Att alltid minnas honom

Äldste Claudio R. M. Costa

i de sjuttios kvorum

Jag älskar att studera och begrunda hans liv, som gav allt för mig och för oss allesammans.

Jag älskar primärsången som lyder:

Låt mig få höra om Jesus, han är mig kär;
säg det som han skulle säga, om han var här.
Säg allt som hände på sjö och strand,
låt mig få vandra vid Jesu hand.1

Jag tror att om vi startar en tradition med att berätta om Jesus för våra barn och familjer så är det ett mycket speciellt sätt att helga sabbatsdagen i våra hem.

Det för utan tvekan in en speciell anda i våra hem och visar våra familjer hur Frälsaren själv levde.

Jag älskar att studera och begrunda hans liv som gav allt för mig och för oss allesammans.

Jag älskar att läsa skriftställen om hans syndfria liv och när jag har läst skrifterna som berättar om det han upplevde, blundar jag och försöker föreställa mig dessa heliga stunder som jag lär mig av och som stärker mig andligen.

Sådana stunder som:

när han spottade på marken och, efter att ha gjort en deg av lera med saliven, strök den på den blindes ögon och sa till honom: ”Gå och tvätta dig i dammen Siloam.” Och mannen lydde och ”tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se”²
när han botade kvinnan som hade lidit av blödningar och hade rört vid hörntofsen på hans mantel i tron att hon kunde bli botad bara genom att röra vid honom³
när han visade sig för sina lärjungar gående på vattnet⁴
när han gick med lärjungarna på vägen till Emmaus och förklarade skrifterna för dem så att de förstod⁵
när han visade sig för folket på den amerikanska kontinenten och bad dem att komma till honom och sticka händerna i hans sida och känna märkena efter spikarna i hans händer och fötter så att de skulle kunna veta att han var ”Israels Gud, och hela jordens Gud, och [hade] blivit dräpt för världens synder”.⁶

Jag gläder mig över att veta att det finns föräldrar som berättar om Kristus för sina barn. Jag lägger märke till det när jag ser barnen i kyrkan i Primärs program och vid andra tillfällen.

Jag är tacksam mot mina föräldrar för att de lärde mig om Kristus. Jag ser ständigt hur Frälsarens exempel hjälper min kära hustru och mig att undervisa våra barn.

Mitt hjärta fylls med glädje när jag ser mina barn berätta om Kristus för mina barnbarn. Det påminner mig om ett av mina favoritskriftsställen i Johannes tredje brev, första kapitlet, vers 4, som lyder: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.” Och varför inte också våra barnbarn?

Jag är tacksam för våra ledare, som ständigt undervisar oss om Kristus, om att helga sabbatsdagen och om att ta del av sakramentet varje söndag för att hedra Frälsaren.

Vi kan njuta mycket mer av sabbatsdagen och sakramentet genom att studera berättelserna om Kristus. Därigenom skapar vi traditioner som bygger upp vår tro och vårt vittnesbörd och skyddar vår familj.

När jag för några veckor sedan på nytt studerade president Russel M. Nelsons budskap från den senaste generalkonferensen och begrundade sabbatsdagen, kände jag en djup tacksamhet för välsignelsen och förmånen att kunna ta del av sakramentet. För mig är det en mycket allvarlig, helig och andlig stund. Jag njuter mycket av sakramentsmötena.

I min begrundan studerade jag noggrant välsignelserna över brödet och vattnet. Jag läste och mediterade över sakramentsbönerna och sakramentets förrättning. Jag gick i tankarna och hjärtat igenom de händelser som rör sakramentet.

Meditationen fick mig att reflektera över den dagen, den första dagen i det osyrade brödets högtid, när Jesus, som svar på lärjungarnas fråga om var de skulle förbereda sig för påskhögtiden sa: ”Gå in i staden till den och den och säg till honom: Mästaren säger: Min stund är nära. Hos dig vill jag äta påskalammet med mina lärjungar.”⁷

Jag försökte föreställa mig hur lärjungarna köpte mat och noga ställde i ordning bordet för att äta tillsammans med honom den där speciella dagen: ett bord för 13 personer, honom och hans tolv lärjungar, som han älskade.

Jag grät när jag såg framför mig hur Kristus åt med dem och sa: ”En av er kommer att förråda mig.”⁸

Jag tänkte på hur de sorgsna lärjungarna frågade honom: ”Inte är det väl jag, Herre?”⁹

Och när Judas ställde samma fråga svarade han lugnt: ”Du har själv sagt det.”¹⁰

Jag föreställde mig händerna som hade botat, tröstat, byggt upp och välsignat, hur de bröt brödet medan Jesus sa: ”Tag och ät. Detta är min kropp.”¹¹

Och han tog en bägare med vin, tackade Gud och gav åt dem och sa: ”Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”¹²

För mitt inre såg jag på lärjungarna, en efter en, och såg i deras ögon oron för deras Mästare, som de älskade så högt. Det var som om jag satt där hos dem och såg allting. Jag kände en intensiv smärta i hjärtat, fylld av sorg och ledsnad över vad han stod inför för min skull.

Min själ fylldes av en överväldigande önskan att bli en bättre människa. I min omvändelse och sorg önskade jag ivrigt att jag skulle kunna stoppa upp och undvika att spilla åtminstone några få droppar av hans blod som utgöts i Getsemane.

Sedan begrundade jag sakramentet som vi tar del av varje vecka för att minnas honom. Medan jag gjorde det mediterade jag över varje ord i välsignelserna av brödet och vattnet. ”Jag tänkte djupt på orden ”och alltid minnas honom” i välsignelsen av brödet samt ”att de alltid minns honom” i välsignelsen av vattnet.¹³

Jag mediterade över vad det innebär att alltid minnas honom.

För mig innebär det:

att minnas hans förjordiska liv, när denna vackra planet skapades av honom¹⁴
att minnas hans enkla födelse i en krubba i Betlehem i Judeen¹⁵
att minnas när han redan som tolvåring undervisade och predikade för lärarna i templet¹⁶
att minnas när han gick bort för att vara för sig själv i öknen för att förbereda sig för sin jordiska mission¹⁷
att minnas när han förvandlades inför sina lärjungar¹⁸
att minnas när han instiftade sakramentet under den sista måltiden med dem¹⁹
att minnas när han gick till Getsemane örtagård och led så intensivt där för våra synder, smärtor, besvikelser och sjukdomar att han blödde ur varje por²⁰
att minnas när han, efter så mycket lidande och svår smärta, och fortfarande i Getsemane, förråddes med en kyss av en av lärjungarna som han kallade sin vän²¹
att minnas när han ställdes inför rätta inför Pilatus och Herodes²²
att minnas när han blev hånad, bespottad, slagen och gisslad med en piska som slet sönder hans kött²³
att minnas när en krona av törnen brutalt placerades på hans huvud²⁴
att minnas att han tvangs bära sitt eget kors till Golgata och att han spikades upp på korset där och led all fysisk och andlig smärta²⁵
att minnas att han på korset, med hjärtat fyllt av kärlek, såg på dem som korsfäste honom och såg upp mot himlen och vädjade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”²⁶
att minnas när han, i vetskap om att han hade uppfyllt sin mission att frälsa hela mänskligheten, gav upp andan och överlämnade sig i sin Faders, vår Faders, händer²⁷
att minnas hans uppståndelse, som försäkrar oss om vår egen uppståndelse och vår möjlighet att få leva vid hans sida i all evighet beroende på våra val.²⁸

Vidare, att meditera över sakramentsbönerna och de mycket speciella och innehållsrika orden i bönerna påminner mig om hur underbart det är att få det löftet, när sakramentet välsignas, att om vi alltid minns honom har vi alltid hans Ande hos oss.²⁹

Jag tror att Herren har sin egen tidtabell för när han ger oss uppenbarelser. Jag förstod detta mycket tydligt medan jag studerade Predikaren 3:1, 6, där det står:

”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund. …

Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.”

Sakramentet är också en tid för vår himmelske Fader att undervisa oss om sin älskade Sons försoning, vår Frälsare Jesus Kristus, och för oss att ta emot uppenbarelse om det. Det är en tid för att ”bulta och dörren skall öppnas för er”,³⁰ att be om och att motta denna kunskap. Det är en tid för oss att vördnadsfullt be Gud om att få den kunskapen. Och om vi gör det tvivlar jag inte på att vi kommer att få den kunskapen, som då storligen välsignar våra liv.

Jag älskar sabbaten, sakramentet och vad de innebär. Jag älskar Frälsaren av hela min själ. I Jesu Kristi namn, amen.