Se din mor

Äldste Jeffrey R. Holland

i de tolv apostlarnas kvorum

Ingen kärlek i dödligheten kommer närmare Jesu Kristi rena kärlek än den osjälviska kärlek en hängiven mor känner för sitt barn.

Låt mig instämma med er alla och välkomna äldste Ronald A. Rasband, äldste Gary E. Stevenson och äldste Dale G. Renlund med sina hustrur till den mest behagliga samvaro de kan föreställa sig.

I en profetia om Frälsarens försoning skrev Jesaja: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig.”¹ En majestätisk vision i senare tid betonar att ”[Jesus] kom till världen … för att bära världens synder”.² Både forntida och nutida skrifter vittnar om att han ”återlöste dem och lyfte dem och bar dem i alla forna dagar”.³ En kär psalm vädjar: ”hör din Förlossares röst så kär”.⁴

Bära, burit, förlossa. Det är mäktiga, inspirerande messianska ord. De ger löftet om att tryggt komma från där vi är till där vi behöver vara – men inte kan komma utan hjälp. Orden för också tankarna till börda, kamp och utmattning – ord som väl beskriver hans mission som, till ett ohyggligt pris, lyfter upp oss när vi fallit, bär oss framåt när vår styrka är borta, för oss i trygghet hem när tryggheten tycks utom räckhåll. ”Min Fader sände mig”, sa han, ”för att jag skulle kunna lyftas upp på korset … för att människorna, liksom jag hade lyfts upp … på samma sätt skulle lyftas upp … [till] mig”.⁵

Men ni har kanske i de här orden upptäckt en annan aspekt av mänskligt arbete där vi också kan tillämpa orden bära,burit,lyftaochförlossa. Som Jesus sa till Johannes under försoningen, säger han till oss alla: ”Se din mor.”⁶

I dag förkunnar jag från denna talarstol det som sagts tidigare: att ingen kärlek i dödligheten kommer närmare Jesu Kristi rena kärlek än den osjälviska kärlek som en hängiven mor hyser för sitt barn. När Jesaja talade om Messias och ville förklara Jehovas kärlek, använde han bilden av en mors hängivenhet. ”Kan då en mor glömma sitt barn?” frågar han. Omöjligt, menar han, men inte lika omöjligt som tanken att Kristus ska glömma oss.⁷

Detta slagets beslutsamma kärlek ”är tålig och god … söker inte sitt … utan … fördrar allting, tror allting, hoppas allting och uthärdar allting”.⁸ Mest uppmuntrande av allt, den ”upphör aldrig”⁹. ”Ty bergen skall vika undan och höjderna tas bort”, säger Jehova, ”men min godhet skall inte vika ifrån dig”.¹⁰ Likadant säger våra mödrar.

Ni förstår, de inte bara bär oss, de fortsätter att uthärda oss. Det är inte bara bärandet före födelsen utan det livslånga bärandet som gör moderskapet till en så häpnadsväckande prestation. Det finns naturligtvis hjärtskärande undantag, men de flesta mödrar vet intuitivt, instinktivt, att detta är ett heligt förtroende av högsta slag. Den här insiktens börda kan, särskilt på unga mödrars axlar, kännas mycket överväldigande.

En underbar ung mor skrev nyligen till mig: ”Hur är det möjligt att en människa kan älska ett barn så högt att hon villigt avstår från en stor del av sin frihet för det? Hur kan en jordisk kärlek vara så stark att man frivilligt underkastar sig ansvar, sårbarhet, ängslan och hjärtesorg och hela tiden kommer tillbaka efter mer? Vilket slags dödlig kärlek kan få en att känna, när man en gång har ett barn, att ens liv aldrig, aldrig mer blir ens eget? Moderskärleken måste vara gudomlig. Det finns ingen annan förklaring. Det mödrar gör är en ytterst viktig del av Kristi verk. Den insikten borde räcka för att vi ska förstå att den kärlekens inverkan växlar mellan outhärdlig och enastående, om och om igen, tills vi i och med tryggheten och frälsningen av det sista barnet på jorden kan säga med Jesus: ’[Fader!] Jag har fullbordat det verk som du har gett mig att utföra.’”¹¹

Med vältaligheten i detta brev ännu i minnet, vill jag berätta om tre upplevelser som återspeglar mödrars majestätiska inflytande som jag sett i min verksamhet bara de senaste veckorna:

Min första redogörelse är ett varnande exempel som påminner oss om att alla moderliga insatser inte får ett lyckligt slut, i alla fall inte omedelbart. Den påminnelsen fick jag under ett samtal med en älskad vän sedan över 50 år tillbaka, som låg på sin dödsbädd fjärran ifrån den kyrka som han i hjärtat visste var sann. Hur jag än försökte trösta honom kunde jag inte ge honom frid. Till slut berättade han varför. ”Jeff”, sa han, ”hur smärtsamt det än blir för mig att stå inför Gud, kan jag inte uthärda tanken på att stå inför min mor. Evangeliet och hennes barn betydde allt för henne. Jag vet att jag har krossat hennes hjärta, och det krossar mitt.”

Men, jag är fullkomligt säker på att när han gick över till andra sidan tog hans mor emot honom med öppna kärleksfulla armar, för det är det föräldrar gör. Men varningen i berättelsen är att barn kan krossa sin mors hjärta. Här finns det en annan likhet med det gudomliga. Jag behöver inte påminna er om att Jesus dog med krossat hjärta, slitet och utmattat av att bära världens synder. Så i frestelsens stund, må vi ”se vår mor” och vår Frälsare och bespara dem båda sorgen över våra synder.

För det andra talar jag om en ung man som kom ut på missionsfältet värdig, men som av eget val återvände hem i förtid på grund av dragning till det egna könet och traumat han upplevde i det avseendet. Han var fortfarande värdig, men hans tro var på krisnivå, hans känslomässiga börda blev allt tyngre och hans andliga smärta blev allt djupare. Han växlade mellan att vara sårad, förvirrad, arg och tröstlös.

Hans missionspresident, hans stavspresident och hans biskop tillbringade oräkneliga timmar sökande och gråtande och välsignande honom och höll honom kvar, men mycket av hans sår var så personligt att han undanhöll dem åtminstone en del av det. Den älskade fadern i den här berättelsen utgöt hela sin själ för att hjälpa sitt barn, men hans mycket krävande arbete gjorde att den här pojken och hans mor ofta fick möta själens långa, mörka nätter själva. Dag och natt i veckor, sedan i månader som blev till år, sökte de helande tillsammans. Genom tider av bitterhet (mest hans, men ibland hennes) och ständig rädsla (mest hennes, men ibland hans) bar hon – där har vi det där vackra, tunga ordet igen – hon bar sitt vittnesbörd för sin son om Guds kraft, hans evangelium, hans kyrka, men särskilt om hans kärlek till det här barnet. I samma andetag vittnade hon också om sin egen kompromisslösa, odödliga kärlek till honom. För att föra samman dessa två absolut avgörande och nödvändiga pelarna till själva hennes tillvaro – Jesu Kristi evangelium och hennes familj – utgöt hon oupphörligt sin själ i bön. Hon fastade och grät, hon grät och fastade, och hon lyssnade och lyssnade sedan medan hennes son gång på gång berättade hur hans hjärta var på väg att brista. Så bar hon honom – igen – men den här gången var det inte i nio månader. Den här gången tänkte hon att kampen genom hans förtvivlans landskap skulle ta en evighet.

Men med Guds nåd, hennes egen viljestyrka och med hjälp av tjogtals ledare i kyrkan, vänner, släktingar och yrkesmän, har denna bedjande, vädjande mor sett sin son komma hem till det utlovade landet. Sorgligt nog erkänner vi att sådan välsignelse inte, eller åtminstone inte än, kommer till alla föräldrar som ängslas över sina barns olika omständigheter, men här fanns det hopp. Och, låt mig tillägga, den här sonens sexuella läggning förändrades inte genom ett under – ingen trodde heller att den skulle det. Men lite i taget förändrades hans hjärta.

Han började komma tillbaka till kyrkan. Han valde att ta del av sakramentet villigt och värdigt. Han fick återigen en tempelrekommendation och accepterade ett kall att vara lärare i morgonseminariet, där han hade underbar framgång. Och nu, efter fem år, har han på egen begäran och med kyrkans hjälp kommit tillbaka till missionsfältet för att fullgöra det tjänande han lovade Herren. Jag har gråtit över den här unge mannens och hans familjs mod, integritet och beslutsamhet att arbeta sig igenom allt och hjälpa honom behålla sin tro. Han vet att han har många att tacka för så mycket, men han vet att han allra mest bör tacka två messianska varelser i hans liv, två som födde och bar honom, som kämpade gick igenom förlossningen för hans skull – hans Frälsare Jesus Kristus och hans beslutsamma, återlösande, absolut helgonlika mor.

Till sist detta från återinvigningen av templet i Mexico City för bara tre veckor sedan. Det var där tillsammans med president Henry B. Eyring som vi såg vår älskade vän Lisa Tuttle Pieper stå i det stämningsfulla invigningsmötet. Men hon stod med svårighet, för med ena armen höll hon uppe sin älskade men svårt handikappade dotter Doras hela tyngd. Med den andra armen försökte hon styra Doras funktionshindrade högra hand så att denna handikappade men evigt dyrbara Guds dotter kunde vifta med en vit näsduk och med grymtningar som bara hon och himlens änglar förstod utropa: ”Hosianna, hosianna, hosianna till Gud och Lammet!”¹²

Till alla mödrar överallt, forntida, nutida eller framtida säger jag: ”Tack. Tack för att ni burit och fött, för att ni format själar, för att ni byggt karaktärer och för att ni visat Kristi rena kärlek.” Till moder Eva, Sara, Rebecka och Rakel, till Maria av Nasaret och till en moder i himlen säger jag: ”Tack för er avgörande roll i att uppfylla evighetens avsikter.” Till alla mödrar i varje omständighet, också dem som har det svårt – för svårigheter möter alla – säger jag: ”Gud välsigne er. Tro på Gud och er själva. Ni klarar er bättre än ni tror. Faktum är att ni är frälsare på Sions berg¹³ och er kärlek, liksom kärleken hos Mästaren som ni följer, ’upphör aldrig’¹⁴.” Jag kan inte ge någon en större hyllning än så. I Jesu Kristi namn. Amen