Budskap från områdets ledare
Rätt som det är så är just du den andra
Härom söndagen hade jag förmånen att få hålla en lektion i Primär. Av olika anledningar behövde jag förlita mig på den där alltför bekanta inspirationskällan sista-minuten-panik. Lektionen gick alldeles utmärkt och den kom att handla om tjänande. Barnen och jag kom fram till några punkter som är väl värda att läsa. Mycket nöje.
Det finns tre sorters människor. De som kan, de som vill och de som gör. I grova drag är vi alla medlemmar i de olika klanerna Kan, Vill eller Gör. Behovet av hjälp anser jag att alla ser eller har kunskap om; KAN. Vissa människor ser just behovet och tänker att här skulle man kunna ju hjälpa till; VILL. Och de verksamma bockar av vill och kan och lite till, alltså; GÖR.
En sak vi pratade om var hjärt- och lungräddning (HLR). Detta har alla, förhoppningsvis, lärt sig. Alla KAN. Det är ju så sällan man kan öva på riktigt, vilket kan förhindra en från att implementera detta agerande i verkligheten trots att man inte önskar någon person illa. VILL är således uppfyllt. Både mod och rättframhet krävs för att kunna sälla sig till de andra som GÖR. Det viktiga när HLR krävs är att inte en sekund går förlorad. Frågan om vilket man tillhör, KAN, VILL eller GÖR, är det för sent att fundera på där och då. För att öka chansen för den drabbades överlevnad behöver du tillhöra den sistnämnda.
Det kanske är ett extremt exempel, att tjäna på liv eller död, men principen är densamma. Om du måste ta en funderare på vad du tillhör när ett tillfälle för tjänande presenterar sig, då går många dyrbara ögonblick åt som skulle kunna vara till så mycket gagn för din nästa. Och ja, alla du möter är din nästa. Följer vi Kristus exempel, Han som tjänade ständigt och jämt, utan att ta hänsyn till hur han själv uppfattades. Behövdes det hjälpas någon gjorde Han detta, oavsett olägligheten som drabbade Honom.
Ofta innebär ju ett tjänandemoment att du just måste gå ur din väg, offra lite av din tid eller kanske rent av bli lite smutsig. Jag minns de tjänandeprojekt vi hade under min tid i Unga män med glädje. Jag är glad för den grunden jag fått, att jag förstått vikten av, och just den glädje som tjänande innebär. Äran ger jag mina föräldrar. På något sätt fick dom mig att förstå. På väg hem från skolan i sjunde klass så möter jag en äldre dam i en lång nedförsbacke. Hon bär på tunga matkassar och jag frågar om hon vill ha hjälp att bära. Ett jakande svar följer och jag gör en hundraåttiograderssvängom, fattar tag i hennes kassar och vi går tillsammans uppför resten av backen. Här blev det ju lite speciellt när jag mötte mina klasskamrater. Hade jag fokuserat på känslan av pinsamhet skulle jag nog stannat vid VILL, eller kanske bara KAN, men jag tvekade inte. Väl uppe på krönet önskade jag damen farväl och jag vill tro att det nog var med glada steg jag började om min vandring hemåt.
Såklart jag inte tvingar alla människor att låta mig bära deras matkassar, men just där och då passade det perfekt. Kung Mosiah berättar i Mosiah 2:17 att det vi gör mot våra medmänniskor, det har vi också gjort mot vår Gud. Jag hoppas att jag kan ta mina tillfällen i akt, att alltid låta GÖR få sista ordet. ”Nästa gång” har aldrig hjälpt någon annan. KAN och VILL ska vi låta komma i skymundan för den mer mogna och utvecklade GÖR.