Projektet Hindborg
Påsken 1969 träffades Christer och jag på släktgården i Lerum där Christer och hans vänner hade en fest. Hösten 1970 var vi förlovade och bodde ihop i en etta, nära Bellevue i Göteborg.
En dag knackade det på dörren. Jag öppnade och där stod två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga: äldste Erik Nilsson, numera patriark i Göteborgs stav, och äldste David Jones från Mesa i Arizona, USA.
De sa att de hade ett glatt budskap till oss. Jag var inte intresserad, men konstigt nog ville jag inte avvisa dem direkt, utan bad Christer ta hand ”knäppgökarna” som jag så vanvördigt uttryckte mig.
Han bjöd in dem, nyfiken på vad det glada budskapet kunde innebära?
Den första undervisningen tog Christer emot; jag satt i köket och ville inte delta. När jag hörde att han bestämde ytterligare en träff med missionärerna protesterade jag – det var väl onödigt att ge dem falska förhoppningar? Men Christer menade att deras budskap var intressant och att han ville höra mer. Det glada budskapet var ”att Gud åter talar till jorden genom profeter”. Vid nästa undervisning och de följande deltog jag också.
Vi och äldsterna var jämngamla och snart kändes de som våra vänner. Allt de berättade lät intressant och logiskt i våra öron. Irma och Bjarne Persson blev våra entusiastiska ”fellowshippare”, som det kallades på den tiden. De var i samma ålder och situation som oss och behövde också planera giftermål för att kunna bli medlemmar.
Första gången vi besökte ett möte i kyrkan var i Utby församlings alldeles nyinvigda kapell. Där döptes vi också dagen efter vårt bröllop i maj 1971. Som genom ett trollslag försvann våra vänner missionärerna! Vi befann oss i en stor församling där medlemmarna myllrade, som vi upplevde det, som myror i korridoren. Vi kände oss helt bortkomna. Visst hade vi något slags vittnesbörd om kyrkan och evangeliet, men mera logiska än andliga. Det dröjde bara 2–3 månader så var vi båda inaktiva.
Nu följde några år då vi fick sporadiska besök av hemlärare och besökslärarinnor som kom och gick och såg att vi hade det bra på alla sätt. Men, vad vi kommer ihåg, ställdes aldrig några frågor om orsaken till att vi uteblev från möten och aktiviteter.
1972 flyttade vi till Upphärad utanför Trollhättan. Där fortsatte det på samma sätt – hemlärare och besökslärarinnor kom och gick, då och då. Irma och Bjarne var de som trofast höll sporadisk kontakt genom åren. Vi kände båda att om det fanns en kyrka som var sann så var det Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och jag höll visdomsordet under en lång tid.
1974 föddes vårt första barn, Carl Marcus, och nu började omgivningen undra när han skulle döpas? Men barndop är fel i Guds ögon – det hade vi lärt oss!
I samma veva började vi få besök av mer stadiga hemlärare: Sigge Nordén som då var grenspresident i Trollhättans gren och hans rådgivare Stig Ström. De blev med tiden, precis som våra första missionärer, våra vänner. Nu kom frågorna: Vad undrade vi över? Vad var det vi inte förstod? De var duktiga på att förklara och reda ut våra dubier. Vi kände också att vi ville förankra Marcus någonstans och första gången vi besökte kyrkan igen var det för att han skulle välsignas.
Då var han en stor 7–8 månaders bebis.
Nu var det 1975 och Trollhättans gren var en liten och ung församling; många par var i vår ålder med små barn. Vi kände oss hemma direkt; vi kände oss inkluderade och omhändertagna.
Till min stora överraskning ordnades det en babyafton för mig, något jag aldrig hört talas om innan.
Nu var vi mogna att utveckla våra andliga vittnesbörd. Jag minns första gången jag blev uppmanad att komma upp och bära mitt vittnesbörd på ett fastemöte. Jag sa till församlingen att jag inte visste om jag hade ett vittnesbörd men berättade hur jag kände för flera principer och Sigge Nordén upplyste mig efteråt att det är just det som kallas vittnesbörd.
Vid ett tillfälle när jag hade fått ett ämbete som Hjälpföreningens sekreterare och skulle lämna en rapport på grenspresidentens skrivbord, fastnade mina ögon på ett papper med våra namn. Där var en redogörelse för det lyckade projektet att aktivera paret Hindborg! Lite snopet kändes det att vänskapen hade varit ett projekt från början, men det kan vi le åt nu.
Projektet ledde till att vi kom tillbaka till kyrkan och evangeliet och har inneburit stora välsignelser för oss båda, både personligen och som familj. För att nämna några saker som berikat våra liv, som aktiva medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vill jag nämna att vi har fått andliga manifestationer som burit oss genom svårigheter; vi har ingått eviga förbund med Gud och varandra i templet. Och precis som med släktforskningen och det fortsatta kärleksarbetet i templet för våra anhöriga som lämnat jordelivet, har det inneburit en stor trygghet, glädje och tröst för oss.
Vi har fått roliga och lärorika upplevelser genom de olika ämbeten vi fått verka inom. Vi har fått många goda vänner för livet. Vår strävan är att hålla fast vid ledstången och fortsätta vår andliga utveckling livet ut.
Varför berätta detta nu, så långt efteråt? Kanske för att påminna om att det är viktigt att medlemmar backar upp nydöpta när missionärerna de fäst sig vid flyttar vidare? Kanske för att man inte ska ge upp om personer som slutar komma nästan direkt efter dopet? Kanske för att påminna om hur stor betydelse meningsfull stödverksamhet kan ha för dem som slutat komma till kyrkan? Kanske för att visa att det kan vara viktigt att inte backa för lite obekväma frågor?
Det är svårt att veta om vi kunnat komma tillbaka tidigare med lite mer ansträngning från medlemmar och hemlärare/besökslärarinnor eller om vi behövde de här åren för att ”mogna”. Men helt klart blev vi till slut ett framgångsrikt projekt!