”Vår goda granne”, Liahona, april 2023.
Sista dagars heliga berättar
Vår goda granne
Dagen när jag behövde hjälp lyssnade äldste Russell M. Nelson på en maning och kom till min hjälp.
Illustration: Dilleen Marsh
När min familj och jag flyttade in hos min svärmor Effie Dean Rich, som hade blivit änka, var en av våra grannar äldste Russell M. Nelson som hade kallats till de tolv apostlarnas kvorum några år tidigare.
Under tiden vi var grannar tyckte vi om att hjälpa äldste Nelson och hans första fru Dantzel med deras projekt, och de hjälpte oss gärna med våra. Det innebar bland annat att förvandla en ravin på vår bakgård till ett attraktivt område med stödmurar, korsande gångvägar, trappor och växtlighet. När äldste Nelson var borta på uppdrag i kyrkan hjälpte vi syster Nelson med allt hon behövde hjälp med.
När vi var klara med ravinprojektet bad min brorson och hans brud att få hålla sin bröllopsmottagning i ravinen och trädgården. De planerade att komma och hjälpa till med den sista upprensningen innan dess.
Men tiden bara försvann. De var upptagna och kunde inte komma. Dagen för deras öppet hus vaknade jag klockan sex på morgonen och kände mig grinig. Jag klev upp, tog min hink och häcksax och gick de 58 trappstegen ner till ravinen. Medan jag arbetade mig uppför trapporna och trimmade murgrönan blev jag allt lugnare. Omkring åtta på morgonen hörde jag en gräsklippare i trädgården. Jag tog en paus för att se vad som hände.
När jag kom fram till trädgården hade äldste Nelson klippt färdigt sin gräsmatta och klippte nu min.
”Du behöver inte göra det där”, sa jag.
”Jo, Grant”, svarade han, ”jag behöver göra det här för dig i dag.”
Äldste Nelson visste hur man hör vår himmelske Fader. Den dagen visste Gud att jag behövde lite hjälp.
Den upplevelsen förändrade mig. Efter det, när min fru och jag bad varje dag, började vi be om att bli medvetna om dem som fanns omkring oss som behövde vår hjälp.
Många år tidigare, under en annan årstid, gick min svärfar John P. Rich ut för att skotta bort snön från sin trottoar. Men äldste Nelson hade redan gjort det. John gick tillbaka in och skrev den här dikten:
Jag har sett predikningar i sten
och predikningar i blommor,
predikningar som tar minuter,
predikningar som tar timmar.
Men nu såg jag en predikan
ges genom arbete
som visade mig fullkomligt
hur man kan vara en god granne.
Vi är än i dag tacksamma för vår goda granne.