En sommar med gammelmoster Rose
När ni går längs ert eget lärjungeskaps ljusa stig ber jag att tron ska stödja varje steg längs vägen.
Mina älskade systrar och kära vänner, jag är så glad att jag är här med er i dag och jag är tacksam att jag är nära vår älskade profet, president Thomas S. Monson. President Monson, vi älskar dig. Vi sörjer frånfället av tre vänner och Herrens sanna apostlar. Vi saknar äldsterna Perry, Packer och Scott. Vi älskar dem. Vi ber för deras familjer och vänner.
Jag ser alltid fram emot det här mötet under konferensen – den vackra musiken och råden från våra inspirerade systrar skänker oss Anden i rikt mått. Jag är en bättre människa när jag varit med er.
När jag grunnade på vad jag skulle säga till er i dag, vändes mina tankar till Frälsarens sätt att undervisa. Det är intressant att se hur han kunde lära ut de mest sublima sanningar genom enkla berättelser. Hans liknelser inbjöd lärjungarna att ta emot sanningar, inte bara med förståndet utan också med hjärtat och sammanbinda eviga principer med vardagslivet.1 Vår käre president Monson är också en mästare i att undervisa med personliga upplevelser.2
I dag kommer också jag att undervisa er genom att återge mina tankar och känslor genom en berättelse. Jag inbjuder er att lyssna med Anden. Den Helige Anden ska hjälpa dig hitta ett budskap för just dig i den här liknelsen.
Gammelmoster Rose
Berättelsen handlar om en flicka som heter Eva. Det är två viktiga saker du bör veta om Eva. En är att hon är elva år i berättelsen. Och den andra är att hon absolut, helt säkert inte ville åka och bo hos gammelmoster Rose. Inte alls. På inga villkor.
Men Evas mamma skulle genomgå en operation som krävde lång konvalescens. Så Evas föräldrar skickade henne att var med gammelmoster Rose hela sommaren.
För Eva verkade det finnas tusen skäl varför det här var en dålig idé. Det innebar till exempel att vara borta från mamma. Det betydde också att vara borta från familj och vänner. Och dessutom kände hon inte ens gammelmoster Rose. Hon trivdes alldeles utmärkt, tack så mycket, precis där hon var.
Men inga protester eller ilskna blickar kunde ändra på beslutet. Så Eva packade en väska och åkte den långa vägen med sin pappa till gammelmoster Rose’ hem.
Från ögonblicket som Eva steg in i huset, avskydde hon det.
Allting var så gammalt! Varenda centimeter var täckt av gamla böcker, flaskor i konstiga färger och plastbyttor överfulla med pärlor, rosetter och knappar.
Gammelmoster Rose bodde där ensam. Hon hade aldrig gift sig. Den enda invånaren därutöver var en grå katt som gärna hittade den högsta platsen i alla rum och hukade där, stirrande som en hungrig tiger på allting nedanför.
Till och med själva huset verkade ensamt. Det låg ute på landet där husen är långt från varandra. Ingen i Evas ålder bodde inom en kilometers håll. Det fick också Eva att känna sig ensam.
Först brydde hon sig inte så mycket om gammelmoster Rose. Hon tänkte mest på sin mamma. Ibland var hon vaken på natten och bad av hela sin själ att hennes mamma skulle bli bra. Och även om det inte blev så genast, började Eva känna att Gud vakade över hennes mamma.
Till sist meddelades det att operationen lyckats, och nu behövde Eva bara hålla ut resten av sommaren. Men hon avskydde så att hålla ut!
Hon var nu lugn för sin mammas skull, men började lägga märke till gammelmoster Rose. Hon var en stor kvinna – allt hos henne var stort: hennes röst, hennes leende, hennes personlighet. Hon hade inte så lätt att röra sig, men hon sjöng alltid och skrattade när hon arbetade, och hennes skratt fyllde huset. Varje kväll satte hon sig på sin helstoppade soffa, tog fram sina skrifter och läste högt. Och när hon läste, sa hon saker som: ”O, det borde han inte ha gjort!” eller ”Jag skulle ha gett mycket för att få vara där!” eller ”Visst är det här det vackraste du någonsin hört!” Och varje kväll när de två knäböjde vid Evas säng för att be, bad gammelmoster Rose så vackra böner och tackade sin himmelske Fader för blåskrikorna och granarna, solnedgångarna och stjärnorna, och ”det underverk det är att få leva”. För Eva lät det som om Rose kände Gud som en vän.
Med tiden gjorde Eva en förvånande upptäckt: Gammelmoster Rose var kanske den gladaste människa hon någonsin känt!
Men hur kunde hon vara det?
Vad hade hon att vara glad för?
Hon hade aldrig gift sig, hon hade inga barn, hon hade ingen till sällskap utom den där läskiga katten och hon hade svårt att göra enkla saker som att knyta skorna och gå uppför trappor.
När hon gick ut på stan hade hon på sig genant stora, färgglada hattar. Men människor skrattade inte åt henne. I stället trängdes de kring henne och ville prata med henne. Rose hade varit lärare, och det var inte ovanligt att gamla elever – som nu var vuxna och hade egna barn – stannade och pratade. De tackade henne för att hon haft ett gott inflytande på deras liv. De skrattade ofta. Ibland grät de till och med.
Allteftersom sommaren gick var Eva mer och mer med Rose. De gick på långa promenader, och Eva fick lära sig skillnaden mellan sparvar och finkar. Hon plockade vilda fläderbär och gjorde marmelad av apelsiner. Hon fick höra om sin mors gammelmormor som lämnat sitt älskade hemland, seglat över oceanen och gått över slätterna för att få vara med de heliga.
Snart gjorde Eva en förvånande upptäckt: Gammelmoster Rose var inte bara en av de gladaste personer hon träffat, Eva själv var gladare när hon var nära henne.
Sommarens dagar gick fortare nu. Innan Eva visste ordet av, sa gammelmoster Rose att det snart var dags för Eva att åka hem igen. Fastän Eva hade sett fram emot det sedan dagen hon kom, var hon nu inte säker på hur det kändes. Hon insåg att hon faktiskt skulle sakna det här konstiga gamla huset med den lurpassande katten och sin älskade gammelmoster Rose.
Dagen innan hennes pappa kom för att hämta Eva, ställde hon frågan hon undrat över i veckor: ”Moster Rose, varför är du så glad?”
Moster Rose tittade noga på henne och tog henne sedan till en målning som hängde i vardagsrummet. Det var en present från en begåvad kär vän.
”Vad ser du där?” frågade hon.
Eva hade sett tavlan förut, men hade egentligen inte tittat närmare på den. En flicka i pionjärklänning hoppade fram längs en klarblå stig. Gräset och träden var intensivt gröna. Eva sa: ”Det är en målning av en flicka. Ser ut som om hon hoppar.”
”Ja, den här pionjärflickan hoppar glatt framåt”, sa tant Rose. ”Jag tror det fanns många mörka och svåra dagar för pionjärerna. Livet var svårt – vi kan inte ens ana hur svårt. Men i den här tavlan är allt ljust och hoppfullt. Flickan går med raska steg, och hon rör sig framåt och uppåt.”
Eva var tyst, så tant Rose fortsatte: ”Det finns tillräckligt med sådant som går dåligt i livet, så vem som helst kan gå ner sig i en pöl av pessimism och ett hål av melankoli. Men jag känner människor som även när saker och ting inte går så bra, har valt att fokusera på livets under och mirakler. De människorna är de gladaste jag känner.”
”Men”, sa Eva, ”man kan väl inte bara trycka på en knapp och gå från ledsen till glad”.
”Nej, kanske inte”, log tant Rose milt, ”men Gud menade inte att vi skulle vara ledsna. Han skapade oss för att vi skulle kunna ha glädje!3 Så om vi litar på honom hjälper han oss att lägga märke till det goda, det ljusa och det hoppfulla i livet. Och jovisst, då blir världen ljusare. Nej, det händer inte genast, men ärligt talat, hur många bra saker gör det? Jag tycker de bästa sakerna som hembakt bröd eller apelsinmarmelad, kräver tålamod och arbete.”
Eva tänkte en stund och sa: ”Det kanske inte är så enkelt för dem som inte har allt perfekt i livet.”
”Kära Eva, tror du verkligen att mitt liv är perfekt?” Tant Rose satte sig med Eva på den stoppade soffan. ”Det fanns en tid när jag var så nedslagen att jag inte ville fortsätta.”
”Du?” frågade Eva.
Tant Rose nickade. ”Det var så mycket jag önskade i livet.” Medan hon talade hördes en sorg i hennes röst som Eva aldrig hört förut. ”Det mesta hände aldrig. Det var den ena besvikelsen efter den andra. En dag insåg jag att det aldrig skulle bli så som jag hoppats. Det var en deprimerande dag. Jag var redo att ge upp, och vara olycklig.”
”Så vad gjorde du?”
”Ett tag gjorde jag ingenting. Jag var bara arg. Jag var hemsk att vara i närheten av.” Så skrattade hon lite, men det var inte hennes vanliga, högljudda skratt. ”’Det är inte rättvist’, var sången jag sjöng inom mig, gång på gång Men till sist upptäckte jag något som förändrade mitt liv helt och hållet.”
”Vad var det?”
”Tro”, log tant Rose. ”Jag upptäckte tron. Och tron ledde till hopp. Och tro och hopp gav mig övertygelsen att allting en dag skulle falla på plats, att tack vare Frälsaren skulle allt som var fel bli rätt. Efter det såg jag att stigen framför mig inte var så dyster och dammig som jag trott. Jag började märka det vackra blå, naturens grönska och det eldröda, och jag bestämde mig för att jag hade ett val – jag kunde stångas och släpa fötterna efter mig på självömkans dammiga väg, eller så kunde jag ha lite tro, sätta på mig en ljus klänning, ta på dansskorna och hoppa fram längs livets stig, sjungande.” Nu hoppade hennes röst liksom flickan i målningen.
Tant Rose sträckte sig fram över serveringsbordet och tog ner sina slitna skrifter i knät. ”Jag hade nog inte klinisk depression – jag är inte säker på att man kan prata sig ur en sådan. Men jag hade verkligen övertalat mig själv att bli nedslagen! Ja, jag hade haft en del mörka dagar, men allt grubbleri och all oro förändrade inte det – de gjorde bara allt värre. Tron på Frälsaren lärde mig att vad som än hänt tidigare, kunde min berättelse få ett lyckligt slut.”
”Hur vet du det?” frågade Eva.
Tant Rose vände blad i sin bibel och sa: ”Det står så här:
’Gud … skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem [och vara deras Gud].
Och [Gud] skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.’”4
Gammelmoster Rose såg på Eva. Hon log brett när hon viskade, med lätt darrande röst: ”Visst är det här det vackraste du någonsin hört?”
Det lät verkligen vackert, tänkte Eva.
Tant Rose vände några blad och pekade på en vers för Eva att läsa: ”Vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.”5
”Med en sådan härlig framtid”, sa tant Rose, ”varför låta sig uppslukas av det som varit eller sådant som nu inte är riktigt som vi planerat?”
Eva rynkade pannan. ”Men vänta lite”, sa hon. ”Menar du att glädje bara är att se framåt mot glädje i framtiden? Finns all lycka i evigheten? Kan inte en del hända nu?”
”Jo, så klart det kan!” utropade tant Rose. ”Kära barn, nu är ju en del av evigheten. Den börjar inte först efter döden! Tro och hopp öppnar ögonen för den glädje som finns framför dig.
Jag vet en dikt där det står: ’Evigheten – består av ögonblick.’6 Jag ville inte att min evighet skulle bestå av mörka och hemska ögonblick. Och jag ville inte leva i en dyster bunker och gnissla tänder, blunda och motvilligt vänta på det bittra slutet. Tron gav mig hoppet jag behövde till att leva med glädje nu!”
”Så vad gjorde du då?” frågade Eva.
”Jag utövade tro på Guds löften genom att fylla mitt liv med meningsfulla saker. Jag gick i skolan. Jag skaffade mig en utbildning. Det ledde mig till ett yrke som jag älskade.”
Eva tänkte på det en stund och sa: ”Men inte var det väl att du var upptagen som gjorde dig glad. Det finns många upptagna människor som inte är glada.”
”Hur kan du vara så klok, när du är så ung?” frågade tant Rose. ”Du har helt rätt. Och de flesta av de upptagna, olyckliga människorna har glömt det som betyder mest i världen – det som Jesus sa är evangeliets hjärta.”
”Och vad är det?” frågade Eva.
”Det är kärleken – Kristi rena kärlek”, sa Rose. ”Du förstår, allt annat i evangeliet – alla borde och måste och du skall – leder till kärlek. När vi älskar Gud, vill vi tjäna honom. Vi vill bli lika honom. När vi älskar vår nästa slutar vi tänka så mycket på våra egna problem och hjälper andra att lösa sina.”7
”Och det är det som gör oss glada?” frågade Eva.
Gammelmoster Rose nickade och log, med ögonen fulla av tårar. ”Ja, kära du. Det är det som gör oss glada.”
Aldrig densamma
Nästa dag kramade Eva gammelmoster Rose och tackade henne för allt hon gjort. Hon åkte tillbaka till sin familj och sitt hem och sitt grannskap.
Men hon blev aldrig riktigt densamma.
När Eva blev äldre, tänkte hon ofta på gammelmoster Rose’ ord. Eva gifte sig så småningom, fostrade barn och levde ett långt och underbart liv.
Och en dag, när hon stod hemma hos sig och beundrade en målning av en flicka klädd i pionjärklänning som hoppade fram längs en klarblå stig, insåg hon att hon på något sätt nått samma ålder som hennes gammelmoster Rose varit under den där märkliga sommaren.
När hon insåg det, kände hon en särskild bön välla fram i sitt hjärta. Och Eva kände sig tacksam för sitt liv, för sin familj, för Jesu Kristi återställda evangelium och för den där sommaren för så länge sedan när gammelmoster Rose8 lärde henne om tro, hopp och kärlek9.
En välsignelse
Mina älskade systrar, mina kära vänner i Kristus, jag hoppas och ber att något i den här berättelsen berört ert hjärta och inspirerat er själ. Jag vet att Gud lever och att han älskar var och en av er.
När ni går längs ert eget lärjungeskaps ljusa stig ber jag att tron ska stödja varje steg längs vägen, att hoppet ska öppna era ögon för de härligheter vår himmelske Fader har i beredskap åt er och att kärlek till Gud och alla hans barn ska fylla era hjärtan. Som en Herrens apostel lämnar jag detta som mitt vittnesbörd och min välsignelse i Jesu Krist namn, amen.