Tydliga och dyrbara sanningar
Äldste Gary E. Stevenson
i de tolv apostlarnas kvorum
Vår himmelske Faders givmilda lön för att leva i farofyllda tider är att vi också lever i tidernas fullhet.
Kära bröder och systrar det har gått många årtionden sedan det hölls en generalkonferens då varken president Boyd K. Packer och äldsterna L. Tom Perry och Richard G. Scott satt precis bakom det här podiet och talade under en av sessionerna. Våra minnen av dem är känslofyllda och jag vill ytterligare hylla och hedra dem, var och en så annorlunda och unik och trots det så samstämmiga i sina vittnesbörd om Jesus Kristus och hans försoning.
Vidare finner jag liksom ni styrka i och stödjer president Thomas S. Monson som profet, siare och uppenbarare, och jag förundras över hans trogna och hängivna apostoliska tjänande under 50 enastående år.
Så var det när jag i tisdags morse, strax efter nio, när biskopsrådet skulle påbörja ett möte med presidentskapet för Asien-området som är här för konferensen, blev kallad till ett möte med president Monson och hans rådgivare. En kort stund senare när jag kom in i sammanträdesrummet som angränsar till hans kontor, måste jag ha sett nervös ut från andra sidan bordet, eftersom han talade vänligt till mig för att lugna mina nerver. Han anmärkte att jag verkade ganska ung och att jag såg ännu yngre ut än jag är.
Några ögonblick senare sa president Monson att han enligt Herrens vilja kallade mig till att ingå i de tolvs kvorum. Han frågade mig om jag tänkte acceptera detta kall, och efter vad som säkert var en mycket ovärdig hörbar flämtning, svarade jag, fullständigt chockad, ja. Och innan jag ens kunde sätta ord på min störtflod av obeskrivliga känslor, de flesta av otillräcklighet, visade president Monson ännu en gång vänlighet genom att beskriva hur han för många år sedan kallades som apostel av president David O. McKay, då han också kände sig otillräcklig. Lugnt instruerade han mig ”biskop Stevenson, Herren dugliggör dem som han kallar.” Dessa tröstade ord från en profet har varit en källa till frid och lugn i en storm av smärtsam självrannsakan och ömma känslor under de plågsamma timmar som följde och har passerat, dag och natt sedan dess.
Jag berättade vad jag just beskrivit för er, för min älskade livskamrat Lesa, när vi senare samma dag satt i ett lugnt hörn av Temple Square med rofylld utsikt över templet och det historiska Tabernaklet framför oss. När vi försökte förstå och bearbeta dagens händelser, fann vi att vårt ankare var vår tro på Jesus Kristus och vår kunskap om den stora lycksalighetsplanen. Detta leder mig till att uttrycka min djupaste kärlek för Lesa. Hon är mitt livs solsken, och en enastående Guds dotter. Hennes liv har utmärkts av osjälviskt tjänande, och ovillkorlig kärlek för alla. Jag kommer sträva efter att förbli värdig vår eviga förenings välsignelser.
Jag vill uttrycka min djupaste kärlek till våra fyra söner och deras familjer, varav tre är här med sina vackra fruar, våra sex barnbarns mödrar, den fjärde, som är missionär, har fått särskilt tillstånd att stanna uppe längre än missionärer egentligen får, och ser det här i direktsändning hemma hos sin missionspresident och hans hustru i Taiwan. Jag älskar dem var och en och älskar att de älskar sin Frälsare och evangeliet.
Jag uttrycker min kärlek till var och en av mina familjemedlemmar, min kära mor och min käre far som gick bort förra året, som ingöt ett vittnesbörd i mig som tycks ha funnits redan i mina tidigaste minnen. Jag vill utvidga denna tacksamhet till min bror, mina systrar och deras trofasta makar, och till Lesas familj, av vilka många faktiskt är här idag. Jag kastar detta nät av tacksamhet till många släktingar, vänner, missionärer, ledare, och lärare längst vägen.
Jag har välsignats med ett nära samarbete med medlemmarna i första presidentskapet, de tolv, de sjuttio och biorganisationernas generalpresidentskap. Jag uttrycker min kärlek och aktning för var och en av er bröder och systrar, och kommer sträva efter att vara värdig vårt fortsatta umgänge. Det presiderande biskopsrådet åtnjuter en nästan himmelsk enighet. Jag kommer att sakna mitt samarbete varje dag med biskop Gérald Caussé, biskop Dean M. Davies och personalen.
Jag står inför er som bevis för de ord som Herren nedtecknade i Läran och förbundens första kapitel: ”Så att … [evangeliets] fullhet skall kunna förkunnas av de svaga och ringa till världens ändar och inför kungar och styresmän.”1 Dessa ord föregås av Herrens förkunnelse som visar en Faders kärlek till sina barn: ”Därför kallade jag, Herren, på min tjänare Joseph Smith den yngre och talade till honom från himlen och gav honom befallningar, eftersom jag kände till det elände som skulle drabba jordens invånare.”2
Vår kärleksfulle himmelske Fader och hans Son, Jehova, som känner änden från begynnelsen,3 öppnade himlarna, och en ny tidsutdelning, för att uppväga det elände som de visste skulle komma. Aposteln Paulus kallade de kommande katastroferna ”svåra tider”.4 För mig är detta vår himmelske Faders givmilda lön för att leva i farofyllda tider, att vi också lever i tidernas fullhet.
När jag våndades över min otillräcklighet under veckan, fick jag en tydlig maning som både tillrättavisade och tröstade mig: att inte fokusera på det jag inte kan gör utan på vad jag kan göra. Jag kan vittna om evangeliets dyrbara sanningar.
Detta är de ord som jag har förkunnat hundratals gånger både för dem som tillhör kyrkan och för många som inte är medlemmar: ”Gud är vår kärleksfulle himmelske Fader. Vi är hans barn. Han gråter med oss när vi lider och gläder sig när vi gör det som är rätt. Han vill tala med oss, och vi kan tala med honom genom uppriktig bön.…
Vår himmelske Fader har gett oss, sina barn, ett sätt att … återvända för att bo i hans närhet. Det centrala i vår Faders plan är Jesu Kristi försoning.”5
Vår himmelske Fader sände sin Son till jorden för att sona hela människosläktets synder. Om dessa enkla och dyrbara sanningar bär jag mitt vittnesbörd, och jag gör det i Jesu Kristi namn, amen.