Herren Jesus Kristus lär oss att tjäna
Med Frälsarens hjälp kan vi älska hans dyrbara får och tjäna dem som han.
Herren Jesus Kristus sa:
”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. …
liksom Fadern känner mig … känner [jag] Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren.”1
I den grekiska versionen av det här skriftstället är innebörden för gode även ”vacker, storslagen”. Så i dag vill jag tala om den gode herden, den vackre herden, den storslagne herden, ja, Jesus Kristus.
I Nya testamentet kallas han den ”store herden”,2 den ”högste herden”,3 och ”[våra] själars herde och vårdare.”4
I Gamla testamentet skrev Jesaja att ”han vallar sin hjord som en herde”.5
I Mormons bok kallas han ”den gode herden”6 och den ”store och sanne herden”.7
I Läran och förbunden förkunnar han: ”Därför är jag mitt ibland er, och jag är den gode herden.”8
I vår tid har president Russell M. Nelson förkunnat: ”Den gode herden tar sig kärleksfullt an alla fåren i sin hjord, och vi ska hjälpa honom i detta viktiga arbete. Vår förmån är att få frambära hans kärlek och förena den med vår egen kärlek till vänner och grannar – föda, ta hand om och ge dem näring – så som Frälsaren skulle vilja att vi gjorde.”9
Mer nyligen har president Nelson sagt: ”Ett kännetecken för Herrens sanna och levande kyrka kommer alltid att vara en organiserad, riktad ansträngning att betjäna vart och ett av Guds barn och deras familjer. Eftersom det är hans kyrka ska vi som hans tjänare betjäna den enskilde, precis som han gjorde. Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet.”10
När fariseerna och de skriftlärda kritiserade Herren och sa: ”Den där mannen tar emot syndare och äter med dem”,11 så svarade han genom att återge tre vackra berättelser som vi har lärt känna som liknelsen om det förlorade fåret, liknelsen om det förlorade myntet och liknelsen om den förlorade sonen.
Det är intressant att se att när Lukas, evangelieförfattaren, framlägger dessa tre berättelser så använder han ordet liknelse i singular, inte plural.12 Det verkar som att Herren undervisar en unik lärdom med tre berättelser – berättelser som presenterar olika siffror: hundra får, tio mynt och två söner.
Den viktiga siffran i var och en av dessa berättelser är dock siffran ett. Och en lärdom vi kan dra från den siffran är att du kan vara underherde för hundra äldster och blivande äldster i ditt äldstekvorum, eller rådgivande till tio unga kvinnor eller lärare till två primärbarn, men att du alltid, alltid betjänar dem, tar hand om dem och älskar dem en och en, enskilt. Du säger aldrig ”Vilket dåraktigt får” eller ”Jag behöver ju ändå inte det där myntet” eller ”Vilken upprorisk son han är”. Om du och jag har ”Kristi rena kärlek”13 med oss, kan vi liksom mannen i berättelsen om det förlorade fåret ”lämna … de nittionio … och gå ut efter det förlorade tills[ … tills … tills vi] finner det”.14 Eller så gör vi som kvinnan i berättelsen om det förlorade myntet och ”tänder … ett ljus och sopar huset och söker noga[, noga] tills [ … tills … tills vi] hittar det”.15 Om vi har ”Kristi rena kärlek” med oss kommer vi att följa exemplet av fadern i berättelsen om den förlorade sonen som, när sonen ”ännu var långt borta … såg honom och förbarmade sig över honom … [och] skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom”.16
Kan vi känna hur brådskande det var för mannen som bara hade förlorat ett får? Eller känslan av brådska hos kvinnan som bara hade förlorat ett mynt? Eller den obeskrivliga kärleken och medkänslan hos den förlorade sonens far?
Jag och min fru Maria Isabel tjänade i Centralamerika, med placering i Guatemala City. Där fick jag möjlighet att träffa Julia, en trofast medlem i kyrkan. Jag fick intrycket att jag skulle fråga om hennes familj. Hennes mor dog i cancer 2011. Hennes far hade varit en trofast ledare i sin stav, tjänat som biskop och som rådgivare till sin stavspresident i flera år. Han var en sann underherde i Herrens tjänst. Julia berättade för mig om hans outtröttliga ansträngningar att besöka och tjäna. Han gladdes verkligen åt att föda och ta hand om Herrens får. Han gifte om sig och förblev aktiv i kyrkan.
Några år senare skilde han sig och nu var han tvungen att återigen gå ensam till kyrkan. Han kände sig utanför och kände även att vissa var kritiska mot honom på grund av hans skilsmässa. Han slutade gå i kyrkan då en negativ ande fyllde hans hjärta.
Julia talade väl om denne underbare underherde som var en hårt arbetande, kärleksfull och medkännande man. Jag minns tydligt att en känsla av brådska kom över mig när hon beskrev honom. Jag ville bara göra något för den mannen, en man som hade gjort så mycket för så många under alla dessa år.
Hon gav mig hans mobilnummer och jag började ringa honom i hopp om att jag skulle få träffa honom personligen. Efter flera veckor och många, många ofruktsamma försök att nå fram svarade han äntligen i telefonen en dag.
Jag sa till honom att jag hade träffat Julia, hans dotter, och att jag hade fängslats av hur han hade tjänat och älskat Herrens dyrbara får i så många år. Han hade inte förväntat sig en sådan kommentar. Jag sa att jag verkligen ville träffa honom öga mot öga, ansikte mot ansikte. Han frågade vad mitt syfte var med att föreslå ett sådant möte. Jag svarade: ”Jag vill verkligen träffa fadern till en sådan underbar kvinna.” Det var tyst några sekunder i telefonen – några sekunder som kändes som en evighet för mig. Han sa bara: ”När och var?”
Dagen då jag träffade honom bad jag honom att berätta om några av sina upplevelser av att besöka, tjäna och hjälpa Herrens dyrbara får. Medan han återgav några av sina rörande berättelser lade jag märke till att hans röst förändrades och samma ande som han hade känt så många gånger som underherde återvände. Nu var hans ögon fyllda av tårar. Jag visste att det var rätt tillfälle för mig, men jag fann att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag bad inom mig: Fader, hjälp mig.
Jag hörde mig plötsligt säga: ”Broder Florian, som en Herrens tjänare vill jag be om ursäkt för att vi inte har funnits där för dig. Jag ber dig förlåta oss. Ge oss en till chans att visa att vi verkligen älskar dig. Att vi behöver dig. Att du är viktig för oss.”
Söndagen därpå var han tillbaka. Han hade ett långt samtal med sin biskop och förblev aktiv. Några månader senare dog han – men han hade kommit tillbaka. Han hade kommit tillbaka. Jag vittnar om att vi med Frälsarens hjälp kan älska hans dyrbara får och tjäna dem som han. Och så, där i Guatemala City, förde Herren Jesus Kristus tillbaka ännu ett dyrbart får till sin fålla. Och han lärde mig något om tjänande som jag inte kan glömma. I den gode herdens, den vackre herdens, den storslagne herdens, ja, i Herren Jesu Kristi namn, amen.