Budskap från områdets ledare
Vi lämnar vardagens kultur bakom oss för att finna ”Kristi sinne”
Trots dagar av underverk och skräddarsydd undervisning upptäcker Jesus att hans apostlar grälar. Inte så långt dessförinnan tar Petrus, Jakob och Johannes emot Jesu inbjudan att följa honom upp på ett högt berg där de tillsammans ser Mose och Elia medan Jesus förvandlas framför dem. Jesus och dessa utvalda elever lämnar berget och möter kaos. De upptäcker att andra lärjungar inte har kunnat uppfylla en orolig fars vädjan om att hela hans son som håller på att tyna bort. Efter att ha lugnat fadern helar Jesus den unge pojken och försäkrar sedan mer privat sina lärjungar att de kan göra samma sak om de hänger sig mer åt ”bön och fasta”1.
Efter allt detta, när de har färdats tillsammans i Galileen och anlänt till Kapernaum frågar Jesus sina elever: ”Vad var det ni talade om på vägen?”2 Slitna från småaktigt gnabbande för att möta den underbare Människosonen kan de mållösa lärjungarna inte förmå sig själva att ens viska ämnet de diskuterade längs vägen, nämligen ”vem som var den störste”3.
Även om de är tillsammans med Jesus så misslyckas dessa lärjungar med att hysa hans tankar eller återspegla hans handlingar. Utan att tillrättavisa dem sätter sig Jesus lugnt, kallar de tolv till sin sida och förklarar: ”Om någon vill vara den förste, så ska han vara den siste av alla och allas tjänare”4. Ute på stigen hade det som var ”störst” verkat så tydligt, eller åtminstone tillräckligt tydligt för att få trofasta, Jesus-följande lärjungar in i samma debatt som plågade Josefs bröder, Laman och Lemuel och många andra i skrifterna och i vardagen5. Men när Jesus fokuserar sitt ljus på deras tävlan förändras villkoren. Det som verkade vara viktigt är inte längre betydelsefullt, och det som hade varit osynligt lyser plötsligt.
När Paulus talar till korintierna bekräftar han att ”tro skulle inte bygga på människors visdom … eller den här världens härskare, som går mot sin undergång” utan på Guds kraft6. Som anhängare av Jesu Kristi återställda evangelium förstår vi att ”världen” eller ”människor” inte är problemet i sig. Sista dagars heliga välkomnar ”all sanning som Gud förmedlar till sina barn, om den så införskaffas i ett laboratorium eller tas emot genom direkt uppenbarelse från honom”7. Enligt den trettonde trosartikeln och Paulus uppmaning både tror och hoppas vi ”allting”.
Men Jesu sätt att interagera med sina lärjungar visar att vi måste skilja oss från naturliga antaganden och låta honom lära oss nya sätt att vara, en ny kultur. ”En oandlig människa”, förklarar Paulus, ”tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt … För vem har lärt känna Herrens sinne? Vem kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne”8.
I varje generation har vi levande profeter som vägleder och undervisar oss om hur vi ska skilja våra sinnen från vardagen och ”ha Kristi sinne”. Vår levande profet i dag, president Russell M. Nelson, gör exakt detta. De som lyssnar på honom och tillämpar hans råd upptäcker att de kastar av sig begränsande inställningar och utvecklar Kristi sinne när de skapar frid9, bibehåller andligt momentum10, tar sig tid för Herren11, besöker templet12, låter Gud råda i sina liv13, hör honom14, omvänder sig15, söker och tar emot uppenbarelse16, och ”tänker celestialt” (vilket faktiskt ”innebär att vara andligt sinnad”)17. Vi hittar ett nytt jag och ett nytt sinne när vi engagerar oss i frälsningens och upphöjelsens arbete genom att lära känna och älska Jesus Kristus, ta hand om andras behov, inbjuda alla att ta emot Jesu Kristi evangelium och utföra verket att förena alla Guds barn för evigt.