Herren Jesus Kristus lär oss att be
När du ber, ber du då verkligen eller säger du bara din bön?
År 1977 verkade jag som heltidsmissionär i Cuzco, Peru. Min kamrat och jag fick tillåtelse att ta med alla missionärer i Cuzcos zon till de praktfulla ruinerna i Machu Picchu.
Mot slutet av vårt besök till ruinerna ville några missionärer gå till Inkabron, som var en del av en bergsled. Jag kände direkt i mitt hjärta hur Anden manade mig att inte gå dit. Stigen gick längs bergsväggen, med ett 600 meter djupt stup. På flera ställen var stigen bara bred nog för att en person i taget skulle kunna passera. Jag och min kamrat sa till dem att vi inte borde gå till Inkabron.
Men missionärerna envisades med att vi skulle gå dit. De bönföll oss allt mer intensivt, och trots det som Anden hade låtit mig känna föll jag för grupptrycket och sa till dem att vi kunde gå till bron, men bara om vi var mycket försiktiga.
Vi började gå på stigen som leder till Inkabron med mig längst bak i ledet, och först gick alla långsamt som vi hade bestämt. Sedan började missionärerna gå väldigt fort och till och med springa. De struntade i mina uppmaningar att sakta ner. Jag kände mig skyldig att hinna ikapp dem och säga till dem att vi behövde vända tillbaka. Jag var långt bakom dem och var tvungen att springa snabbt för att hinna ikapp dem.
När jag rundade ett hörn vid en passage som var för smal för att två skulle få plats att gå, såg jag en missionär stå stilla med ryggen mot klippan. Jag frågade honom varför han stod där. Han sa att han hade fått en känsla av att han borde stanna på den platsen en stund och att jag kunde fortsätta.
Jag kände att det var bråttom att komma ikapp dem som var före oss, så han hjälpte mig att ta mig förbi honom, och jag tog mig lite längre ner längs stigen. Jag märkte att marken var täckt av grönska. Jag satte ner höger fot och insåg medan jag föll att det inte fanns någon mark under bladverket. Jag grep desperat tag i några grenar under stigen. Under ett ögonblick kunde jag ungefär 600 meter under mig se Urubambafloden, som flyter genom inkafolkets heliga dal. Det kändes som om jag hade förlorat min styrka och att det bara var en tidsfråga innan jag inte kunde hålla mig fast längre. I det ögonblicket bad jag intensivt. Det var en väldigt kort bön. Jag öppnade munnen och sa: ”Fader, hjälp mig!”
Grenarna var inte starka nog att bära min vikt. Jag visste att slutet var nära. I samma ögonblick som jag var nära att falla kände jag en stadig hand ta tag i min arm och dra upp mig. Med den hjälpen kunde jag fortsätta kämpa och ta mig upp på stigen igen. Missionären som hade stannat var den som räddade mig.
Men i själva verket var det vår Fader i himlen som räddade mig. Han lyssnade till min röst. Jag hade innan dess tre gånger hört Andens röst säga åt mig att inte gå till Inkabron, men jag hade inte lytt den rösten. Jag var chockad, jag var blek och visste inte vad jag skulle säga. Då mindes jag att de andra missionärerna var före oss, så vi gick för att leta tills vi hittade dem och berättade för dem vad som hade hänt mig.
Vi återvände till Machu Picchu mycket försiktigt och under tystnad. Under resan tillbaka var jag tyst och tanken kom att han hade lyssnat till min röst men att jag inte hade lyssnat till hans. Jag kände en djup smärta i hjärtat över att ha varit olydig mot hans röst och samtidigt en djup känsla av tacksamhet för hans nåd. Han utövade inte sin rättvisa mot mig, utan sin stora barmhärtighet: han räddade mitt liv (se Alma 26:20).
Vid slutet av dagen, när det var dags för min personliga bön, bad jag från hjärtat till ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud” (2 Kor. 1:3). Jag bad ”med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus” (Moro. 10:4).
Tidigt samma morgon hade jag bett med läpparna, och när jag höll på att gå under bad jag till honom av hjärtat. Jag begrundade mitt liv fram till den tidpunkten. Jag fann att vår Fader i himlen vid många tillfällen hade varit mycket barmhärtig mot mig. Han lärde mig mycket den dagen i Machu Picchu och i Cuzco, Peru. En av de största lärdomarna var att jag alltid, alltid bör be av uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus.
Vid ett tillfälle var Herren Jesus Kristus ”på en plats och bad” och ”när han hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: ’Herre, lär oss att be’” (Luk. 11:1). Sedan lärde han sina lärjungar att be. Och i dag lär han dig och mig att be när vi ser honom för vårt inre, där han ber i Getsemane och säger: ”Men ske inte min vilja utan din” (Luk. 22:42). När du ber, är din önskan verkligen ”ske inte min vilja utan din”?
Paulus beskriver hur Jesus bad ”medan han levde här i köttet”, särskilt i Getsemane: ”Han ropade högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest” (se Hebr. 5:7). När du ber, ber du då verkligen eller säger du bara din bön? Tar du lätt på dina böner?
Jesus bad intensivt och talade med sin Fader. ”Nu … blev även Jesus döpt. Och medan han bad, öppnades himlen” (Luk. 3:21). När du ber, känns det som om himlen öppnas? När kände du senast den kontakten med himlen?
Jesus förberedde sig för att fatta viktiga beslut genom att be till sin Fader.
”Jesus [gick] upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud.
När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut bland dem tolv” (Luk. 6:12–13).
Förbereder du dig för att fatta viktiga beslut genom att be till din himmelske Fader? Förbereder du dig för en stund av bön?
När Jesus kom till den amerikanska kontinenten lärde han folket att be. ”Och Jesus sade till dem: Fortsätt att be. Och de slutade inte att be” (3 Ne. 19:26).
Jesu uppmaning till oss lyder: ”Be alltid” (L&F 10:5). Jesus vet att vår himmelske Fader hör och ger oss det som är bäst för oss. Varför vill vi ibland inte ta emot? Varför?
I samma ögonblick som vi säger ”Fader i himlen” hör han vår bön och är medveten om vad vi behöver. Så hans ögon och öron är nu riktade mot oss. Han läser våra tankar och han känner våra hjärtan. Vi kan inte gömma någonting från honom. Det som är så underbart är att han ser oss med kärlekens och barmhärtighetens ögon – en kärlek och barmhärtighet vi inte helt kan förstå. Men kärlek och barmhärtighet finns i honom i samma stund som vi säger ”Fader i himlen”.
Så en stund av bön är en mycket helig stund. Han är inte den som säger: ”Nej, jag tänker inte lyssna på dig nu, för du kommer bara till mig när du ligger illa till.” Bara människor gör så. Han är inte den som säger: ”Åh, du anar inte hur upptagen jag är nu”. Bara människor säger så.
Att vi alla kan be så som Jesus lärde oss be är mitt hopp och min bön, i Herrens Jesu Kristi namn, amen.