Fjärde våningen, sista dörren
Gud ”belönar dem som uppriktigt söker honom”, så vi behöver fortsätta knacka. Systrar, ge inte upp. Sök Gud av hela hjärtat.
Mina kära systrar, kära vänner, vi är så välsignade att få samlas till denna världsomfattande konferens under ledning av vår käre profet och president Thomas S. Monson. President Monson, vi älskar dig och vi stöder dig! Vi vet att du älskar kvinnorna i kyrkan.
Jag älskar att delta i det här underbara generalkonferensmötet för systrarna i kyrkan.
Systrar, när jag ser er kan jag inte låta bli att tänka på kvinnorna som har varit så inflytelserika i mitt liv: Min mormor och mor, som var de första som tog emot inbjudan att komma och se vad kyrkan innebar.1 Min älskade hustru Harriet, som jag blev förälskad i första gången jag såg henne. Harriets mor, som blev medlem i kyrkan kort efter att ha förlorat sin make i cancer. Min syster, min dotter, min sondotter och min dotters sondotter – alla de här personerna har haft ett förädlande inflytande på mig. De sprider verkligen solsken i mitt liv. De inspirerar mig till att bli en bättre människa och en mer lyhörd ledare i kyrkan. Så annorlunda mitt liv skulle vara utan dem!
Det som kanske gör mig mest ödmjuk är att veta att samma inflytande förekommer miljontals gånger i hela kyrkan genom de förmågor, de talanger, den intelligens och det vittnesbörd som kvinnor med tro som ni har.
Nu kanske en del av er inte känner er värda allt detta beröm. Ni kanske tycker att ni är för obetydliga för att kunna ha ett meningsfullt inflytande på andra. Ni kanske inte ens ser er själva som en ”kvinna med tro” eftersom ni ibland kämpar med tvivel eller rädsla.
I dag vill jag tala till alla som någonsin har känt på det sättet – och det gäller väl oss alla vid ett eller annat tillfälle. Jag vill tala om tro: vad det är, vad den kan och inte kan göra, och vad vi måste göra för att aktivera trons kraft i våra liv.
Vad tro är
Tro är en stark övertygelse om något som vi tror på – en övertygelse som är så stark att den får oss att göra sådant som vi annars inte skulle göra. ”Tron är en övertygelse om det man hoppas på, en visshet om det man inte ser.”2
Även om det här låter vettigt för troende, är det är ofta förvirrande för icke-troende. De skakar på huvudet och frågar: ”Hur kan man vara säker på något som man inte kan se?” För dem är det här ett bevis på religionens orimlighet.
Det de inte förstår är att det finns fler sätt att se än med ögonen, fler sätt att känna än med händerna och fler sätt att höra än med öronen.
Det påminner om en ung flicka som var på promenad med sin mormor. Den lilla flickan tyckte att fågelsången var underbar och hon kommenterade varje ljud till sin mormor.
”Hörde du det där?” frågade den lilla flickan om och om igen. Men hennes mormor var lomhörd och kunde inte urskilja ljuden.
Till slut böjde sig mormodern ner och sa: ”Jag är ledsen älskling. Men mormor hör inte så bra.”
Frustrerad tog den lilla flickan om mormoderns ansikte, såg henne stint i ögonen och sa: ”Mormor, lyssna bättre!”
Det finns lärdomar i den här historien för både icke-troende och troende. Att vi inte hör något betyder inte att det inte finns något att höra. Två personer kan lyssna på samma budskap eller läsa samma skriftställe, och den ene kan känna Andens vittnesbörd medan den andre inte gör det.
Å andra sidan, när vi anstränger oss för att hjälpa dem vi älskar att uppleva Andens röst och Jesu Kristi evangeliums vida, eviga och djupa skönhet, är kanske den bästa strategin inte att säga åt dem att ”lyssna bättre”.
Kanske ett bättre råd – till alla som vill öka sin tro – är att lyssna annorlunda. Aposteln Paulus uppmanar oss att söka den röst som talar till anden och inte bara till öronen. Han lärde: ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”3 Kanske borde vi också ta till oss orden från Saint-Exupérys lille prins, som sa: ”Det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.”4
Trons kraft och begränsningar
Ibland är det inte lätt att utveckla tro på andliga ting när vi lever i en fysisk värld. Men det är mödan värd eftersom trons kraft i våra liv kan vara djupgående. Skrifterna lär att genom tro skapades världen, delades vattnen, uppväcktes döda, ändrades floders lopp och förflyttades berg.5
Men då kanske någon frågar: ”Om tron är så kraftfull, varför kan jag då inte få svar på en innerlig bön? Jag behöver inte få ett hav att dela sig eller ett berg att flytta sig. Jag behöver bara att min sjukdom förvinner, eller att mina föräldrar förlåter varandra, eller att en evig livskamrat dyker upp på tröskeln med en bukett blommor i ena handen och en förlovningsring i den andra. Varför kan min tro inte åstadkomma det?”
Tron är mäktig och leder ofta till underverk. Men hur mycket tro vi än har finns det två saker som tron inte kan göra. Den ena är att den inte kan inkräkta på en persons handlingsfrihet.
En kvinna bad i flera år att hennes vilsegångna dotter skulle återvända till Kristi fålla och kände sig nedslagen över att hennes böner inte tycktes bli besvarade. Det var särskilt smärtsamt när hon hörde berättelser om andra vilsegångna barn som hade omvänt sig.
Problemet var inte brist på bön eller för lite tro. Hon behövde bara förstå att hur smärtsamt det än må vara för vår himmelske Fader, tvingar han inte någon att välja rättfärdighetens stig. Gud tvingade inte något av sina barn att följa honom i föruttillvaron. Hur mycket mindre tvingar han oss då inte nu när vi färdas genom detta jordeliv?
Gud inbjuder, uppmanar. Gud räcker outtröttligt ut handen med kärlek och inspiration och uppmuntran. Men Gud tvingar aldrig, det skulle undergräva hans stora plan för vår eviga tillväxt.
Den andra saken tron inte kan göra är att tvinga vår vilja på Gud. Vi kan inte tvinga Gud att rätta sig efter våra önskningar, hur rätt vi än tror att vi har eller hur uppriktigt vi än ber. Tänk på Paulus upplevelse när han flera gånger bad Herren om att befrias från en personlig prövning, som han kallade ”en törntagg i köttet”. Men det var inte Guds vilja. Till slut insåg Paulus att hans prövning var en välsignelse och han tackade Gud för att hans böner inte hade besvarats på det vis han hade hoppats på.6
Tillit och tro
Nej, trons syfte är inte att förändra Guds vilja, utan att ge oss kraft till att handla efter Guds vilja. Tro är tillit, att vi litar på att Gud ser det vi inte kan se och att han vet det vi inte vet.7 Ibland räcker det inte att lita på vår egen syn och vårt eget omdöme.
Jag lärde mig detta som pilot de dagar när jag var tvungen att flyga genom tjock dimma eller moln och såg se några meter framför mig. Jag behövde lita på instrumenten som visade var jag var och vart jag var på väg. Jag behövde lyssna på flygledarens röst. Jag behövde lita på vägledningen från de källor som hade bättre information än vad jag hade. Någon jag inte kunde se men hade lärt mig att lita på. Någon som såg det jag inte kunde se. Jag behövde visa tillit och handla därefter för att komma fram till destinationen i säkerhet.
Tro innebär att vi inte bara litar på Guds visdom utan att vi också litar på hans kärlek. Det innebär att vi litar på att Gud älskar oss fullkomligt, att allt han gör – att varje välsignelse han ger och varje välsignelse han, för en tid, håller tillbaka – är för vår eviga lycka.8
Med en sådan tro kan vi, även om vi kanske inte förstår varför vissa saker händer eller varför vissa böner inte besvaras, veta att allt till slut kommer att falla på plats. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”9
Allt kommer att ställas tillrätta. Allt kommer att bli bra.
Vi kan vara säkra på att svaren kommer, och vi kan lita på att vi inte bara blir nöjda med svaren utan vi blir också överväldigade av den nåd, barmhärtighet, givmildhet och kärlek som vår himmelske Fader har till oss, sina barn.
Fortsätt bara knacka
Tills dess lever vi i den tro vi har,10 och försöker hela tiden öka vår tro. Ibland är det inte en enkel uppgift. De som är otåliga, oengagerade eller slarviga kan uppleva att tron är svår att få grepp om. De som lätt blir modfällda eller distraherade kanske knappt upplever den. Tron kommer till de ödmjuka, de flitiga, de uthålliga.
Den kommer till dem som betalar priset genom trofasthet.
Denna sanning illustreras av det två unga missionärer upplevde när de tjänade i Europa, i ett område med få omvändelsedop. Jag antar att det hade varit förståeligt om de hade trott att det de gjorde inte skulle göra någon större skillnad.
Men dessa två missionärer hade tro och de var hängivna. De bestämde sig för att om ingen lyssnade på deras budskap, så skulle det inte vara för att de inte hade gjort sitt bästa.
En dag kände de att de behövde försöka tala med dem som bodde i ett välskött fyravånings hyreshus. De började på första våningen, knackade på varje dörr och presenterade sitt frälsningsbudskap om Jesus Kristus och om hans kyrkas återställelse.
Ingen på första våningen ville lyssna på dem.
Så lätt det hade varit att säga: ”Vi försökte. Nu lägger vi ner det här. Vi går någon annanstans.”
Men de här två missionärerna hade tro och de var villiga att arbeta, så de knackade på varje dörr på andra våningen.
Återigen ville ingen lyssna.
På tredje våningen var det samma sak. Och likadant på fjärde – det vill säga, tills de knackade på den sista dörren på fjärde våningen.
När den dörren öppnades var det en ung flicka som log mot dem och bad dem vänta medan hon pratade med sin mamma.
Hennes mamma var bara 36 år, hade nyligen förlorat sin make och hade ingen lust att prata med mormonmissionärer. Hon bad sin dotter att skicka bort dem.
Men dottern vädjade till henne. De unga männen verkade så trevliga, sa hon. Och det skulle bara ta några minuter.
Så motvilligt sa mamman ja. Missionärerna lämnade sitt budskap och gav mamman en bok att läsa – Mormons bok.
När de hade gått bestämde sig mamman för att åtminstone läsa några sidor.
Hon läste ut boken på några dagar.
Inte långt därefter gick denna underbara familj med en ensamstående förälder ner i dopets vatten.
När den lilla familjen gick i sin gren i Frankfurt lade en ung diakon märke till den ena dotterns skönhet och tänkte för sig själv: ”De här missionärerna gör ett jättebra jobb!”
Den unge diakonens namn var Dieter Uchtdorf. Och den förtjusande unga kvinnan – hon som hade vädjat till sin mor om att lyssna på missionärerna – hade ett vackert namn: Harriet. Hon är älskad av alla som träffar henne när hon följer med mig under mina resor. Hon har välsignat många genom sin kärlek till evangeliet och sprudlande personlighet. Hon är verkligen mitt livs solsken.
Hur ofta har inte mitt hjärta lyfts i tacksamhet för de två missionärer som inte gav upp på första våningen! Hur ofta har inte mitt hjärta känt uppskattning för deras tro och arbete. Hur ofta har jag inte gett tack för att de fortsatte – ända till fjärde våningen, till sista dörren.
Dörren skall öppnas för er
I vårt sökande efter en bestående tro, i vår strävan att knyta an till Gud och hans syften, må vi minnas Herrens löfte: ”Bulta och dörren skall öppnas för er.”11
Ger vi upp efter att ha knackat på en dörr eller två? En våning eller två?
Eller fortsätter vi söka tills vi har kommit till fjärde våningen, till sista dörren?
Gud ”belönar dem som uppriktigt söker honom”,12 men den belöningen finns vanligtvis inte bakom den första dörren. Så vi behöver fortsätta knacka. Systrar, ge inte upp. Sök Gud av hela hjärtat. Utöva tro. Vandra i rättfärdighet.
Jag lovar att om ni gör det – ända till fjärde våningen, till den sista dörren – så ska ni få svaren ni söker. Ni kommer att finna tron. Och en dag ska ni fyllas med ljus som växer sig ”klarare och klarare fram till den fullkomliga dagen”.13
Mina älskade systrar i Kristus, Gud är verklig.
Han lever.
Han älskar er.
Han känner er.
Han förstår er.
Han känner ert hjärtas tysta vädjan.
Han har inte övergivit er.
Han sviker er inte.
Det är mitt vittnesbörd och min apostoliska välsignelse till var och en av er att ni personligen ska känna denna storslagna sanning i hjärtat och sinnet. Lev i tro, kära vänner, kära systrar, så ska ”Herren, [vår] Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er”!14
Jag ger er min tro, min övertygelse och mitt säkra och orubbliga vittnesbörd om att det här är Guds verk. I vår älskade Frälsares heliga namn, i Jesu Kristi namn, amen.