joh. 1:46). Ändå svarade han inte med våld, ilska, bitterhet eller hat. Han undervisade emot allt detta och handlade i kärlek och sanning. Han lärde att makt och inflytande kommer genom överbevisning, långmodighet, mildhet och kärlek (se L&F 121:41). Han sa att om vi blir illa behandlade ska vi gå till vår broder och prata igenom det hela med honom (se Matt. 18:15). Han sa att vi ska be för dem som förföljer oss (se Matt. 5:38–48). Och när han blev oskyldigt ställd inför rätta och upphängd på ett kors för att dö lärde han oss att förlåta (se Luk. 23:34).
I slutändan är det hans kärlek som förändrar oss och världen (se 2 Ne. 26:24).
Och jag fortsätter att försöka
Jag är inte en fullkomlig människa. Jag förlåter inte alltid omedelbart efter att någon skymfat mig. Det tar tid, såret behöver få läka, och jag behöver den Helige Andens hjälp. Ibland väljer jag att ta illa vid mig, och jag hörsammar inte hans maningar direkt. Men om jag är mottaglig för Anden så arbetar han tålmodigt med mig tills jag förstår hur min himmelske Fader vill att jag ska reagera på situationen.
Mitt mål är att verkligen kunna se människor så som Frälsaren skulle se dem. För att göra det behöver vi villigt erkänna att vi inte har alla svar. Vi behöver vara villiga att säga: ”Jag är inte fullkomlig. Jag har mycket att lära. Vad kan jag lära mig av andras synsätt?” Det är då vi verkligen kan höra. Det är då vi verkligen kan se.
Under den här resan hjälper det mig att komma ihåg att jag är här av en orsak, att livets prövningar är tillfälliga – en nödvändig del av jordelivet – och att jag inte är ensam. I alla situationer försöker jag vara som Jesus! Att försöka är aktivt, och när vi misslyckas kan vi försöka igen.