Trofast åldrande
”Vet du hur tacksam jag är?”
Författaren bor i Utah, USA.
En kväll när jag tog hand om en äldre hjälpföreningssyster lärde jag mig något värdefullt om att uttrycka tacksamhet.
Fotoillustration: Getty Images; illustration: Carolyn Vibbert
Dorothy visste att slutet var nära. Varje dag förlorade hon något mer – inte konkreta saker, utan förmågor. Förmågan att kunna duscha själv. Förmågan att kunna laga sin egen mat. Förmågan att kunna gå till badrummet utan att ramla. Förmågan att kunna låsa upp bakdörren och plocka upp tidningen. Förmågan att skriva ett meddelande till en närstående.
Men vissa saker hade hon inte förlorat än. Sin gnista. Sin slagfärdighet. Sin tacksamhet. Tack vare det var det en fröjd att vara med Dorothy. Hennes hem tycktes välkomna gäster från båda sidor av slöjan.
En kväll var jag den hjälpföreningssyster från församlingen som skulle sova hos henne – tanken var att jag skulle hjälpa henne. En vårstorm uppkom och strömmen gick vid 11 på kvällen. Vi upptäckte att strömmen hade gått när jag försökte tända lamporna för att hjälpa henne till badrummet. Jag slog på strömbrytaren, men ingenting hände. Men Dorothy var förberedd. Hon drog fram en liten ficklampa från en ficka på sin rullator och på något vis lyckades vi snubbla fram längs hallen med hjälp av det svaga ljusskenet. Efter den långsamma promenaden tillbaka till sin stol log hon och sa: ”Vet du hur tacksam jag är?”
Fotoillustration: Getty Images; illustration: Carolyn Vibbert
Samma natt, runt halv ett, väcktes jag av något. Jag hörde maningen: ”Dorothy behöver sin portabla syrgas.” Jag upptäckte att det bubblande ljudet från Dorothys stationära syrgasmaskin hade upphört. Strömmen var fortfarande borta. Jag skyndade mig att hämta hennes portabla syrgastub. Jag satte på henne den och försökte att inte väcka henne. När jag lade slangarna runt hennes ansikte såg hon upp på mig och sa igen: ”Vet du hur tacksam jag är?”
Som tur var svarade vår hjälpföreningspresident när jag sms:ade henne klockan ett på natten. ”Strömmen är inte borta hemma hos mig”, sa hon. ”Jag ringer elbolaget.” Hennes samtal måste ha löst frågan, för halv två på natten dök det upp lastbilar och män som började återställa strömmen i Dorothys hus. När hon vaknade halv tre för ännu en långsam, ficklampsbelyst promenad till badrummet tittade hon ut genom köksfönstret. Hon såg alla arbetare och sa: ”Jag hoppas att de vet hur tacksam jag är.”
Arbetarna åkte därifrån halv sex den morgonen, precis när batteriet tog slut på hennes portabla syrgastub. Men belysningen fungerade igen. Efter ännu en långsam promenad till badrummet såg vi att hennes stationära syrgasmaskin bubblade igen. Jag hjälpte henne att sätta sig säkert i sin stol. Innan hon slöt ögonen berättade hon om tre andra besökare hon hade sett under natten – familjemedlemmar som hade kommit för att ge henne tröst och frid. Sedan viskade hon igen: ”Vet du hur tacksam jag är?”
Jag lämnade Dorothys hus klockan 8 på lördagsmorgonen när en annan syster från vår församling kom för att vara med henne. När jag satt i min bil kom tårarna. Jag kände en sådan kärlek till Dorothy, en sådan tacksamhet för de ömma stunder jag hade tillbringat med henne.
Jag började be i tacksamhet när hennes ord tumlade fram ur mitt hjärta: ”Käre himmelske Fader, vet du hur tacksam jag är?”
Trots att Dorothy var mycket gammal och behövde hjälp så blev jag välsignad av hennes enkla exempel på tacksamhet mig den natten. Och det jag känner mig fortfarande välsignad av det. Även om hon har gått bort så kommer jag ofta på mig själv med att tänka: ”Vet människor hur tacksam jag är?” Och närhelst jag tänker så försöker jag uttrycka den tacksamheten.