”Tro till att möta det osäkra”, Liahona, april 2023.
Porträtt av tro
Tro till att möta det osäkra
På grund av komplikationerna som vår nyfödda dotter drabbades av har dagen före Frälsarens härliga uppståndelse på söndagen en särskild betydelse för mig.
Foton med tillstånd av författaren
Vår dotter Alexis föddes för tidigt i vecka 26. Eftersom hon föddes med underutvecklade lungor behövde hon hjälp för att kunna andas.
Det var bestämt att Alexis skulle komma hem efter tre månader på den neonatala intensivvårdsavdelningen. Men hon blev plötsligt sämre när hon fick ökat blodtryck i lungornas blodkärl, ett tillstånd som kallas pulmonell hypertension.
Dagen då hon blev blå medan hon kämpade för att andas är fortfarande inetsad i mitt sinne. Det var en av många skrämmande ögonblick vi hade under de tolv månader hon tillbringade på sjukhuset. Det året var en hjärtskärande berg- och dalbana för min man och mig.
Vår isolering gjorde oron värre. På grund av covid-19-epidemin var jag isolerad från mina släktingar. Det var också svårt för min man och mig att få stöd utanför sjukhuset. Det verkade som om få människor förstod vad vi gick igenom. Jag kände mig hjälplös och desperat och bröt samman flera gånger på sjukhuset.
Jag är tacksam för hjälpföreningssystrar som hjälpte min familj i nödens stund. Jag var ny i församlingen och hade just flyttat från Hongkong till Singapore. Flera systrar som jag inte kände levererade mat och tittade till mig. Jag berördes av deras kärlek och böner för min familj.
I mörka stunder vände jag mig till Gud. Han besvarade inte mina böner omedelbart, men jag fortsatte att be. Min man är inte medlem i kyrkan men han stöttade mig genom att delta i mina böner. Vi tog oss igenom varje dag med tro i våra hjärtan på att Gud skulle ta hand om oss. Vi gjorde allt vi kunde för vårt dyrbara barn och lämnade resten till honom.
Med Guds vägledning kom vi fram till ett beslut som vi hade kämpat med i flera månader. Vi kände oss vägledda att låta Alexis genomgå en trakeostomi. Kirurgerna planerade att lägga ett snitt på framsidan av hennes hals vid luftröret och sedan sätta in en trakealkanyl för att skapa fri luftväg till hennes lungor. Alexis skulle då kunna andas utan att använda näsan eller munnen.
En oändlig lördag
När jag tänker på det vi upplevde med Alexis tänker jag på vår Frälsares försoningsoffer. Vi känner alla till hans korsfästelse och hans härliga uppståndelse. Tiden mellan dessa två viktiga händelser nämns knappt i skrifterna. Men den tiden har en särskild betydelse för mig, vilket gör påsken särskilt meningsfull.
Lördagen var till exempel en oviss dag. Frälsarens lärjungar kunde inte riktigt se den härlighet som ännu skulle komma på söndagen. Lördagen, liksom fredagen, var en svår dag för dem att uthärda.
Under vår dotters långa sjukhusvistelse levde vi igenom vad som kändes som en oändlig lördag. Vi stod inför så mycket osäkerhet att vi inte kunde se bortom varje dag. Under skrämmande stunder när det såg ut som om Alexis skulle dö hade vi svårt att se ljuset i slutet av tunneln, än mindre känna hopp.
Men genom den upplevelsen lärde jag mig att vår himmelske Fader och hans Son är fullt medvetna om oss och våra prövningar. Jag är tacksam för Frälsaren och förundrad över hans försoning. Genom hans försoning kan vi få orubblig hjälp att klara av livets lördagar medan vi fortsätter hoppas på framtida välsignelser.
Alexis operation lyckades. Hon firade nyligen sin tredje födelsedag. Trots det hon gick igenom är hon ett glatt litet barn som älskar att le och träffa nya människor i parken i vårt grannskap. Trakealkanylen gör att hon inte kan prata, men hon älskar att göra tecknen för färger och att läsa böcker. Vi känner oss välsignade att kunna tillbringa varje vaken stund med henne.