Så att du inte glömmer
Jag uppmanar dig att komma ihåg, särskilt i krisens stund, när du kände Anden och när ditt vittnesbörd var starkt. Kom ihåg de andliga grunder som du har lagt.
God eftermiddag, kära bröder och systrar. Så välsignade vi har varit under den här konferensen. Mitt första år som medlem i de tolv apostlarnas kvorum har varit ytterst ödmjukande. Det har varit ett år av ansträngning, tillväxt och uppriktig, ständig vädjan till min Fader i himlen. Jag har känt stödjande böner från familj, vänner och medlemmar i kyrkan världen över. Tack för era tankar och böner.
Jag har också haft förmånen att träffa kära vänner, en del från många år tillbaka och många som jag nyligen har träffat. Det var efter att ha träffat en kär vän som jag känt och älskat i många år, som jag kände mig manad till att förbereda dagens tal.
När vi träffades anförtrodde min vän mig att han hade en inre kamp. Han kände att han, för att använda hans egna ord, hade en ”trons kris” och ville ha mitt råd. Jag var tacksam över att han ville berätta om sina känslor och bekymmer för mig.
Han uttryckte en stark längtan efter det han en gång känt andligen och som han nu trodde att han höll på att förlora. Medan han talade lyssnade jag noga och bad innerligt om att få veta vad Herren ville att jag skulle säga.
Min vän ställde, liksom kanske några av er, frågan som uttrycks så slående i primärsången: ”Himmelske Fader, är du alltid där?”1 Till dem av er som kanske ställer samma fråga vill jag återge det råd jag gav till min vän, och jag hoppas att ni alla kan få er tro stärkt och en förnyad beslutsamhet att vara en hängiven Jesu Kristi lärjunge.
Jag börjar med att påminna dig om att du är en son eller dotter till en kärleksfull Fader i himlen, och att hans kärlek är beständig. Jag vet att sådana lugnande känslor av kärlek är svåra att minnas när man är mitt i personliga svårigheter eller prövningar, besvikelser eller krossade drömmar.
Jesus Kristus vet allt om hård kamp och prövningar. Han gav sitt liv för oss. Hans sista timmar var brutala, bortom allt vi ens kan fatta, men hans offer för var och en av oss var det yttersta uttrycket för hans rena kärlek.
Inget misstag, ingen synd och inget val förändrar Guds kärlek till oss. Det betyder inte att syndigt handlande godkänns, inte heller tar det bort vår skyldighet att omvända oss när synder begås. Men glöm inte: Vår himmelske Fader känner och älskar var och en av oss och han är alltid redo att hjälpa.
När jag begrundade min väns situation reflekterade jag över den stora visdom som finns i Mormons bok: ”Och kom ihåg, mina söner, kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval, så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned till eländets och det oändliga lidandets avgrund, tack vare den klippa som ni är byggda på och som är en säker grundval, och om människorna bygger på denna grundval kan de inte falla.”2
Jag vittnar om att ”eländets och det oändliga lidandets avgrund” är en plats som ingen vill vara på. Och min vän kände att han var på randen.
När jag har gett råd till personer som min vän, har jag utforskat deras beslut genom åren, vilka ledde dem till att glömma heliga upplevelser, bli försvagade och börja tvivla. Jag uppmanade dem, liksom jag uppmanar er nu, att komma ihåg, särskilt i krisens stund, när ni kände Anden och när ert vittnesbörd var starkt. Kom ihåg de andliga grunder som ni har lagt. Jag lovar att om ni gör det och undviker sådant som inte bygger upp eller stärker era vittnesbörd och som hånar era trosuppfattningar, så ska de dyrbara stunderna då era vittnesbörd blomstrade komma tillbaka till minnet genom ödmjuk bön och fasta. Jag försäkrar er att ni återigen ska känna tryggheten och värmen i Jesu Kristi evangelium.
Var och en av oss måste först stärka sig själv andligen och därefter stärka människor omkring sig. Begrunda skrifterna regelbundet och kom ihåg de tankar och känslor ni upplever när ni läser dem. Sök också i andra sanna källor, men hörsamma varningen i skrifterna: ”Men att vara lärd är bra om man hörsammar Guds råd.3 Delta i kyrkans möten, särskilt sakramentsmötet, och ta del av sakramentet och förnya förbunden, inklusive löftet om att alltid minnas Frälsaren så att ni alltid kan ha hans ande hos er.
Vilka misstag vi än har gjort eller hur ofullkomliga vi än känner oss, kan vi alltid välsigna och lyfta andra. Att sträcka oss ut till dem i kristuslikt tjänande kan hjälpa oss att känna Guds kärlek djupt inom oss.
Det är viktigt att komma ihåg det mäktiga rådet i 5 Moseboken: ”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika ifrån ditt hjärta under alla dina livsdagar utan berättar [det] för dina barn och barnbarn.”4
Generationer påverkas av de val vi gör. Bär vittnesbörd för din familj, uppmana dem att minnas hur det kändes när de kände igen Anden och att skriva ner de känslorna i en dagbok eller personlig historia, så att deras egna ord när det behövs kan hjälpa dem komma ihåg hur god Herren har varit mot dem.
Som ni minns återvände Nephi och hans bröder till Jerusalem för att hämta mässingsplåtarna som innehöll den nedskrivna historien om deras folk, delvis för att de inte skulle glömma sitt förflutna.
Också i Mormons bok namngav Helaman sina söner efter deras ”första föräldrar” så att de inte skulle glömma Guds godhet:
”Se, mina söner, jag önskar att ni skall komma ihåg att hålla Guds bud … Se, jag har givit er namn efter våra första föräldrar som kom från Jerusalems land, och detta har jag gjort för att ni, när ni kommer ihåg era namn, skall komma ihåg dem. Och när ni kommer ihåg dem skall ni komma ihåg deras gärningar. Och när ni kommer ihåg deras gärningar skall ni veta att det är sagt, och även skrivet, att de var goda.
Därför, mina söner, vill jag att ni skall göra det som är gott så att det kan sägas, och även skrivas, om er alldeles som det har sagts och skrivits om dem.”5
Många i dag har samma tradition av att namnge sina barn efter hjältar i skrifterna eller trofasta förfäder, som ett sätt att uppmana dem till att inte glömma sitt arv.
När jag föddes fick jag namnet Ronald A. Rasband. Mitt efternamn hedrar min fars släktlinje. Min mellersta initial A. fick jag som påminnelse om att hedra min mors danska släkt, Anderson.
Min morfars farfar Jens Anderson var från Danmark. Och 1861 ledde Herren två mormonmissionärer till Jens och Ane Cathrine Andersons hem, där missionärerna presenterade det återställda evangeliet för paret och deras 16-årige son Andrew. Så började ett arv av tro som min familj och jag är förmånstagare till. Familjen Anderson läste Mormons bok och döptes en kort tid senare. Året därpå hörsammade familjen Anderson profetens kall att korsa Atlanten och förena sig med de heliga i Nordamerika.
Tråkigt nog dog Jens på resan över havet, men hans hustru och son fortsatte till Saltsjödalen och anlände den 3 september 1862. Trots svårigheter och sorger sviktade aldrig deras tro, och inte heller har tron sviktat hos många av deras efterkommande.
På mitt kontor hänger en målning6 som på ett vackert sätt symboliserar det första mötet mellan mina förfäder och dessa hängivna tidiga missionärer. Jag är fast besluten att aldrig glömma mitt arv och tack vare det namn jag bär kommer jag alltid att minnas arvet de lämnade efter sig av trofasthet och offer.
Glöm aldrig, ifrågasätt eller ignorera aldrig personliga, heliga, andliga upplevelser. Den ondes plan är att distrahera oss från andliga vittnesbörd, medan Herrens önskan är att upplysa och engagera oss i hans verk.
Låt mig ge ett personligt exempel på den här sanningen. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag fick en maning som svar på en mäktig bön. Svaret var tydligt och kraftfullt. Men jag lät bli att handla direkt efter maningen, och efter en tid började jag undra om det jag hade känt var verkligt. En del av er har kanske också fallit för den här typen av den ondes list.
Flera dagar senare vaknade jag med det här mäktiga skriftstället i sinnet:
”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om du önskar ytterligare vittnesbörd så kom ihåg natten då du ropade till mig i ditt hjärta. …
Talade jag inte frid till ditt sinne om detta? Vilket större vittnesbörd kan du få än det som kommer från Gud?”7
Det var som om Herren sa: ”Ronald, jag har ju redan berättat vad du behöver göra. Gör det då!” Så tacksam jag var för denna kärleksfulla tillrättavisning och vägledning! Jag fick genast tröst av maningen och kunde gå framåt och veta i mitt hjärta att min bön hade besvarats.
Jag berättar om den här upplevelsen, kära bröder och systrar, för att illustrera hur snabbt vi kan glömma och hur andliga erfarenheter kan vägleda oss. Jag har lärt mig värdesätta sådana stunder ”så att jag inte glömmer”.
Till min vän, och till alla som önskar stärka sin tro, ger jag detta löfte: När du trofast lever efter Jesu Kristi evangelium och följer dess lärdomar, skyddas ditt vittnesbörd, och det kommer att växa. Håll de förbund du har ingått, oavsett hur andra omkring er agerar. Var flitiga föräldrar, bröder och systrar, far- och morföräldrar, fastrar och mostrar, far- och morbröder och vänner, som stärker sina kära med personliga vittnesbörd och som delar andliga upplevelser. Förbli trofasta och ståndaktiga, även om tvivlets stormar angriper era liv genom andras handlingar. Sök efter sådant som kan bygga upp och stärka er andligen. Undvik de falska erbjudanden som så ofta kallas ”sanning”, vilka sprids så lätt, och kom ihåg att skriva ner era känslor av ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning”.8
När du befinner dig mitt i livets största stormar, glöm då inte ditt gudomliga arv som son eller dotter till Gud, eller din eviga bestämmelse att en dag återvända för att bo hos honom, vilket övergår allt som världen har att erbjuda. Kom ihåg Almas ömsinta och dyrbara ord: ”Se, nu säger jag er, mina bröder: Om ni har upplevt en hjärtats förändring, och om ni har känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så vill jag fråga: Har ni den känslan nu?”9
Till alla som känner ett behov av att få sin tro stärkt vädjar jag: Glöm inte! Snälla, glöm inte.
Jag bär vittne om att Joseph Smith var en Guds profet. Jag vet att han såg och talade med Gud Fadern och hans Son, Jesus Kristus, precis som han beskrev det med egna ord. Så tacksam jag är att han inte glömde att skriva ner den upplevelsen, så att vi alla kan känna till hans vittnesbörd.
Jag vittnar högtidligt om Herren Jesus Kristus. Han lever, jag vet att han lever och att han är kyrkans överhuvud. De här sakerna vet jag för egen del, oberoende av någon annans röst eller något annat vittne, och jag ber att ni och jag aldrig ska glömma heliga, eviga sanningar – först och främst att vi är söner och döttrar till levande och kärleksfulla himmelska föräldrar, som bara önskar vår eviga lycka. Om dessa sanningar vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.