Skulle jag någonsin känna mig hemma?
Eftersom jag sjöng andra ord än alla andra kände jag mig som en utböling.
Foto: Nikki Reiner
I januari 2009 flög jag och min man till Tyskland. Han hade tackat ja till ett jobb där och vi tillbringade en vecka i Berlin för att förbereda flytten av vår familj.
Jag kände mig genast överväldigad av skillnaderna mellan Tyskland och USA. Den kvällen vågade jag inte lämna hotellet.
Men nästa morgon, söndag, samlade jag mod för att vara med på sakramentsmötet. När vi kom in i möteshuset insåg en vänlig man att vi var amerikaner och gav oss en engelsk psalmbok. När jag satt på bakre raden och sjöng andra ord än alla andra så kände jag mig som en utböling.
Församlingen erbjöd engelsk översättning och gav oss hörlurar. Halvvägs genom mötet ville jag slita av mina och återvända till min amerikanska församling. Men när jag sjöng andra versen av ”En grundval blev lagd” fick den Helige Anden grepp om mitt hjärta.
I när eller fjärran, på land eller hav,
dig Herren bevarar … det löftet han gav.1
Psalmen kändes som ett budskap från Herren. Tårar strömmade nedför mina kinder när jag skyndade till foajén där en man med vänliga ögon gav mig sitt betryggande paket med pappersnäsdukar. (Ingen i församlingen var någonsin utan ett.)
Spola framåt tre och ett halvt år. I samma möteshus en söndagsmorgon i juni började organisten spela en psalm. Jag öppnade min tyska psalmbok och började sjunga.
Då omslöt den Helige Anden mig igen. Än en gång sjöng jag ”En grundval blev lagd”, men allt var annorlunda.
Jag såg mig omkring. I stället för främlingar såg jag vänner. Bakom mig satt vår tidigare stavspresident, som snabbt hade lärt sig våra namn. På främre raden satt min son diakonen tätt intill de unga män som hade besökt honom på sjukhuset när han fick diabetes. Nära dem satt församlingens ledare för Unga kvinnor, som hade lärt min dotter göra utsökta potatispannkakor.
Runt om i kapellet satt unga människor jag hade undervisat och älskat i en engelsktalande institutklass, mina trofasta besökslärarinnor och andra som glatt deltog i församlingens lektioner i sällskapsdans som biskopen hade bett mig leda.
Tårarna gjorde att jag fick svårt att se, men den här gången rusade jag inte från möteslokalen. I stället grävde jag i min väska efter mitt eget betryggande paket med pappersnäsdukar.
Ingen i församlingen var någonsin utan ett.