Nya testamentet i sitt sammanhang
Judiska perspektiv på uppståndelsen
Läran om uppståndelse kan ge oss hopp om framtiden och motivera oss att leva rättfärdigt i nuet.
Uppståndelse syftar på att Gud uppväcker de döda till liv ”för att bli odödliga, med en kropp av kött och ben”.1 Att förstå olika forntida trosuppfattningar om uppståndelsen kan hjälpa oss att bättre uppskatta effekten av forntida kristna läror på det här ämnet, och hur de var både unika och byggda på tidigare vedertagna uppfattningar.
Olika föreställningar om livet efter detta
Många på Jesu tid delade inte uppfattningen att det fanns ett liv efter detta, utan trodde att de döda bara upphörde att existera. Av dem som trodde på ett liv efter döden trodde en del att endast anden överlevde, och de såg livet efter detta som ett skuggrike som alla människor kom till oavsett sina jordiska gärningar. Detta rike benämndes med olika namn, bland annat Sheol, Gehenna och Hades.2
Uppståndelsen i judiska skrifter
Forntida källor visar att judarna på Jesu tid gjorde olika antaganden om den fysiska kroppens öde efter döden. Som den judiske historikern Josefus skrev, lärde fariseerna att de rättfärdiga ”ska få kraft att återuppväckas och leva igen”,3 medan saddukeerna trodde att ”själarna dör med kroppen”.4 Jesus och hans första lärjungar stötte på sådana trosuppfattningar. Faktum är att Paulus beskriver sig själv som en ”farisé och son till fariseer”, och Apostlagärningarna 23:6–7 redogör för hur en gemensam tro på uppståndelsen gjorde att Paulus predikningar om Kristus var mer övertygande för fariseerna.
Judarnas syn på uppståndelsen kom från litteratur som judarna värdesatte, bland annat det som nu är Gamla testamentet. Daniels bok talar till exempel om ett tillfälle då ”de många som sover i mullen ska vakna, några till evigt liv och andra till förakt och evig skam” (Daniel 12:2). Sådana uttryckliga hänsyftningar till uppståndelsen, även om de är sällsynta i Gamla testamentet, skrevs ofta under svåra tider, landsflykt och förföljelser, vilket visar lärans potential att ge hopp och tröst till dem som lider.5
En annan populär judisk text berättar om sju judiska bröder som led martyrdöden för sin tro. Innan den siste brodern avrättades uppmanade hans mor honom att förbli trofast ”så skall jag genom Guds nåd få dig tillbaka tillsammans med dina bröder” (2 Mackabeerboken 7:29, Bibel 2000). I det här skriftstället gjorde tron på en uppståndelse det möjligt för en mor och hennes son att trofast möta sina prövningar. Deras tro gav dem också tillit till att kroppsliga skador och funktionsnedsättningar inte består i livet efter detta.
Uppståndelsen i kristna och senare judiska skrifter
Nya testamentets lärdomar om uppståndelsen ger på liknande sätt hopp och tröst. Paulus betonade att vi genom uppståndelsen kan övervinna död, smärta och förlust. Han skrev till de heliga i Korint: ”Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Korintierbrevet 15:54–55).
Det som utmärkte den kristna läran om uppståndelsen var tron att uppståndelsen möjliggörs genom Jesus Kristus och att han var den förste av många att uppstå, ”som förstlingen av de insomnade” (1 Korintierbrevet 15:20).6
I judisk litteratur skriven efter Jesus ansågs tron på uppståndelsen vara en grundläggande trossats7, men meningsskiljaktigheter uppstod om var uppståndna varelser skulle vistas, hur lång tid efter döden man skulle uppstå och hur mycket livet efter detta skulle likna jordelivet – det vill säga sådant som att äta, dricka och så vidare.8 Förutom kristna och judar var de enda andra forntida människorna som trodde på en kroppslig uppståndelse zoroastrierna i Persien.9
Precis som i forna dagar kan läran om uppståndelsen ge Jesu Kristi nutida efterföljare hopp om framtiden samt tröst, mod och motivation att leva rättfärdigt i nuet. Den vittnar om att vi har en Frälsare som lever och älskar sitt folk.