Den rättfärdige domaren
Det finns bara ett sätt att döma rättfärdigt, så som Jesus Kristus gör, och det är genom att vara sådan som han är.
I jordelivet var Jesus Kristus en kärleksfull domare och ovanligt vis och tålmodig. Han kallas i skrifterna ”den rättfärdige domaren” (2 Tim. 4:8; Mose 6:57) och hans råd till oss är att också ”döma rättfärdiga domar” (se JSÖ, Matt. 7:1–2) och att ”förlita oss på den Ande som leder till att göra gott … och att döma rättfärdigt” (se L&F 11:1 2).
Rådet till de nephitiska tolv hjälper oss att döma på Herrens sätt: ”Ni skall bli detta folks domare enligt den dom som jag skall ge er, vilken skall vara rättvis. Vad slags män bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är” (3 Ne. 27:27; kursivering tillagd). Vi glömmer ibland att när han gav oss rådet att vara sådana som han är, var det i samband med hur man ska döma rättfärdigt.
Orättfärdiga domar
Ett skamligt exempel på orättfärdiga domar ser vi i liknelsen om det återfunna fåret, då fariséerna och de skriftlärda felaktigt dömde både Frälsaren och hans middagssällskap genom att säga: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem” (Luk. 15:2) – de var blinda för det faktum att de själva var syndare. Med fördömande hjärtan kunde de skriftlärda och fariséerna aldrig känna glädjen av att rädda förlorade får.
Det var också ”de skriftlärda och fariséerna” som förde ”en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott” (Joh. 8:3) inför Frälsaren för att se om han skulle döma henne enligt moselagen (se v. 5). Ni känner till resten av berättelsen, hur han ödmjukade dem för deras orättfärdiga dom och hur de blev ”dömda av sitt eget samvete” (KJV, John 8:9) och gick därifrån ”den ene efter den andre” (v. 9; kursivering tillagd). Sedan sa han till kvinnan: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer! Och kvinnan prisade Gud från den stunden och trodde på hans namn” (JST, John 8:11).
Den naturliga människan i oss alla har en tendens att döma andra och att döma orättfärdigt eller självrättfärdigt. Det hände till och med Jakob och Johannes, två av Frälsarens apostlar. De blev rasande när folket i en samaritisk by behandlade Frälsaren respektlöst (se Luk. 9:51–54):
”När [de] såg det, sade de: ’Herre, vill du att vi skall kalla ner eld från himlen som förtär dem, som Elias gjorde?’
Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem och sade: ’Ni förstår inte vilket slags ande ni är av.
Ty Människosonen har inte kommit för att förgöra människors liv, utan för att frälsa dem’” (KJV, Luke 9:54–56).
Vår tids ”allmänna domare” (L&F 107:74), våra biskopar och grenspresidenter, bör undvika varje liknande impuls att fördöma, som Jakob och Johannes gjorde den gången. En rättfärdig domare reagerar på bekännelser med medkänsla och förståelse. Till exempel bör en ungdom som begått felsteg lämna biskopens kontor med en känsla av Frälsarens kärlek, uttryckt av biskopen, och insvept i försoningens glädje och helande kraft – aldrig utskämd eller föraktad. Annars kan biskopen oavsiktligt driva det förlorade fåret längre ut i öknen (se Luk. 15:4).
Disciplin
Däremot upphäver medkänslan inte behovet av disciplin. Ordet disciplin kommer från latinets discere, ”att lära sig”, eller discipulus, ”discipel” eller ”lärling”, vilket gör en lärjunge till en elev och en efterföljare.1 Att disciplinera på Herrens sätt är att undervisa med kärlek och tålamod. I skrifterna använder Herren ofta ordet tukta när han talar om disciplin (se till exempel Mosiah 23:21; L&F 95:1). Ordet tukta är ett fornsvenskt ord med innebörden beskära eller uppfostra, i avsikten att förädla.2
I världen är det en jordisk domare som dömer någon och låser in henne i fängelset. Mormons bok däremot lär oss att när vi avsiktligt syndar blir vi våra ”egna domare” (Alma 41:7) och överlämnar oss själva till det andliga fängelset. Ironiskt nog har den allmänna domaren i det här fallet nycklarna som låser upp fängelseportarna, ”ty med tuktan bereder jag en väg för deras befrielse ur alla slags frestelser” (L&F 95:1; kursivering tillagd). En rättfärdig domares handlingar är barmhärtiga, kärleksfulla och försonande, inte fördömande.
Den unge Joseph Smith disciplinerades med en fyraårig prövotid innan han fick guldplåtarna, ”därför att du inte har hållit Herrens bud”.3 Senare, när Joseph förlorade de 116 manuskriptsidorna, blev han disciplinerad igen. Trots att Joseph han var uppriktigt ångerfull drog Herren tillbaka hans privilegier för en kort tid, eftersom ”dem jag älskar tuktar jag också så att deras synder kan förlåtas” (L&F 95:1).
Joseph sa: ”Ängeln gladde sig när han lämnade tillbaka Urim och Tummim och sa att Gud var nöjd med min trofasthet och ödmjukhet och älskade mig för min ånger och uthållighet i bön.”4 Eftersom Herren ville lära Joseph en läxa som skulle förändra hans hjärta, krävde Herren ett hjärtslitande offer av honom – då offer är en viktig del av disciplinen.
Offer
”I forna tider betydde offra detsamma som att helga något eller någon”,5 vilket ger det ett inbördes förhållande till betydelsen av ordet tukta, att förfina. På samma sätt kom förlåtelse i det forna Israel genom ett synd- eller skuldoffer.6 Offret pekade inte bara på det stora och sista offret (se Alma 34:14) utan skapade också en djupare känsla av tacksamhet för Frälsarens försoning. Om vi i vår ånger visar en ovilja att offra, hånar eller förringar vi Kristi större offer för samma synd och bagatelliserar hans lidande – vilket är ett känslokallt tecken på otacksamhet.
Å andra sidan kan vi genom uppoffringens ljuva ironi faktiskt få något av evigt värde – hans barmhärtighet och förlåtelse och så småningom ”allt vad [Fadern] har” (L&F 84:38). Som en del av omvändelseprocessen fungerar uppoffring även som ett helande balsam som hjälper till att ersätta ”samvetskval” (Alma 42:18) med ”samvetsfrid” (Mosiah 4:3). Utan uppoffring kan man uppleva att det är svårt att förlåta sig själv, eftersom man känner med sig att man har undanhållit något.7
Föräldern som rättfärdig domare
Få av oss kommer att kallas som allmänna domare, men principerna för att döma rättfärdigt gäller oss alla, särskilt föräldrar som har en daglig möjlighet att tillämpa de här principerna på sina barn. Att verksamt undervisa barnet är själva kärnan i gott föräldraskap, och att kärleksfullt disciplinera är själva kärnan i att vara en rättfärdig domare.
President Joseph F. Smith lärde: ”Om barnen är trotsiga och svåra att leda, så ha tålamod tills ni kan vinna dem med kärlek. … ni kan då dana deras karaktär efter behag.”8
Det är betydelsefullt att när profeterna undervisar om disciplinering verkar de alltid hänvisa till kristuslika egenskaper. Läran och förbunden ger oss detta välkända råd om disciplinering:
”Ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek,
genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen, utan hyckleri och utan svek,
i rätt tid skarpt tillrättavisande, när den Helige Anden manar därtill, och därefter visande större kärlek” (L&F 121:41–43).
Det här skriftstället lär oss att tillrättavisa ”när den Helige Anden manar därtill”, inte när vreden manar oss därtill. Den Helige Anden och vrede är oförenliga, eftersom ”den som har en stridslysten ande … inte [är] av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter, och han hetsar människornas hjärtan till att strida i vrede” (3 Ne. 11:29). President George Albert Smith lärde att ”ovänligheter … vanligtvis inte [sägs] under Herrens inspiration. Herrens ande är vänlig och tålmodig, kärleksfull och fördragsam. …
Men om vi är ute efter att finna fel … på ett destruktivt sätt, så är det aldrig en följd av att vi ledsagas av vår himmelske Faders ande utan är alltid skadligt. …
Vänlighet är den makt som Gud har gett oss för att vi ska kunna låsa upp hårda hjärtan och kuva upproriska själar.”9
Våra barns sanna identitet
När Frälsaren besökte nephiterna gjorde han något enastående med barnen:
”Och det hände sig att han undervisade och betjänade mängdens barn … och han löste deras tungor, och de talade stora och förunderliga ting till sina fäder …
och de både såg och hörde dessa barn. Ja, till och med spädbarn öppnade sina munnar och uttalade förunderliga ting” (3 Ne. 26:14, 16).
Förutom att öppna munnarna på spädbarnen, så kanske Herren öppnade ögonen och öronen på deras förbluffade föräldrar. De föräldrarna fick den ovanliga gåvan att se en glimt av evigheten och se sina barns sanna identitet och förjordiska gestalt. Skulle inte det för alltid förändra hur föräldrarna såg på och behandlade sina barn? Jag tycker om den här varianten av ett citat som tillskrivs Goethe: ”Hur du ser på [ett barn] är hur du behandlar det, och som du behandlar det är [den] det kommer att bli.”10 Att komma ihåg ett barns sanna identitet är en visionens gåva, som på ett gudomligt sätt inspirerar en rättfärdig domares klarsynthet.
Sammanfattning
President Thomas S. Monson har lärt oss: ”Låt aldrig en problemlösning bli viktigare än att uttrycka kärlek till en person.”11 Så väsentlig den principen är när vi vill bli rättfärdiga domare, särskilt för våra egna barn.
Det finns bara ett sätt att döma rättfärdigt, så som Jesus Kristus gör, och det är genom att vara sådan som han är. Därför, ”vad slags män [och kvinnor] bör ni då vara? Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är” (3 Ne. 27:27). I Jesu Kristi namn, amen.