”Hjälpföreningspresident Toshiko Yanagida”, Liahona, mars 2022.
Berättelser från Saints, volym 3
Hjälpföreningspresident Toshiko Yanagida
Syster Yanagida, här vid 18 års ålder, var den första presidenten för Hjälpföreningen i Japan.
Fotografi med tillstånd av Kato, Yoshihiro
De heliga i Nagoya hade sitt första söndagsskolemöte i januari 1950. För att locka dit fler människor lade Toshiko och missionärerna flygblad i en lokaltidning. Söndagen därpå kom 150 personer till föreläsningssalen. Sista dagars heligas möten lockade ofta mängder av människor i efterkrigstidens Japan, eftersom många sökte hopp och mening efter det trauma de hade upplevt.1 Men för de flesta var intresset för kyrkan tillfälligt, särskilt när landet blev mer ekonomiskt stabilt. Eftersom färre människor kände ett behov av att vända sig till en tro, minskade antalet deltagare på mötena.2
Toshiko och hennes man Tokichi kämpade för egen del med vissa aspekter av att vara sista dagars heliga – särskilt med att betala tionde. Tokichi tjänade inte mycket pengar och ibland undrade de om de hade tillräckligt för att betala sonens skollunch. De hoppades också på att kunna köpa ett hus.
Illustrationer: Greg Newbold
Efter ett möte i kyrkan frågade Toshiko en missionär om tionde. ”Japanerna är mycket fattiga nu efter kriget”, sa hon. ”Det är så svårt för oss. Måste vi betala?”3
Äldsten svarade att Gud har befallt alla att betala tionde och berättade om de välsignelser som kommer när man följer principen. Toshiko var skeptisk – och lite arg. ”Det här är ett amerikanskt tänkesätt”, sa hon till sig själv.
Andra missionärer uppmuntrade henne att ha tro. En systermissionär lovade Toshiko att om hon betalade tionde så skulle det hjälpa hennes familj att uppnå målet att äga ett hus. Toshiko och Tokichi ville vara lydiga och bestämde sig för att betala tionde och lita på att välsignelserna skulle komma.4
Vid den här tiden började systermissionärerna hålla informella hjälpföreningsmöten i sin lägenhet för Toshiko och andra kvinnor i området. De delade evangeliebudskap, samtalade om praktiska sätt att ta hand om ett hem och lärde sig att laga billiga maträtter. Liksom Hjälpföreningar i andra delar av världen höll de basarer där de sålde choklad och andra varor för att samla in pengar till sina aktiviteter. Ungefär ett år efter att de heliga i Nagoya hade börjat hålla möten organiserades en Hjälpförening formellt, med Toshiko som president.5
Hon och Tokichi började också se välsignelserna av att betala tionde. De köpte en tomt till överkomligt pris i staden och gjorde upp ritningar till ett hus. Sedan ansökte de om ett bostadslån genom ett nytt statligt program, och när de väl fick klartecken för att bygga, började de arbeta på grunden.
Processen gick smidigt tills en byggnadsinspektör upptäckte att deras tomt var otillgänglig för brandmän. ”Den här marken är inte lämplig för husbygge”, sa han till dem. ”Ni kan inte fortsätta med byggnationen.”
Toshiko och Tokichi var osäkra på vad de skulle göra och pratade med missionärerna. ”Vi sex ska fasta och be för er”, sa en äldste till dem. ”Ni bör göra detsamma.”
Under de följande två dagarna fastade och bad paret Yanagida tillsammans med missionärerna. En annan inspektör kom sedan för att omvärdera deras tomt. Han hade rykte om sig att vara strikt, och till en början gav han inte paret Yanagida några större förhoppningar om att klara inspektionen. Men när han tittade över tomten såg han en lösning. I en nödsituation skulle brandkåren kunna ta sig till fastigheten genom att ta bort ett närliggande staket. Paret Yanagida kunde bygga sitt hus trots allt.
”Jag antar att ni två måste ha gjort något exceptionellt bra tidigare”, sa inspektören till dem. ”Under alla mina år har jag aldrig varit så tillmötesgående.”
Toshiko och Tokichi var överlyckliga. De hade fastat och bett och betalat sitt tionde. Och precis som systermissionären hade lovat, skulle de få ett eget hem.6