Genom Guds ögon

Äldste Dale G. Renlund

i de tolv apostlarnas kvorum

För att tjäna andra väl, måste vi se dem genom föräldraögon, genom vår himmelske Faders ögon.

Mina kära bröder och systrar, jag tackar för att ni igår inröstade mig som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Det är svårt att uttrycka hur mycket det betyder för mig. Jag var särskilt tacksam för stödet från två enastående kvinnor i mitt liv: min hustru Ruth och vår kära, kära, kära dotter Ashley.

Min kallelse betonar med eftertryck sanningen i Herrens ord tidigt under den här tidsutdelningen: ”Att mitt evangeliums fullhet skall kunna förkunnas av de svaga och ringa till världens ändar.”¹ Jag är en av dessa svaga och ringa. När jag kallades som biskop i en församling i östra Förenta staterna ringde min bror, lite äldre och mycket klokare än jag. Han sa: ”Du ska veta att Herren inte har kallat dig på grund av något du gjort. I ditt fall är det troligen trots det du har gjort. Herren har kallat dig för vad han behöver göra genom dig, och det händer bara om du gör det på hans sätt.” Jag inser att dessa visdomsord från min äldre bror är ännu mer tillämpliga i dag.

Det händer något underbart i en missionärs tjänande när han eller hon inser att kallet inte handlar om honom eller henne, att det i stället handlar om Herren, hans verk och vår himmelske Faders barn. Jag känner att detsamma gäller en apostel. Det här kallet handlar inte om mig. Det handlar om Herren, hans verk och vår himmelske Faders barn. Oavsett vad uppdraget eller ämbetet är i kyrkan, måste man för att kunna tjäna på rätt sätt tjäna i medvetande om att alla vi tjänar är ”en älskad son eller dotter till himmelska föräldrar och som sådan … [har] gudomliga egenskaper och förutsättningar.”²

Mitt tidigare yrke var kardiolog med hjärtstillestånd och transplantation som specialiteter, och många av mina patienter var mycket sjuka. Min fru säger skämtsamt att det tyder på dålig prognos att bli en av mina patienter. Skämt åsido: Jag såg många av mina patienter dö, och jag utvecklade ett slags känslomässig distans när det gick dåligt. På det sättet mildrades känslor av sorg och besvikelse.

1986 hade en ung man som hette Chad fått hjärtsvikt och fick en hjärttransplantation. Han klarade sig mycket bra i ett och ett halvt årtionde. Chad gjorde allt han kunde för att hålla sig frisk och leva ett så normalt liv som möjligt. Han gick ut som missionär, arbetade och var en hängiven son till sina föräldrar. Men de sista åren av hans liv blev svåra, och han åkte ofta in på och ut från sjukhus.

En kväll fördes han in på sjukhusets akutavdelning med akut hjärtstillestånd. Mina kolleger och jag arbetade länge med att återställa hans blodcirkulation. Till slut stod det klart att Chad inte skulle överleva. Vi avslutade våra fruktlösa försök, och jag dödförklarade honom. Jag var ledsen och besviken, men höll en professionell attityd. Jag tänkte för mig själv: ”Chad har fått god vård. Han har fått många fler år att leva än han annars skulle ha haft.” Den känslomässa distansen krossades när hans föräldrar kom in i akutavdelningen och såg sin döde son ligga på en bår. I det ögonblicket såg jag Chad genom hans mors och fars ögon. Jag såg de stora förhoppningar och förväntningar de haft för honom, den önskan de haft att han skulle få leva lite längre och lite bättre. Med den insikten började jag gråta. Men rollerna blev ombytta, och med en vänlighet jag aldrig ska glömma tröstade mig Chads föräldrar.

Jag inser nu att för att tjäna andra väl i kyrkan, måste vi se dem genom föräldraögon, genom vår himmelske Faders ögon. Först då kan vi börja förstå en själs sanna värde. Först då kan vi förnimma den kärlek vår himmelske Fader känner för alla sina barn. Först då kan vi förnimma Frälsarens omtanke och omsorg om dem. Vi kan inte helt uppfylla vårt förbunds plikt att sörja med dem som sörjer och trösta dem som behöver tröst om vi inte ser dem genom Guds ögon.³ Detta utvidgade perspektiv öppnar våra hjärtan för andras besvikelser, rädsla och sorger. Men vår himmelske Fader hjälper och tröstar oss, liksom Chads föräldrar tröstade mig för åratal sedan. Vi behöver ögon som ser, öron som hör och hjärtan som vet och känner om vi ska kunna undsätta andra så som president Thomas S. Monson ofta uppmanade oss.⁴

Först när vi ser genom vår himmelske Faders ögon kan vi fyllas med ”Kristi rena kärlek”.⁵ Varje dag borde vi vädja till Gud om den kärleken. Mormon förmanade: ”Därför, mina älskade bröder, be till Fadern av allt ert hjärta att ni må vara fyllda av denna kärlek som han har utgjutit över alla som är hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare.”⁶

Av allt mitt hjärta vill jag vara en sann Jesu Kristi efterföljare.⁷ Jag älskar honom. Jag dyrkar honom. Jag vittnar om att han är en levande verklighet. Jag vittnar om att han är den Smorde, Messias. Jag är ett vittne om hans ojämförliga barmhärtighet, medkänsla och kärlek. Jag lägger mitt vittnesbörd till de apostlars ord som år 2000 förkunnade ”att Jesus är den levande Kristus, Guds odödlige Son. … Han är världens ljus, liv och hopp.”⁸

Jag vittnar om att den dagen 1820 i en lund i norra New York, visade sig den uppståndne Herren tillsammans med Gud vår himmelske Fader, för profeten Joseph Smith, alldeles som Joseph Smith sa att de gjorde. Prästadömets nycklar finns på jorden i dag och möjliggör frälsande och upphöjande förrättningar. Jag vet det I Jesu Kristi namn, amen