Endast digitalt
Hur Frälsarens nåd gäller både mig och min familjemedlem med funktionsnedsättningar
Författaren bor i Utah i USA.
Att växa upp med en syster som har funktionsnedsättningar har gjort livet svårt ibland, men jag har kommit så mycket närmare min Frälsare genom det.
Foto med tillstånd av författaren
Jag har en bästa vän. Hon heter Barbara. Vi älskar att titta på och sjunga med till filmer. Vi går på promenader tillsammans och att titta på blommorna på tempelområdet. Vi läser prinsessberättelser tillsammans varje kväll. När jag är med Barbara kan jag vara mig själv. Hon är inte bara min bästa vän, utan också min syster.
Barbara har cerebral pares, ett tillstånd som påverkar henne både fysiskt och psykiskt. Hon kan inte gå och måste matas via en slang. Hon älskar att sjunga men har svårt att verbalt kommunicera sina känslor, önskemål och behov. Och även om Barbara är 29 år gammal beter hon sig som ett litet barn.
Ett stort ansvar att ta på sig
Även om Barbara är fyra år äldre än jag har jag alltid känt mig som hennes ”storasyster”. Hela min familjs värld kretsar kring henne. Hon är solen och vi är de snurrande planeterna. Även om situationen ibland har fantastiska fördelar – som att kunna hoppa över köerna på nöjesparker – innebär det andra gånger att vi måste göra uppoffringar, som att inte gå på vissa aktiviteter eller att behöva arrangera evenemang i vårt hem. Varje dag ser vi över vårt schema för att se till att någon alltid tar hand om Barbara och hennes behov.
För att hjälpa mina föräldrar att ta hand om henne mognade jag och min äldre bror mycket snabbt. Vi var tvungna att lära oss att se när Barbara fick ett anfall och vad vi skulle göra, hur vi skulle ge henne mat genom en slang, hur vi skulle byta hennes blöjor och hur vi skulle förbereda hennes mediciner när vi var mycket unga. Även om denna tidiga mognad hjälpte mig att få självförtroende, gjorde den det svårt för mig att umgås med andra människor.
Jag kände mig så annorlunda än alla andra i min ålder. Även om jag blev inbjuden att umgås med vänner och mina föräldrar uppmuntrade mig att gå hade jag svårt att ha roligt, eftersom jag kände mig skyldig för att mina föräldrar hade så mycket att göra hemma. Andra gånger hade jag svårt att ha roligt när Barbara kämpade med sin hälsa. Oftast ville jag bara att en vän skulle sitta ner med mig och lyssna.
Övervinna ensamhet
Ibland kändes det som om ingen förstod vad jag gick igenom. Men några saker hjälpte till att avhjälpa denna ensamhet. Jag bestämde mig för att försöka nå ut till människor som kanske känner likadant. När jag gick på aktiviteter eller var i kyrkan försökte jag inkludera dem som satt ensamma eller såg ut att ha en dålig dag. Som äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Underverk sker när vi tar hand om varandra så som han skulle göra det.”1 Och jag såg underverk ske i mitt liv. Jag kände mig mycket mer bekväm när jag gick på aktiviteter och var gladare när jag visade kärlek till andra.
En annan sak som hjälpte mig var att inse hur mycket Frälsaren verkligen förstod mig. Jag insåg att han visste exakt vad jag gick igenom och att han alltid skulle vara med mig. Jag fokuserade mer på att lära känna honom genom skrifterna och bön. Ibland när jag bad föreställde jag mig att han och min himmelske Fader satt med mig och lyssnade. När jag har svåra känslor och känner mig överväldigad av hur orättvis Barbaras situation ibland verkar kommer jag ihåg att Kristus hjälper mig att finna frid och trygghet. Äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum förklarade detta precis rätt när han sa: ”I orättvisa situationer är en av våra uppgifter att lita på att ’allt som är orättvist i livet kan bli rätt igen genom Jesu Kristi försoning’.”2
Förlita sig på Frälsarens nåd
Att ha en närstående med en funktionsnedsättning kan kräva nästan övermänsklig styrka. Det påverkar livet fysiskt, psykiskt, känslomässigt, ekonomiskt och andligt. Under de senaste 29 åren har mina föräldrar vaknat nästan varje dag klockan två på morgonen för att ta hand om Barbara. Vi går alla regelbundet till gymmet för att vara starka nog att kunna lyfta och bära Barbara när det behövs. Och så många andra ansvarsområden kan ta hårt på oss alla.
Hur kan vi göra allt?
Detta kan beskrivas med ett ord: nåd.
”Nåd är … [den] möjliggörande kraft och det andliga helande som erbjuds genom Jesu Kristi barmhärtighet och kärlek. …
Guds nåd hjälper oss varje dag. Den stärker oss så att vi kan göra goda gärningar som vi inte skulle kunna göra på egen hand.”3
Vad älskar jag mest med Barbara? Tillsammans med henne har jag lärt mig mer om Frälsarens kärlek till oss. Man kan inte låta bli att känna hans kärlek när man umgås med Barbara. Trots alla sina svårigheter ler hon alltid, sjunger och får oss att skratta. Men det finns också dagar då jag känner mig hjälplös, då ingenting verkar få henne att må bättre. Men på grund av mina erfarenheter vet jag med säkerhet att Frälsaren förstår vad både Barbara och jag går igenom. Oavsett våra jordiska prövningar är en vacker aspekt av Frälsarens kraft att vi inte bara kan få styrka att uppleva och övervinna svåra saker utan också göra allt med glädje.