Ett i Kristus
Det är bara i och genom vår personliga lojalitet mot och kärlek till Jesus Kristus som vi kan hoppas på att bli ett.
Som president Dallin H. Oaks framhöll så är det palmsöndagen i dag, början på stilla veckan, med Herrens triumferande intåg i Jerusalem, hans lidande i Getsemane och död på korset bara några dagar senare, samt hans förunderliga uppståndelse på påskdagen. Låt oss besluta oss för att aldrig glömma det som Kristus genomled för att återlösa oss.1 Och låt oss aldrig tappa den överväldigande glädje som vi återigen får känna i påsk när vi begrundar Herrens seger över graven och uppståndelsens universella gåva.
Kvällen före prövningarna och korsfästelsen som väntade honom tog Jesus del av en påskmåltid tillsammans med apostlarna. I slutet av denna sista måltid, i en högtidlig förbön, vädjade Jesus till sin Fader med dessa ord: ”Helige Far, bevara [mina apostlar] i ditt namn som du har gett mig, så att de är ett liksom vi är ett.”2
Sedan utökade Frälsaren kärleksfullt sin vädjan till att innefatta alla troende:
”Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord.
Jag ber att de alla skall vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig.”3
Att bli ett är ett återkommande tema i Jesu Kristi evangelium och i Guds handlande gentemot sina barn. Angående Sions stad på Enoks tid är det sagt att ”de var av ett hjärta och ett sinne”.4 Om de första heliga i Jesu Kristi ursprungliga kyrka står det i Nya testamentet: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ.”5
I vår tidsutdelning har Herren befallt: ”Jag säger er: Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”6 Bland anledningarna som Herren gav till att de tidiga heliga i Missouri hade misslyckats med att etablera en plats för Sion var att de ”inte [är] förenade enligt den enighet som det celestiala rikets lag kräver”.7
Där Gud råder i alla hjärtan och sinnen beskrivs folket som ”ett, Kristi barn”.8
När den uppståndne Frälsaren visade sig för det forntida folket i Mormons bok lade han ogillande märke till att det tidigare hade förekommit ordstrider bland folket om dopet och andra angelägenheter. Han sa:
”Det ska inte förekomma några ordstrider ibland er som det hittills har gjort. Inte heller ska det finnas tvister ibland er om min lära så som hittills har varit fallet.
För sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som har en stridslysten ande är inte av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter.”9
I vår ytterst stridslystna värld, hur kan enighet uppnås, särskilt i kyrkan där vi ska ha ”en Herre, en tro, ett dop”?10 Paulus ger oss nyckeln:
”Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus.
Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”11
Vi är för olika och ibland för oeniga för att kunna komma samman som ett på någon annan basis eller under något annat namn. Endast i Jesus Kristus kan vi bli ett på riktigt.
Att bli ett i Kristus är något som sker en och en – var och en börjar med sig själv. Vi är varelser av både kött och ande, och ibland pågår ett krig inom oss. Som Paulus sa:
”I min inre människa gläder jag mig över Guds lag,
men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp.”12
Jesus var också en varelse av kött och ande. Han prövades; han förstår; han kan hjälpa oss att uppnå enighet inom oss.13 När vi därför tar del av Kristi ljus och nåd så strävar vi efter att ge vår ande – och den Helige Anden – dominans över det fysiska. Och när vi misslyckas har Kristus, genom sin försoning, gett oss omvändelsens gåva och möjligheten att försöka igen.
Om var och en enskilt ”iklär sig Kristus” så kan vi tillsammans hoppas på att bli ett, som Paulus sa; ”Kristi kropp”.14 Att ”iklä sig Kristus” inbegriper definitivt att vi gör hans ”första och största bud”15 till vårt första och största åtagande, och om vi älskar Gud så håller vi hans bud.16
Enigheten med våra bröder och systrar stärks när vi hörsammar det andra budet – oupplösligt kopplat till det första – att älska andra så som vi älskar oss själva.17 Och jag antar att en ännu fullkomligare enighet skulle råda bland oss om vi följde Frälsarens högre och heligare uttryck för det andra budet – att inte bara älska varandra så som vi älskar oss själva utan som han älskar oss.18 För att summera: ”Var och en bör sträva efter det som är till hans nästas fördel och göra allt med blicken endast fäst på Guds ära.”19
President Marion G. Romney, tidigare rådgivare i första presidentskapet, sa följande som förklaring för hur bestående frid och enighet uppnås:
”Om en enskild person ger efter för Satan och fylls med köttets gärningar, är han i strid med sig själv. Om två ger efter kämpar båda sin inre kamp och kämpar mot varandra. Om många människor ger efter överflödar samhället av stridigheter och tvister. Om länders regenter ger efter, rasar världsomfattande strider.”
President Romney fortsatte: ”Köttets gärningar har sålunda universell tillämpning, och likadant är det med fridens evangelium. Om en människa lever efter det, har hon frid inom sig. Om två människor lever efter det, har de frid inom sig och fred med varandra. Om ett lands medborgare lever efter det, har nationen fred inrikes. När tillräckligt många nationer åtnjuter Andens frukt för att kunna påverka världens öde, då och endast då kommer krigstrummorna att upphöra ljuda … (Se Alfred Lord Tennyson, ”Locksley Hall”, The Complete Poetical Works of Tennyson, red. W. J. Rolfe, Boston: Houghton–Mifflin Co., 1898, s. 93, rad 27–28.)”20
När vi ”iklär oss Kristus” blir det möjligt att antingen lösa eller lägga bort olikheter, meningsskiljaktigheter och dispyter. Ett tämligen dramatiskt exempel på hur man övervinner motsättningar finns i vår kyrkas historia. Äldste Brigham Henry Roberts (vanligtvis känd som B. H. Roberts), född i England 1857, verkade som medlem i de sjuttios första råd – det som vi i dag kallar de sjuttios presidentskap. Äldste Roberts var en duglig och outtröttlig försvarare av det återställda evangeliet och av kyrkan under en av dess svåraste tider.
Men 1895 var äldste Roberts tjänande i kyrkan i fara på grund av stridigheter. B. H. hade utsetts som delegat i konventet som skisserade en konstitution för Utah när den blev en stat. Efteråt bestämde han sig för att bli kandidat för Förenta staternas kongress, men han varken meddelade eller sökte godkännande från första presidentskapet. President Joseph F. Smith, rådgivare i första presidentskapet, kritiserade B. H. för den försummelsen på ett allmänt prästadömsmöte Äldste Roberts förlorade valet och kände att nederlaget till stor del berodde på president Smiths ord. Han var kritisk mot kyrkans ledare i några politiska tal och intervjuer. Han upphörde med att tjäna aktivt i kyrkan. Under ett långt möte i Salt Lake-templet med medlemmar i första presidentskapet och de tolvs råd fortsatte B. H. att bestämt rättfärdiggöra sig själv. Senare ”gav president [Wilford] Woodruff [äldste Roberts] tre veckor för att överväga sin ståndpunkt. Om han fortfarande var förhärdad skulle de avlösa honom från de sjuttios kvorum.”21
Under ett påföljande privat möte med apostlarna Heber J. Grant och Francis Lyman var B. H. först obeveklig, men kärlek och den Helige Anden fick till slut övertaget. Han fick tårar i ögonen. De båda apostlarna kunde besvara sådant som B. H. uppfattat som gliringar och förolämpningar som sårat honom, och de gick därifrån med en innerlig vädjan om förlikning. Nästa morgon, efter en lång bön, skickade äldste Roberts ett meddelande till äldsterna Grant och Lyman om att han var redo att återförenas med sina bröder.22
När han senare träffade första presidentskapet sa äldste Roberts: ”Jag vände mig till Herren och tog emot ljus och instruktioner genom hans Ande om att jag skulle underkasta mig Guds myndighet.”23 Motiverad av sin kärlek till Gud förblev B. H. Roberts en trofast och duglig ledare i kyrkan till slutet av sitt liv.24
Vi kan också se i det här exemplet att enighet inte enbart innebär att vi håller med om att alla ska göra sin egen grej eller gå sin egen väg. Vi kan inte bli ett om vi inte anpassar våra ansträngningar till den gemensamma saken. Det innebär, med B. H. Roberts ord, att vi underkastar oss Guds myndighet. Vi är alla olika delar av Kristi kropp och fyller olika funktioner vid olika tillfällen – örat, ögat, huvudet, handen, foten – men vi är alla delar av en och samma kropp.25 Därför är vårt mål ”att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra”.26
Enighet kräver inte att vi är likadana, men den kräver harmoni. Vi kan ha våra hjärtan förenade i kärlek, vara ett i tro och lära, och ändå heja på olika lag, ha olika åsikter om politiska frågor, diskutera om mål och de rätta sätten att uppnå dem och många andra sådana saker. Men vi får aldrig vara oense eller motsätta oss varandra med ilska eller förakt. Frälsaren sa:
”För sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som har en stridslysten ande är inte av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter, och han hetsar människornas hjärtan till att strida i vrede, den ene med den andre.
Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant ska upphöra.”27
För ett år sedan vädjade president Russell M. Nelson till oss med dessa ord: ”Ingen av oss kan kontrollera nationer eller andras handlingar, eller ens det våra egna familjemedlemmar gör. Men vi kan kontrollera oss själva. Min uppmaning i dag, kära bröder och systrar, är att ni avslutar konflikter som härjar i era hjärtan, era hem och era liv. Gräv ner alla tendenser att skada andra – det kan vara sådant som ett häftigt humör, en skarp tunga eller bitterhet mot någon som har sårat er. Frälsaren befallde oss att vända andra kinden till [se 3 Nephi 12:39], att älska våra fiender och att be för dem som illvilligt utnyttjar oss [se 3 Nephi 12:44].”28
Jag säger igen att det enbart är genom vår enskilda lojalitet mot och kärlek till Jesus Kristus som vi kan hoppas på att bli ett – ett inom oss, ett i hemmet, ett i kyrkan, så småningom ett i Sion, och framför allt; ett med Fadern och Sonen och den Helige Anden.
Jag återvänder till händelserna under stilla veckan och vår Frälsares slutgiltiga triumf. Jesu Kristi uppståndelse vittnar om hans gudomlighet och att han har övervunnit allting. Hans uppståndelse vittnar om att vi, bundna till honom genom förbund, också kan övervinna allt och bli ett. Hans uppståndelse vittnar om att genom honom är odödlighet och evigt liv verkliga.
Denna förmiddag vittnar jag om hans bokstavliga uppståndelse och allt som den innebär, i Jesu Kristi namn, amen.