Änglar i templet
Jag oroade mig för att min nervösa åkomma skulle distrahera andra i templet – tills jag hörde ett pars tröstande ord.
Foto av Washington, D.C. tempel, USA av Candace Read
Templet är den mest stillsamma och tysta platsen på jorden, eller hur? Men kanske inte för någon som jag, som har Tourettes syndrom. Det här neuropsykiatriska tillståndet får mig att göra ständiga rörelser och ljud mot min vilja. När jag är nära människor på en tyst plats kan min Tourettes göra andra illa till mods.
En dag under en begåvningssession i Washington, D.C. tempel oroade jag mig för att jag skulle störa eller distrahera andra. Det kräver all min koncentration för att jag ska kunna kontrollera mina tics, vilket hindrar mig från att koncentrera mig på något annat. Så när jag försökte koncentrera mig på begåvningen blev det omöjligt för mig att helt kontrollera mina tics, trots att jag gjorde mitt bästa. Jag kämpade mer än vanligt under sessionen.
Efteråt, när jag lämnade celestiala rummet, hörde jag en tröstade röst bakom mig säga: ”Snälla, kom tillbaka. Snälla, fortsätt komma till templet.”
Rösten kom från ett par som hade sett min kamp. De ville försäkra mig om att jag alltid var välkommen i templet, oavsett vilka ljud eller rörelser jag gjorde. Deras ord fick mig att känna att jag var precis lika välkommen och behövd där som någon annan.
När de kramade mig välsignade den Helige Anden mig med frid och glädje. Gud hade visat mig öm barmhärtighet i form av dessa två änglar, som tröstade mig och visade mig att han bryr sig om mig. Tack vare dem kände jag den fridfulla, stilla, tysta känsla jag hade hoppats att få känna i templet den dagen.
”Inte alla änglar kommer från andra sidan förlåten”, har äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum sagt. ”En del av dem umgås vi med och talar med – här, nu och varje dag.”1
Vi kan alla vara änglar för dem omkring oss genom att uttrycka ”kärlek till och omsorg om [Guds] barn.”2