Kom ihåg vem vi har anförtrott oss åt

Äldste Allen D. Haynie

i de sjuttios kvorum

Vårt hopp om att få leva igen hos Fadern beror på Jesu Kristi försoning.

När jag var nio år gammal stannade min vithåriga, en och halv meter långa mormor hos oss i några veckor. En eftermiddag medan hon var där bestämde mina två äldre bröder och jag oss för att gräva ett hål på ett fält tvärsöver gatan från vårt hus. Jag vet inte varför vi gjorde det, ibland gräver pojkar hål. Vi blev lite smutsiga, men inte så mycket att vi riskerade att bli tillsagda. Andra pojkar i grannskapet såg hur spännande det var att gräva ett hål och började hjälpa till. Då blev vi alla ännu smutsigare tillsammans. Marken var hård, så vi drog fram en trädgårdsslang och hällde i lite vatten i hålet för att mjuka upp marken. Vi fick lite lera på oss när vi grävde, men hålet blev djupare.

Någon i vår grupp bestämde att vi borde göra hålet till en bassäng, så vi fyllde hålet med vatten. Eftersom jag var yngst och ville passa in blev jag övertalad att hoppa i och pröva. Nu var jag verkligen smutsig. Från början hade jag inga planer på att bli så lerig, men det var så det blev.

När jag började bli kall gick jag över gatan med avsikt att gå in i huset. Min mormor mötte mig vid dörren och vägrade att släppa in mig. Hon sa att om hon lät mig komma in skulle jag lämna leriga spår i huset som hon just hade städat. Så jag gjorde vad alla nioåringar skulle ha gjort i min situation och sprang till bakdörren, men hon var snabbare än jag trodde. Jag blev arg och stampade med foten och krävde att få komma in i huset, men dörren förblev stängd.

Jag var våt, lerig, kall och i min barndoms fantasi trodde jag att jag kanske skulle dö i min egen trädgård. Till slut frågade jag henne vad jag måste göra för att komma in i huset. Innan jag visste ordet av fann jag mig själv stående i trädgården medan min mormor spolade av mig med vattenslangen. Det kändes som en evighet, men sedan sa min mormor att jag var ren nog och hon lät mig komma in i huset. Det var varmt inne och jag kunde byta om till torra och rena kläder.

Med denna händelse ur verkliga livet i åtanke ber jag er tänka på vad Jesus Kristus sa: ”Och inget orent kan komma in i hans rike. Därför kommer ingenting in i hans vila utom de som har tvättat sina kläder i mitt blod genom sin tro och omvändelse från alla sina synder och genom sin trofasthet intill änden.”¹

Att stå utanför mitt hus medan mormor spolade av mig var otrevligt och obehagligt. Att förnekas möjlighet att få återvända till vår himmelske Fader för att vi valt att stanna kvar i eller smutsat ner oss i syndens leriga hål skulle vara för evigt tragiskt. Vi får inte bedra oss själva i fråga om det som krävs för att få återvända och förbli i vår himmelske Faders närhet. Vi måste vara rena.

Innan vi kom till den här jorden deltog vi som andebarn, söner och döttrar till Gud, i ett stort råd.² Vi var alla mycket uppmärksamma och ingen av oss somnade. I det rådet presenterade vår himmelske Fader en plan. Eftersom planen bevarade vår handlingsfrihet och gick ut på att vi skulle lära av egna erfarenheter och inte bara av hans, visste han att vi skulle begå synd. Han visste också att synden skulle få oss att bli orena och göra det omöjligt för oss att återvända till hans närhet, för där han bor är det ännu renare än i ett hus som städats av min mormor.

Tack vare att vår Fader i himlen älskar oss och har för avsikt att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för [oss]”³ fanns det en Frälsare i hans plan, någon som skulle kunna hjälpa oss att bli rena oavsett hur smutsiga vi än hade blivit. När vår Fader i himlen meddelade behovet av en Frälsare, tror jag att vi alla vände oss om och såg på Jesus Kristus, den Förstfödde i anden, han som hade utvecklats till den grad att han blivit lik Fadern.⁴ Jag tror vi alla visste att det måste vara han, att ingen annan av oss skulle kunna göra det, men att han kunde och att han skulle.

I Getsemane örtagård och på korset på Golgata led Jesus Kristus både fysiskt och andligt. Han darrade av smärta och blödde ur varje por. Han vädjade till sin Fader att ta kalken ifrån honom⁵ men drack den ändå.⁶ Varför gjorde han det? Han sa själv att han ville förhärliga sin Fader och fullborda sina ”förberedelser för människobarnen”⁷. Han ville hålla sitt förbund och göra det möjligt för oss att komma hem igen. Vad ber han oss om i gengäld? Han vädjar helt enkelt till oss att erkänna våra synder och omvända oss så att vi inte ska behöva lida som han gjorde.⁸ Han inbjuder oss att bli rena, så att vi inte lämnas utanför vår himmelske Faders hus.

Det bästa är ju om vi undviker att synda, men vad Jesu Kristi försoning beträffar, spelar det ingen roll vilka synder vi har begått eller hur djupt vi har sjunkit ner i det ökända träsket. Det spelar ingen roll om vi skäms eller är generade på grund av synderna som, enligt profeten Nephi ord, ”så lätt ansätter [oss]”⁹. Det spelar ingen roll om vi en gång i tiden bytte vår förstfödslorätt mot soppa.¹⁰

Det som spelar roll är att Jesus Kristus, Guds Son, led ”smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag” så att ”han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk”¹¹. Det som spelar roll är att han var villig att komma ner¹² till den här jorden; att stiga ner ”under allt”¹³ och lida ”fler prövningar än någon människa”¹⁴ kunde klara av. Det som spelar roll är att Kristus vädjar som vår förespråkare inför Fadern och säger: ”Fader, se hans lidanden och död som inte begick någon synd, i vilken du fann gott behag. … Fader, skona därför dessa mina bröder som tror på mitt namn, så att de kan komma till mig och få evigt liv.”¹⁵ Det är det som verkligen spelar roll och som bör ge oss alla nytt hopp och en beslutsamhet att försöka en gång till, för han har inte glömt oss.¹⁶

Jag vittnar om att Frälsaren aldrig vänder sig bort från oss när vi ödmjukt söker honom för att kunna omvända oss. Han ser oss inte som ett hopplöst fall. Han säger aldrig: ”O nej, inte du nu igen.” Han stöter aldrig bort oss för att han inte förstår hur svårt det är att undvika synden. Han förstår precis hur det är, även känslan av sorg, skam och besvikelse som oundvikligen kommer som en följd a synd.

Omvändelsen är verklig och den fungerar. Den är inte en fiktiv upplevelse eller en produkt av ”ett vanvettigt sinne”¹⁷. Den har kraft att lyfta bördor och ersätta dem med hopp. Den kan leda till en mäktig förändring i hjärtat som resulterar i att vi ”inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott”¹⁸. Omvändelsen kan inte vara lätt. Ting som är av evig betydelse är sällan det. Men resultatet är värt mödan. Som president Boyd K. Packer vittnade om i sitt sista tal till kyrkans sjuttio: ”Tanken är denna: Försoningen lämnar inga spår, inga märken. Det som har rättats till har rättats till. … Försoningen lämnar inga spår, inga märken, Den bara helar och det som den helar förblir helat.”¹⁹

Sålunda är det så att vårt hopp om att få leva igen hos Fadern beror på Jesu Kristi försoning, på villigheten hos denne enda syndfria personen att ta på sig, trots att rättvisan inte hade några krav på honom, den sammanlagda tyngden av hela mänsklighetens överträdelser, inklusive de synder som några av Guds söner och döttrar i onödan väljer att själva lida för.

Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tillskriver vi Frälsarens försoning större makt än vad de flesta andra människor gör, eftersom vi vet att om vi ingår förbund, ständigt omvänder oss och uthärdar intill änden, så kommer han att göra oss till medarvingar²⁰ och vi, som han, får allt som Fadern har.²¹ Det är en omskakande lära, men den är sann. Jesu Kristi försoning gör Frälsarens inbjudan att vara ”fullkomliga, såsom [vår] Fader i himlen är fullkomlig”²² fullkomligt möjlig, istället för att vara frustrerande utom räckhåll.

Skrifterna lär att varje enskild måste ”dömas enligt Guds heliga domslut”²³. Den dagen kan man inte gömma sig i en större grupp eller peka på andra som en ursäkt för att man är oren. Som tur är står det också i skrifterna att Jesus Kristus, han som led för våra synder, som är vår förespråkare inför Fadern, som kallar oss sina vänner, som älskar oss intill änden, till slut kommer att vara vår domare. En av de ofta förbisedda välsignelserna till följd av Jesu Kristi försoning är att ”domen har [Fadern] överlämnat åt Sonen”.²⁴

Bröder och systrar, om ni känner er missmodiga eller undrar om ni någonsin kommer upp ur det andliga hål som ni har grävt, tänk då på vem som står ”mellan [oss] och rättvisan”, som är ”fylld av medlidande med människobarnen” och som har tagit på sig vår ondska och våra överträdelser och ”tillfredsställt rättvisans krav”²⁵. Med andra ord, kom helt enkelt ihåg, som Nephi då han för ett ögonblick tvivlade på sig själv, ”vem ni har anförtrott er åt”²⁶, ja, Jesus Kristus, och omvänder er sedan och upplev än en gång ett ”fullkomligt klart hopp”²⁷. I Jesu Kristi namn, amen.