Minnesord
Solveig Nyberg, från Lunds församling, avled strax innan hon skulle fylla 95 år. Solveig formulerade sig så här: ”Det enda man vet när man blir så här gammal är att man snart får komma på släktkalas.”
Solveig var en studiebegåvad ung dam från Nykarleby i finländska Österbotten när hon på väg mot sina universitetsstudier drabbades av TBC, en sjukdom hennes mor avlidit i ett halvår tidigare. Sitt mäktiga vittnesbörd om Kristus hade Solveig fått dessförinnan genom att läsa Bibeln. Men nu kändes det som om Gud hade glömt henne. ”Min första högskola blev ett sanatorium”. Hjälpen kom genom den första medicinen som utvecklades mot TBC. Trots sjukdomen kunde Solveig gifta sig och få dottern Lisa.
Familjen flyttade sedan till Eskilstuna. Här kontaktades de av kyrkans missionärer. Solveig lyssnade intresserat, men maken ville inte gå den vägen. I Eskilstuna kom också den gudagivna möjligheten att utbilda sig till lärare. Flera missionärer besökte familjen, men det skulle dröja tills Lisa var utflugen innan Solveig följde rösten som manade till dop. Då hade även Lisa träffat missionärerna igen. Mor och dotter döptes samma vecka, Solveig i Eskilstuna och Lisa i Skåne. I mer än fyrtio år tjänade Solveig som lärare i Söndagsskolans klass för vuxna. Först i Eskilstuna och senare i Lund.
Skrivet av Terez Nilsson.
Lena Nilsson
När hösten med sina prunkande färger hade kommit till Malmö 1952 föddes en flicka till familjen Tingell med mor Elsa, far Bertil och tre äldre syskon.
Lena växte upp i Landskorna och Helsingborg men huvudsakligen i Malmö. I tonåren var hon ett år hos sin syster Inga-Lill som hade gift sig och bildat familj i Oregon. Där fick Lena gå i skolan. Hon fick också sin patriarkaliska välsignelse som var en tröst för henne när hon skulle flyga hem ensam.
Ett par år efter att hon tagit studenten på Malmö Latinskola satsade hon på att utbilda sig till lågstadielärare och hon kom in på lärarhögskolan i Härnösand 1973. Där mötte Erik upp henne på järnvägsstationen och hjälpte henne med det som hon just då behövde. Hon började studera Seminariet med Erik som lärare per korrespondens, eftersom han bodde i Sollefteå 8 mil inåt landet. Det blev en källa till gemensamma andliga erfarenheter.
Deras relation utvecklades till vigsel, tempeläktenskap, sex barn och sju flyttar för att till slut hamna i Kungsbacka 1999. Då hade även familjen utökats med en fosterdotter med ett synhandikapp. Lenas djupa tro, hennes omtanke om familjen och människor omkring sig, folkdansen och hennes skaparglädje, i hemmet, i trädgården och i synnerhet vid symaskinen, helst med syvännerna, växte fram och fyllde hennes liv med glädje.
Under pandemin inbjöds hon att spela in ett tal 2021 som visades på Zoom till församlingen. Hon sa bland annat: ”Min tro hjälper mig att känna lugn och trygghet i förvissningen om att det finns en mening med allt som händer, att vi är en del av någonting större och att det finns en avsikt med vår tillvaro … När president Nelson inbjöd oss att dela med oss av våra känslor av tacksamhet i november kände jag att det är just det som har hjälpt mig genom de senaste årens omtumlande hälsoproblem. Jag har tackat för varje ny dag och för allt som har fungerat som det ska, för allt och alla som har välsignat mig i mitt liv. Det hjälper mig att vara glad, positiv och att ha hopp … Jag såg ett citat av Leonard Cohen som fastnade hos mig: ’Det finns sprickor i allting. Det är där ljuset kommer in.’ Prövningar och svagheter ger nya insikter om vi vill se dem… Jag är tacksam för att Jesus har sagt att han genom sitt ljus ska laga våra sprickor så att vi kan fortsätta vårt liv in i evigheten på bästa möjliga sätt… Jag är tacksam för det perspektiv på livet som hans evangelium ger oss.”
Efter 5 års kamp mot cancern fortsatte Lena in i evigheten en solig vårmorgon den 21 april 2023 omgiven av sin Erik, yngsta dottern Anna och hennes man Martin.