Endast digitalt: Porträtt av tro
Vi är inte rädda längre
Vi blev förkrossade när vår son diagnostiserades med cancer, men hans sjukdom ledde till stora välsignelser för vår familj.
Foto: Leslie Nilsson
Jag växte upp i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men lämnade kyrkan som tonåring efter att min familj flyttade från Alabama. Senare flyttade jag till Kalifornien där jag arbetade och studerade. Det var där jag träffade Patrick. Sex veckor senare var vi förlovade.
När vi gifte oss och började få barn visste vi att det var viktigt att de förstod vikten av tro och religion. Vi ville att det skulle vara en del av vår familj.
Vi blev vad vi kallade ”semesterkyrkobesökare” och besökte massor av kyrkor. Vi provade en här och en där, men ingen kändes rätt.
År 2012 reste vi till Alabama så att jag kunde återknyta kontakten med släktingar. Vi blev förälskade i området där jag bodde som barn. Så vi flyttade dit 2014, köpte lite mark och djur och började odla och sälja grödor.
”Varför är inte jag döpt?”
En morgon kom vår sjuårige son Jesse in i vårt sovrum med en illustrerad barnbibel.
”Mamma, titta på den här bilden av Jesus”, sa han. ”Han döper sig. Varför är inte jag döpt?”
Alla barnen läste och älskade denna bibel, och de började alla ställa liknande frågor: ”Varför har vi ingen kyrka? När ska vi bli döpta?”
Ungefär samtidigt började vi göra karameller av getmjölk och sälja dem på lokala marknader. Folk älskade dem och vår karamellverksamhet tog fart. På hösten sålde vi våra karameller i cirka 30 butiker. I juni 2015 deltog vi på en stor internationell marknad i Atlanta och lade till ett hundratal butiker. Snart var vi med i tv och i några tidningar.
När hösten kom tillverkade vi karameller på heltid. Det var då som saker och ting tog en vändning i våra liv.
”Förbered er på en långvarig vistelse”
Jag hade vad jag alltid hade velat ha i livet – ett gårdsbaserat företag där jag arbetade med min familj och undervisade mina barn om livet genom en gård. Folk hade den här vackra bilden av vår familj som arbetade tillsammans, men det var en svår tid för oss.
Vi försummade barnen för att få verksamheten att fungera. Vårt äktenskap fick ingen uppmärksamhet. Vi försökte göra för mycket. Vi prioriterade inte rätt. Vi hade ingen andlig grund att stå på. Vi lät inte vår himmelske Fader leda våra liv. Vi försökte bara göra allting själva.
Den hösten fick alla barnen halsfluss. Vi gav dem antibiotika och snart mådde alla bra utom Jesse. Hans hosta gick inte över och hans hals svullnade upp. Pat tog honom till barnläkaren för vad vi trodde skulle leda till mer antibiotika.
Två timmar senare ringde Pat från sjukhuset. Barnläkaren hade skickat Jesse dit för att göra en röntgenundersökning för att se om han hade infektioner i lungorna. I stället hittade läkarna en tumör på nästan 30 cm i hans bröstkorg.
”Åk hem, packa för er familj, åk till Birmingham och förbered er på en långvarig vistelse”, sa läkaren.
Några dagar efter vår ankomst till barnsjukhuset i Birmingham fick vi Jesses diagnos. Han hade akut lymfatisk leukemi, en sällsynt typ av aggressiv leukemi.
”Kommer du ens ihåg mig?”
Under de följande tre veckorna bodde Pat och jag på sjukhuset. Medan jag koncentrerade mig på Jesse körde Pat den 90 minuter långa resan fram och tillbaka från vårt hem till sjukhuset. Han försökte hålla igång vårt företag och ta hand om våra getter. Min svärmor kom från Kalifornien och bodde hos våra andra barn.
Jesses tumör hade börjat blockera hans luftvägar, men den krympte efter sex veckor av kemoterapi. Vi trodde att när cancern väl hade gått i remission skulle det vara en lätt väg framåt, men sedan fick Jesse en blodpropp i hjärnan. Efter att läkarna hade tagit itu med detta fick han en svampinfektion i lungorna. Han åkte in och ut från sjukhuset sju gånger under de följande månaderna.
I december 2015, när Jesse var tillbaka på sjukhuset, började jag läsa Mormons bok. Jag tänkte: Jag har lämnat kyrkan och jag vill bara utesluta den på samma sätt som jag har uteslutit alla andra kyrkor. Men genast slog det mig som en blixt från en klar himmel – fullkomlig frid. Boken talade helt enkelt till mig. Jag behövde inte ens be för att få veta att den var sann. Jag visste i mitt hjärta att den var sann från första början. Jag läste i timmar där jag satt i sjukhusrummet.
Vid ett tillfälle fick Jesse hög feber som höll i sig i tio dagar. Den gick inte att få ner och läkarna bedömde att de behövde göra en benmärgsbiopsi för att se om leukemin hade återkommit. Jag minns att jag låg på golvet i sjukhuset. Jag hade nått botten. Det var då jag bestämde mig för att ringa Elaine Oborn, som var medlem i vår församling när jag växte upp i Alabama.
Jag hade varit bästa kompis med syster Oborns dotter. Trots att jag inte hade haft kontakt med familjen Oborn på 20 år kunde jag inte glömma Elaines ansikte. Jag sökte upp henne på Facebook och där, på sjukhusgolvet, ringde jag henne.
”Kommer du ens ihåg mig?” frågade jag.
”Änglarna kommer till undsättning”
Efter att ha förklarat vad vår familj genomgick berättade jag för syster Oborn: ”Jag vet inte vad jag behöver, men jag behöver något. Jag är inte aktiv i kyrkan Vi har inte ens en kyrka, men jag kommer hela tiden att tänka på dig. Snälla, kan du hjälpa mig?”
”Vi kan börja med att ge dig och Jesse en välsignelse”, sa hon. Hon sa att hennes man Lynn skulle komma till sjukhuset samma kväll.
Efter telefonsamtalet sa jag till Pat: ”Jag vet att du inte är medlem i kyrkan, men kan vi låta några killar komma och ge Jesse en välsignelse?”
”Vad som än krävs för att han ska må bättre”, sa han.
Den kvällen kom broder Oborn dit tillsammans med två heltidsmissionärer, alla klädda i vita medicinska skyddskläder eftersom Jesse var så sjuk.
”Änglarna kommer till undsättning” minns jag att jag tänkte när jag öppnade dörren.
De gav Jesse en välsignelse. Sedan radade broder Oborn upp alla barnen och gav var och en av dem en välsignelse. Sedan gav han mig en välsignelse. Sedan gav han Pat en välsignelse. Det var en av de första upplevelserna då vi alla kände Anden. Det var kraftfullt. Nästa dag gick Jesses feber ner. Så snart han skrevs ut från sjukhuset började vi gå i kyrkan.
”Vi hittade den”
I februari 2016 började heltidsmissionärerna besöka oss. Först trodde Pat att de kom för att hjälpa till på gården. När vi tackade ja till deras undervisning trodde han att lektionerna bara var för barnen.
När missionärerna förberedde sig för att ge oss sin första lektion gick Pat ut för att arbeta med traktorn. Efter ungefär 20 minuter kunde jag se att luften hade gått ur dessa två systrar och två äldster. I det ögonblicket kände jag att jag borde hämta Pat och be honom komma och lyssna ett par minuter.
Senare berättade missionärerna för mig att de hade bett om att jag skulle göra det. De visste att Pat behövde höra deras undervisning.
Efter att missionärerna hade undervisat oss i flera veckor ville Jesse, Bo och Frank bli döpta. Pat tyckte att det var bra, men själv kände han att han var ”bortom räddning”. Det var innan han träffade Von och Glenda Memory och hörde äldste Dieter F. Uchtdorf från de tolv apostlarnas kvorum tala under generalkonferensen.
När vi såg broder Memory i kyrkan kände jag igen honom från när jag var barn. Han verkade nu som församlingens missionsledare. Pat presenterade sig och berättade för broder Memory att han verkligen ville att våra barn skulle tillhöra kyrkan.
”Det låter bra”, sa broder Memory med glimten i ögat. ”Vi gör det för barnens skull.”
Några veckor senare, efter en lektion med missionärerna om frälsningsplanen, sa broder Memory: ”Pojkar, vi ska prata om ert dop.” Sedan tillade han: ”Och sedan ska vi prata om er pappas dop.”
Pat sa ”okej”, men han tvivlade på att han var redo och värdig ända fram till generalkonferensen i april samma år.
”Du är kanske rädd, arg, bedrövad eller plågad av tvivel”, sa äldste Uchtdorf i sitt tal. ”Men liksom den gode herden finner sitt förlorade får, om du bara lyfter upp ditt hjärta till världens Frälsare så finner han dig.”1
Pat sa: ”Innan dess hade jag inte tänkt på att jag verkligen kunde vara en del av detta, att jag var värd att bli frälst. Men efter att ha lyssnat på äldste Uchtdorf slog det mig att det inte var för sent för mig. Jag har faktiskt en chans att komma till himlen. Jag hade aldrig känt något sådant liknande. Från och med då visste jag. Det här är Frälsarens kyrka. Vi hittade den. Jag blev döpt och fick prästadömet. En vecka senare döpte jag mina pojkar. När våra flickor blev tillräckligt gamla döpte jag dem.”
Ett år senare beseglades vi i Birminghams tempel i Alabama.
”Vi är inte rädda längre”
Att leva efter Jesu Kristi evangelium som medlemmar i hans kyrka har stärkt vårt äktenskap. Det har gjort mig till en bättre mamma. Det har gett våra barn en grund som de annars aldrig skulle ha fått. Vi känner tillförsikt inför deras framtid nu när de har kyrkan i sina liv.
Jag är så tacksam för allt som har hänt och för alla lärdomar jag har fått. Jag tror att det var viktigt för mig att gå igenom en hel del saker, en hel del psykisk ångest. Jag behövde bli ödmjukad, känna ett desperat behov av Guds hjälp, kärlek och förlåtelse, och förlåta mig själv för tidigare felsteg i mitt liv.
Jesse avslutade sin kemoterapi och sin sista omgång steroider i mars 2019. Vi skulle bli förkrossade om Jesses cancer kom tillbaka, men nu har vi ett evigt perspektiv. Nu är vi beseglade som familj. Jag kan inte föreställa mig att inte ha kyrkan att vända mig till i allt. Evangeliet har förändrat oss för alltid.
Vad som än händer kommer det att ordna sig. Vi är inte rädda längre. Jesses sjukdom ledde till det bästa som någonsin hänt oss. Den tog oss till Frälsarens kyrka.