Endast digitalt
Att hitta tillhörighet i Kristus
Författaren bor i Kanagawa prefektur, Japan.
När väggarna av fördomar mot mina söners svårigheter rasade, fick min familj en känsla av tillhörighet – och den stora glädje som kommer av Jesu Kristi evangelium.
Vi hör ofta att kärlek kan läka alla sår, men jag visste inte hur sant det var förrän jag själv upplevde det.
I åratal hade min familj svårt att hitta en plats där vi kände att vi hörde hemma. Mina två pojkar diagnostiserades med autism och ADHD när de var små, och på grund av deras okontrollerbara och ofta störande beteende var det många som inte visade förståelse för deras situation. I mitt hemland Japan är 98 procent av befolkningen japaner. I vilket område som helst med liten mångfald kan det vara svårt för samhället att acceptera dem som skiljer sig lite från mängden.
När mina barn var små försökte jag skriva in dem på förskolan. Jag började söka till skolor i området, men varje ansökan ledde till samma svåra svar: Så snart personalen träffade mina söner och fick reda på deras tillstånd fick vi veta att skolan inte längre hade några lediga platser. Så småningom välkomnades vi till en skola i en närliggande stad, men först efter att vi avvisats av varenda förskola i vår hemstad.
Det var otroligt smärtsamt.
Det var inte mycket lättare att åka med lokaltrafiken. Ibland när jag tillrättavisade pojkarna för att de förde oväsen på tåget ställde de till med en scen så att främlingar beskyllde mig för att vara för hård. Andra gånger avstod jag från att tysta pojkarna av rädsla för hur de skulle reagera, men då sa andra passagerare åt mig att jag var ansvarslös.
Det fanns till och med socialarbetare som insisterade på att jag skulle placera ett av mina barn på en halvpermanent institution, med kontakt bara en gång vartannat år, eftersom de trodde att jag aldrig skulle kunna fostra två barn med autism och ADHD som ensamstående mamma. Men efter att personligen ha upplevt smärtan av en svår barndom – mina föräldrar skilde sig när jag var liten och av olika anledningar kunde de inte ta hand om mig – var jag fast besluten att göra mitt bästa för att ge mina söner den djupa kärlek som varje barn förtjänar.
Insamlade i trygghet
För flera år sedan var jag med på ett jobbseminarium och jag lade märke till att några av seminarieledarna lade armarna i kors och böjde huvudet innan de åt lunch. De här personerna är vanligtvis så trevliga, tänkte jag för mig själv. Varför blir de på så dåligt humör varje gång de sätter sig ner för att äta?
Jag fick snart veta att de bad – inte surade – och jag kunde inte låta bli att ställa fler frågor om deras tro. De var överväldigande vänliga och utstrålade en sådan unik anda, och jag längtade efter att få veta mer. Jag fick veta att de var medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och vi tackade snabbt ja till deras inbjudan att besöka kyrkan med dem.
På grund av sin autism var min yngre son rädd för att vara i stora grupper och träffa nya människor, men församlingen välkomnade oss med öppna armar och gjorde allt de kunde för att tillgodose våra behov. Medlemmarna iordningställde ett särskilt rum längst bak i möteshuset bara för min son, och de respekterade vår önskan att de skulle undvika ögonkontakt med honom tills han kände sig mer bekväm. Även när ett av mina barn störde sakramentsmötet behandlades vi med största respekt och vänlighet.
Jag såg mina söner utvecklas i värmen av församlingens omfamning. De fick snabbt nya vänner, och mina söner började till och med vara med på sina primärlektioner de dagar då jag inte kunde komma till kyrkan.
Vi döptes så småningom, ett minne som fortfarande gör mig tårögd. Under dopgudstjänsten smög församlingsmedlemmarna – som förstod mina barns rädsla för folkmassor – in på tå längst bak i salen efter att pojkarna hade satt sig, för att undvika att skrämma dem. Efteråt bjöd de på ett berg av godsaker för att gratulera dem, och kärleken i rummet var så påtaglig att mina söner sa: ”Jag vill döpas igen!”
Jag har endast tacksamhet i hjärtat när jag tänker på den djupa kärlek som medlemmarna i vår församling visar – en kärlek som till slut gjorde att vi kunde finna evangeliets ljus. Församlingen visade sannerligen exempel på vad det innebär att ha våra ”hjärtan förenade i enighet och i kärlek till varandra” (Mosiah 18:21). Min familj blev verkligen välsignad av vänligheten hos dessa välkomnande sista dagars heliga.
Vi fann frid och tillhörighet
Det har nu gått två år sedan mina söner och jag döptes. Båda mina söner har ordinerats till aronska prästadömet, och jag har sett en otrolig förändring i deras uppträdande.
Jag är tacksam för alla omtänksamma personer som tog emot min familj och som hjälpte mina söner att övervinna sin rädsla genom kärlekens kraft. Jag är tacksam för Jesu Kristi evangelium, genom vilket även de djupaste såren av fördomar kan läkas. Och framför allt är jag tacksam för en kärleksfull himmelsk Fader som beredde vägen för min familj att finna frid och tillhörighet, även när jag inte kunde se vilken väg det skulle vara.
Jag har lärt mig att när vi ger utrymme för våra olikheter ger vi utrymme för större kärlek. Var och en av oss är ett älskat barn till himmelska föräldrar, och när vi kommer ihåg den här sanningen kan vi alla – oavsett var vi är eller vilka vi är – bli ett i Kristus (se L&F 38:27).