Lokala sidor
Mitt uppdrag i Ukraina
När den här artikeln skrivs tjänar äldste Jussi Silvennoinen i Västerås gren tillsammans med sin svenska kamrat, äldste Samuel Correa. Äldste Silvennoinen från Hämeenlinna gren i Finland fick sin missionskallelse till Ukrainamissionen Dnipro i juli 2021. Han började sin missionsträning hemifrån i augusti och tillbringade nio veckor online med att lära sig ryska och ukrainska tillsammans med lärare från MTC i Provo. I oktober var han på plats i miljonstaden Dnipro i Ukraina. Därifrån skickades han till staden Sumy, tio mil från den ryska gränsen. Hans första intryck av Sumy var att det var väldigt annorlunda jämfört med i Finland. Byggnaderna var gamla och slitna, herrelösa hundar sprang omkring på gatorna. Det var som att gå tillbaka i tiden.
När äldste Silvennoinen varit i Sumy i tre månader fick han och de andra missionärerna under ett möte veta att ryska trupper hade flyttats ännu närmare gränsen. Missionsledarna var noga med att vara lugna och sansade, men missionärerna blev omplacerade till templets gästhem i Kiev för en tid. Det fanns två missioner i Ukraina och av dessa missioners missionärer var det bara en handfull som var ukrainska medborgare och som kunde stanna i landet när kyrkans ledare sedan beslutade att evakuera de andra.
Informationen om att de skulle lämna Ukraina kom söndagen den 23 januari 2022 och missionspresidenten tillkännagav att de skulle få förflyttning till andra missioner, vilket för de flesta betydde att de skulle få fullfölja sina missioner i sina hemländer. Missionspresidenten stod i talarstolen och läste upp varje namn och den mission de skulle fortsätta sina missioner i. Några få, som äldste Silvennoinen, fick det omtumlande beskedet att de skulle tjäna i ytterligare ett annat land.
”Det var blandade känslor, både sorg och spänning”, berättar äldste Silvennoinen. ”Jag var ledsen över att lämna det folk jag lärt mig att älska.” Medlemmarna i Sumy håller fortfarande på att lära sig hur de ska utföra sina ämbeten, och missionärerna gjorde mycket för att stötta arbetet i grenarna. Äldste Silvennoinen har fortfarande kontakt med medlemmarna i Sumy och två av de vänner han undervisade.
De ukrainska missionärerna finns i skrivande stund kvar i Kiev och tjänar fortfarande som missionärer. De tjänar under äldste Silvennoinens före detta missionspresident som också är ukrainare.
När äldste Silvennoinen lämnade Sumy fanns det fortfarande några affärer öppna, men de flesta av hyllorna gapade tomma. Familjer som normalt hade svårt att klara sin försörjning kämpade nu hårt för att överleva. När de tillfrågades av missionärerna om vad de behövde hjälp med, blev svaret alltid med oro i blicken att de ville att missionärerna skulle be för dem. ”De har det mycket svårt, de är ledsna och hela nationen kämpar med extrema svårigheter”, säger äldste Silvennoinen. President Russel M. Nelson har sagt att ”det ökande mörker som följer på svårigheter gör att Jesu Kristi ljus lyser ständigt klarare. Tänk bara på det goda var och en av oss kan göra i denna tid av global oro” (”Hör honom”, generalkonferensen i april 2020).
Äldste Silvennoinen uttrycker att ”det känns konstigt att jag gick runt på dessa gator och undervisade om evangeliet, samma gator som nu har bombats”. På frågan om vilket budskap han skulle vilja ge det ukrainska folket svarar han utan tvekan: ”Evangeliet och budskapet om Kristus kan ge er hopp. Låt denna situation hjälpa er att vända era hjärtan till Gud.” När frågan om hans eget lands säkerhet kommer upp, berättar han eftertänksamt att han vid ett krigshot skulle mobiliseras till Finlands försvarsmakt där han redan gjort ett år av militärtjänstgöring. ”Om mitt land behöver mig kommer jag att vara på plats för att försvara mitt land och mitt folk, men det viktigaste jag kan göra nu är att sprida evangeliet. Det viktigaste tjänandet jag kan ge är att hjälpa till att rädda själar.”
Äldste Correa tillägger att Herren placerar människor där han behöver dem. ”Arbetet går ännu bättre nu med äldste Silvennoinen här i Västerås. Hans kunskaper i ryska kommer till nytta när han sprider tröst och frid till dem vi träffar som är rysktalande. Äldste Silvennoinen avslutar: ”Ju längre jag är här i Sverige, desto starkare bekräftelse får jag att det är här jag kan vara till nytta.”