Edith Wiklöf, i skydd av himmelsk hand
I Jönköpings församling finns syster Edith Wiklöf. Ediths make, Torsten Wiklöf, lämnade jordelivet 2015. Många minns deras trofasta tjänande, speciellt inom missionsarbetet. Förutom Torstens första mission som ung, utförde han och Edith fem heltidsmissioner tillsammans. Den första missionen gick 1989 till Tysklandmissionen München. Därefter blev det tre separata missioner i Chile. Den sista missionen utfördes i Sverigemissionen 2002.
Att läsa om Edith Balzers barndom i Hamburg i Tyskland och hennes traumatiserande upplevelser under uppväxttiden gör mig förundrad och tyst. Edith skriver detaljerat och rakt på sak om utsatthet, bombangrepp och hungersnöd. Jag tänker på den Edith jag minns från min barndom. Så lite jag visste om vad Solveigs, Thomas, Rose-Maries, Florence och Angelas mamma hade gått igenom. Det var ändå inte så många år tidigare. Under några år på sextiotalet bodde våra familjer i samma lilla ort, Fagersjö, utanför Stockholm och vi tillhörde samma gren, Stockholms andra gren. Jag minns när Edith bar sina vittnesbörd, men jag förstod inte alls då vad som gjorde ”tant Edith” till ”tant Edith”. Vi vet så lite om våra medmänniskor. Jag är tacksam för en allseende och barmhärtig Frälsare som ser hela vår jordiska resa och som vet exakt hur vår smärta känns.
Ediths mor, Wilhelmine Prenzlau, gifte sig med en bokhållare i Tiflis på Krimhalvön. Själv var hon balttyska med lettiskt medborgarskap. Äktenskapet blev mycket olyckligt och det var svårt att läsa om det Wilhelmine utsattes för innan hon till sist lämnade sin man och åkte till sin syster i Hamburg. I Hamburg träffade Wilhelmine sedan Ernst Siemers som uppvaktade henne. Hon ville då skiljas, men hennes make gav henne inte tillåtelse. Ernst och Wilhelmine höll sig ändå till varandra och Edith kom till världen. Året var 1932 och Edith behövde bära det efternamn som tillhörde moderns första man.
Ediths barndom blev svår. Familjen hade svårt att försörja sig och det blev så hemskt att de ofta fick äta på en plats för fattiga. Maten var näringsfattig och de blev allt svagare. Edith var ofta sjuk. Edith berättar att hennes mor var plikttrogen, men hade svårt att visa uppskattning för sitt barn. ”Jag var alltid hel och ren. Jag såg alltid ordentlig och välvårdad ut.” När Edith var 6–7 år fick hennes pappa ett jobb som föreståndare på ett hem för ungdomar i Hitlerjugend. Han fick sedan ett annat jobb och hennes mor tog över faderns arbete på hemmet. Nu fick familjen det mycket bättre med två inkomster och en trerumslägenhet.”
Men kriget rasade vidare och det blev återigen svårt att få tag på mat. Allting var ransonerat. Man åt det man kunde komma över, exempelvis måsägg. Bombangreppen över Tyskland ökade i intensitet. Edith berättar: ”Jag minns särskilt natten den 24 juli 1943. Huset höjdes och sänktes våldsamt som i en svår jordbävning. När vi efter flera timmar äntligen kunde gå ut brann det överallt. Där hus hade stått fanns nu bara ruiner. Barn sprang omkring och skrek. Andra satt tysta i ruinerna med uttryckslösa ögon. Man berättade senare att hela stadsdelar hade raderats ut.”
”Nu vågade vi inte vara hemma längre. När sirenerna ylade, var det bara att springa de tio minuterna till skyddsbunkern. Ibland fick vi ge oss dit fem-sex gånger per dygn. Många dog, andra grävdes fram ur bråtet. Nu fanns inga affärer längre. Ingen mat, inget vatten, ingen el. Det fanns en stank, en olidlig stank överallt.”
Edith berättar hur räderna fortsatte och hur en fosforbomb landade i ungdomshemmets aula. Hennes far lyckades släcka bomben, men han hade behövt andas in så mycket fosfor att han blev medvetslös. Man bar honom till en säng inne i lägenheten. Det blev Ediths uppgift att varje dag gå till järnvägsstationen och be om lite mjölk åt sin pappa som låg medvetslös. Mjölken var avsedd bara för småbarn. Hon och modern turades sedan om att droppa ner mjölken i faderns mun. Han kunde inte svälja. ”Jag kände ett ohyggligt ansvar på mina axlar”, berättar Edith. ”För det mesta fick jag tag på mjölk, men långt ifrån alltid. Om han dog skulle det vara mitt fel, tänkte jag. I sex veckor höll det på så. På vägen till och från stationen kunde det komma nya bombangrepp. Stadsbilden ändrades ständigt och ibland var det svårt att hitta hem. Till råga på allt fick jag gulsot under denna kaotiska tid utan läkare och mediciner. Timmarna vi behövde vara inne i skyddsbunkern var hemska. Vi var tvungna att sitta tätt sammanpackade i trevåningssängar, barnen högst upp. Det var mycket svårt för oss att andas i den dåliga luften. Bunkern hade inga fönster, bara små smala luckor. Detta lämnade djupa psykiska spår hos mig.”
”En natt när vi var på väg till bunkern kom de lågflygande planen över oss, och vi kunde se bomberna mot den rödfärgade himlen och hur en sprängbomb träffade ett hörnhus alldeles intill som exploderade i stora, mycket stora och mindre bitar. Mor fick panik och skrek: ’Spring, Edith, spring och rädda dig!’ Men om mor dog, vad hade jag då att leva för med en medvetslös far? ’Nej, jag lämnar dig inte!’ skrek jag tillbaka och vi gick sedan sakta fram till bunkern. Vi fick då veta att panik hade brutit ut utanför ingången och att två personer hade trampats ihjäl. Tänk om jag hade sprungit dit utan mamma!”
”Far vaknade sedan ur medvetslösheten, men han blev aldrig densamme”, berättar Edith vidare. ”Han fick konstiga anfall med först täta och sedan mera glesa mellanrum. Det var ändå en stor lättnad att vi inte längre behövde ge honom mjölk.”
När andra världskriget tog slut 1945 var Edith 13 år. Samma år fick hon kallelse att komma till Oberschule i Hamburg. Hennes mamma hade gjort sandaler av en bit kraftigt tyg och bitar från ett bildäck. Inte vackert, men skönt att gå på. Alla var glada och lyckliga över att kriget nu var slut, men nöden i Tyskland skulle bli enorm. 1947 var det olidligt. Människor tiggde hos bönderna och man bytte bort allt av värde mot det som var ätbart. Edith berättar hur hon svag av näringsbrist fick gå med en sax för att samla enstaka sädesax som blivit kvar på åkern efter skörden. Likadant låg hon och hennes mor i de nyskördade potatisåkrarna för att hitta några ynkliga potatisar som gömt sig kvar i marken. Efter tre veckor med just inget att äta beslöt sig Ediths mor för att skriva till en kusin i Oregon i USA för att be om stöd. Hon var egentligen för stolt för att söka hjälp men det handlade bokstavligen om liv eller död. Från USA kom sedan några små paket med basvaror och kläder som de tacksamt tog emot. Men släktingarna skickade också något annat!
”En vårdag 1947 kom ett par och besökte oss”, berättar Edith. ”De sa att de kom med hälsningar från våra släktingar i USA.” Paret berättade om en profet vid namn Joseph Smith, som hade kallats av Gud att återställa Jesu Kristi evangelium på jorden. Ediths mamma var inte intresserad och de skulle just gå när Edith kom hem. De upprepade sitt budskap och Edith sa då att hon hade tre frågor. Om de kunde besvara dem skulle hon lyssna. Nu fick paret chansen att sätta sig ner. Det var Johannes Kindt*, president för Hamburgs distrikt, som kommit tillsammans med sin fru, Maria. Efter två timmar var Edith fylld av kunskap. ”Jag kände en stark ande som genomträngde mig till varje fiber, men jag förstod inte riktigt vad känslan betydde. Mor förstod inget av detta, men hon bjöd dem på vattensoppa och vi ’åt’ tillsammans. Paret Kindt hade gått 15 kilometer till fots för att komma till oss och nu skulle de gå hela vägen tillbaka igen. Hustrun var gravid i åttonde månaden!!”
En tid senare, i december 1948, valde Edith med sin fars tillåtelse att bli döpt, ett beslut som hon aldrig ångrat. Fem år senare, 1953, blev även Ediths mor medlem i kyrkan. 1959, när Edith var gift och bosatt i Sverige, kunde Edith och hennes mamma Wilhelmine knäfalla vid altaret i templet i Schweiz för att beseglas till sin far och make Ernst Siemers, som avlidit långt tidigare.
Edith har gjort ett fantastiskt arbete för sina släktingar genom släktforskning. Hon har samlat in tusentals namn vars förrättningar blivit gjorda i templet. I dag har Edith genom sina fem barn 23 barnbarn och 20 barnbarnsbarn. Många av dessa är oändligt tacksamma för det arv de fått genom Edith och Torsten. Många andra människors liv har också berörts av detta strävsamma par som alltid ivrigt delat med sig av sina vittnesbörd om det återupprättade evangeliet.
*Johannes Kindt blev senare patriark i Hamburgs stav. Innan Sverige fick sin första stav och Åke Ternström blev den första patriarken var det många svenska medlemmar som åkte just till Hamburg för att få sina patriarkaliska välsignelser genom broder Kindt. Johannes Kindts dotter i hans första äktenskap, Sigrid Rose, bor sedan många år tillbaka i Göteborg. Läs gärna artikeln om henne i Liahonas januarinummer.