Livsviktiga samtal

Joy D. Jones

nyligen avlöst generalpresident för Primär

Vi kan inte vänta på att omvändelsen ska äga rum av sig själv i våra barn. Slumpartad omvändelse är inte en princip i Jesu Kristi evangelium.

Har du någonsin undrat varför Primär heter ”Primär”? Samtidigt som namnet syftar på andlig kunskap som barn får under sina första år, är det för mig även en påminnelse om en mäktig sanning. I vår himmelske Faders ögon har barnen aldrig varit sekundära – de har alltid varit ”primära”¹.

Han litar på att vi värdesätter, respekterar och beskyddar dem som barn till Gud. Det innebär att vi aldrig skadar dem fysiskt, verbalt eller känslomässigt på något sätt, inte ens när läget är spänt och stressnivån hög. I stället värdesätter vi barnen, och vi gör allt vi kan för att bekämpa ondska i form av övergrepp. Deras omvårdnad är primär för oss – liksom den är för honom.²

En ung mor och far satt vid köksbordet och gick igenom sin dag. Nerifrån hallen hörde de en duns. Modern frågade: ”Vad var det?”

Sedan hörde de ett litet skrik från den fyraårige sonens sovrum. De rusade nerför hallen. Där låg han, på golvet bredvid sängen. Modern lyfte upp den lille pojken och frågade honom vad som hade hänt.

Han sa: ”Jag föll ur sängen.”

Hon sa: ”Varför föll du ur sängen?”

Han ryckte på axlarna och svarade: ”Jag vet inte. Jag tror bara att jag inte kom tillräckligt långt in.”

Det är om detta, ”att inte komma tillräckligt långt in”, som jag skulle vilja tala den här morgonen. Det är vår förmån och vårt ansvar att hjälpa barnen ”komma tillräckligt långt in” i Jesu Kristi evangelium. Och vi kan aldrig börja för tidigt.

Det finns en särskilt unik tid i barns liv då de är beskyddade från Satans inflytande. Det är en tid då de är oskyldiga och syndfria.³ Det är en helig tid för förälder och barn. Barn ska undervisas genom ord och föredöme, före och efter att de har ”uppnått ansvarighetsåldern inför Gud”⁴.

President Henry B. Eyring lärde följande: ”Vi har flest möjligheter med de små. Det bästa är att börja undervisa tidigt, medan barnen fortfarande är immuna mot sin dödsfiendes frestelser, och långt innan sanningens ord kan bli svårare för dem att urskilja i larmet av deras egna problem.”⁵ En sådan undervisning hjälper dem att inse sin gudomliga identitet, sitt syfte och de rika välsignelser som väntar dem när de sluter heliga förbund och tar emot förrättningar längs förbundsstigen.

Vi kan inte vänta på att omvändelsen ska äga rum av sig själv i våra barn. Slumpartad omvändelse är inte en princip i Jesu Kristi evangelium. Vi blir inte som vår Frälsare av en tillfällighet. Genom att vara avsiktlig när man älskar, undervisar och vittnar kan man hjälpa barnen att redan i ung ålder börja känna den Helige Andens inflytande. Den Helige Anden är livsviktig för våra barns vittnesbörd om och omvändelse till Jesus Kristus. Vi vill att de ”alltid minns honom, så att de kan ha hans Ande hos sig”⁶.

Tänk på värdet av samtal i familjen om Jesu Kristi evangelium, livsviktiga samtal, som kan bjuda in Anden. När vi har sådana samtal med våra barn hjälper vi dem att lägga en grund ”som är en säker grundval, och om [de] bygger på denna grundval kan de inte falla”⁷. När vi stärker ett barn stärker vi familjen.

De här avgörande diskussionerna kan leda barnen till att

förstå omvändelsens princip
ha tro på Kristus, den levande Gudens Son
välja dop och den Helige Andens gåva när de är åtta år⁸
och be och ”vandra rättrådigt inför Herren”⁹.

Frälsaren manade oss: ”Därför ger jag dig en befallning att oförbehållsamt undervisa dina barn om detta.”¹⁰ Och vad ville han att vi så oförbehållsamt skulle undervisa om?

Adams fall
Jesu Kristi försoning
Vikten av att födas på nytt¹¹

Äldste D. Todd Christofferson har sagt: ”Motståndaren är förstås nöjd när föräldrar underlåter att undervisa och lära sina barn att tro på Kristus och bli andligt födda på nytt.”¹²

I kontrast till det vill Frälsaren att vi ska hjälpa barnen att ”förlita [sig] på den Ande som leder till att göra gott”¹³. För att göra det kan vi hjälpa barnen att förstå när de känner Anden och urskilja vilka handlingar som får Anden att lämna oss. På så sätt lär de sig att omvända sig och återvända till ljuset genom Jesu Kristi försoning. Detta ökar deras andliga motståndskraft.

Vi kan ha roligt när vi hjälper våra barn bygga upp andlig motståndskraft i alla åldrar. Det måste inte vara komplicerat eller tidskrävande. Enkla, omtänksamma samtal kan leda barnen till att inte bara veta vad de tror på utan, vad viktigare är, varför de tror på det. Omtänksamma samtal, som sker naturligt och konsekvent, kan leda till bättre insikter och svar. Låt oss inte tillåta att bekvämligheten med elektroniska enheter håller oss från att undervisa och lyssna på våra barn och se in i deras ögon.

Fler chanser till livsviktiga samtal kan uppstå genom att vi spelar rollspel. Familjemedlemmarna kan spela upp situationer där de blir frestade eller pressade till att göra dåliga val. En sådan övning kan stärka barnen så att de kan vara beredda i en utmanande situation. Till exempel kan vi spela upp den och sedan prata igenom den när vi frågar barnen vad de skulle kunna göra

om de blir frestade att bryta mot Visdomsordet
om de får se pornografi
om de blir frestade att ljuga, stjäla eller fuska
om de hör något från en vän eller lärare i skolan som strider mot deras tro eller värderingar.

När de spelar upp det och sedan pratar igenom det kan barnen, i stället för att stå oförberedda i en situation med en fientligt inställd kamratgrupp, vara beväpnade med ”trons sköld, med vilken [de] ska kunna släcka de ogudaktigas alla brinnande pilar”¹⁴.

En nära vän till mig lärde sig den här avgörande läxan som 18-åring. Han tog värvning i USA:s armé under konflikten mellan USA och Vietnam. Han fick sin grundutbildning vid infanteriet för att bli fotsoldat. Han berättade att utbildningen var mycket hård. Han beskrev exercisinstruktören som grym och omänsklig.

En dag var hans grupp iförd full stridsmundering medan de vandrade i den olidliga hettan. Exercisinstruktören skrek plötsligt ut order om att de skulle kasta sig ner på marken och inte röra sig. Instruktören höll utkik efter minsta lilla tecken på rörelse. Minsta rörelse fick allvarliga konsekvenser senare. Gruppen led i över två timmar i hettan, med växande ilska och förbittring mot sin ledare.

Många månader senare var det vår vän som ledde sin grupp genom djungeln i Vietnam. Det här var på riktigt, inte någon övning. Skottlossning började höras högt uppifrån de omgivande träden. Hela gruppen kastade sig genast ner på marken.

Vad var det fienden tittade efter? Rörelse. Minsta rörelse skulle dra till sig skottsalvor. Min vän sa att när han låg och svettades helt orörlig på marken i djungeln och väntade på att det skulle bli mörkt i flera långa timmar, tänkte han tillbaka på grundutbildningen. Han kom ihåg hur intensivt han hade ogillat sin exercisinstruktör. Nu kände han intensiv tacksamhet för vad denne hade lärt honom och hur han hade förberett honom för den här kritiska situationen. Exercisinstruktören hade med visdom utrustat vår vän och hans grupp med förmågan att veta vad man skulle göra när striden rasade. Han hade faktiskt räddat vår väns liv.

Hur kan vi göra detsamma för våra barn andligt sett? Hur kan vi, långt innan de kliver ut på livets slagfält, mer fullständigt sträva efter att undervisa, stärka och förbereda dem?¹⁵ Hur kan vi inbjuda dem att ”komma tillräckligt långt in”? Föredrar vi inte att de får ”svettas” i hemmets trygga inlärningsmiljö, än att de blöder på livets slagfält?

När jag ser tillbaka fanns det stunder då min make och jag kände oss som exercisinstruktörer i vår innerliga iver att hjälpa våra barn leva efter Jesu Kristi evangelium. Profeten Jakob verkade ge uttryck för samma känslor när han sa: ”Jag är angelägen om era själars välfärd. Ja, min ängslan för er är stor, och ni vet själva att det har den alltid varit.”¹⁶

Allteftersom barnen växer och utvecklas kommer det som de tror på att ifrågasättas. Men när de är lämpligt rustade kan de växa i tro, mod och självförtroende, även när de möter starkt motstånd.

Alma lärde oss att ”bereda [våra] barns sinnen”¹⁷. Vi förbereder det uppväxande släktet för att bli framtida försvarare av tron, för att förstå ”att [de] är fria att handla av [sig] själva – att välja vägen till evig död eller vägen till evigt liv”¹⁸. Barn förtjänar att förstå den här viktiga sanningen: evigheten är fel sak att ha fel om.

Må våra enkla men livsviktiga samtal med våra barn hjälpa dem att ”åtnjuta det eviga livets ord” nu så att de kan åtnjuta ”evigt liv i den kommande världen, ja, odödlig härlighet”¹⁹.

När vi vårdar och förbereder våra barn ger vi utrymme för deras handlingsfrihet, vi älskar dem av hela vårt hjärta, vi lär dem om Guds bud och om omvändelsens gåva, och vi ger aldrig, aldrig upp hoppet om dem. När allt kommer omkring, är det inte så Herren gör med var och en av oss?

Låt oss ”sträva framåt med ståndaktighet i Kristus”, i vetskapen om att vi kan ha ett ”fullkomligt klart hopp”²⁰ genom vår kärleksfulle Frälsare.

Jag vittnar om att han alltid är svaret. I Jesu Kristi heliga namn, amen.