Graven har ingen seger
Genom den återlösande försoningen och Jesu Kristi härliga uppståndelse kan krossade hjärtan helas, vånda kan bli till frid och förtvivlan till hopp.
Denna strålande påskdag sjunger våra barn glatt ”På en härlig vårdag uppstod ur sin grav vår Mästare, vår Frälsare; han livet åt oss gav”.1
Vi är tacksamma för vår kunskap om Jesu Kristi uppståndelse. Och ändå kommer vi någon gång i våra liv att känna oss förkrossade efter att ha förlorat någon vi älskar djupt. Under den nuvarande globala pandemin har många av oss förlorat närstående – antingen familjemedlemmar eller vänner.2 Vi ber för dem som sörjer en sådan förlust.
President Russell M. Nelson har sagt:
”Oavsett ålder sörjer vi dem som vi älskat och mist. Sorgen är ett av de innerligaste uttrycken för ren kärlek. …
Dessutom kan vi inte till fullo uppskatta lyckliga återföreningar längre fram utan nuvarande tårfyllda skilsmässor. Enda sättet att hålla sorgen borta från döden är att ta bort kärleken från livet.”3
Vi kan föreställa oss hur Jesu vänner, som hade följt honom och tjänat honom4, kände när de bevittnade hans död.5 Vi vet att de ”sörjde och grät”6. Dagen för korsfästelsen, utan vetskap om vad som skulle hända på söndagen, måste de ha känt sig överväldigade av rädsla och bedrövelse och undrat hur de skulle kunna fortsätta utan sin Herre. Ändå fortsatte de att tjäna honom också efter hans död.
Josef från Arimatea vädjade till Pilatus att ge honom Jesu kropp. Han tog ner kroppen, svepte den i fint linnetyg, lade den i sin egen nya grav och rullade en stor sten för ingången till graven.7
Nikodemus tog med sig myrra och aloe. Han hjälpte Josef att ta kroppen och svepa den i linne tillsammans med kryddorna.8
Maria Magdalena och andra kvinnor följde Josef och Nikodemus, såg var de lade Jesu kropp och förberedde väldoftande kryddor och oljor för att smörja den.9 Enligt den tidens strikta lagar väntade de med att ytterligare förbereda och smörja kroppen eftersom lördagen var sabbaten.10 Sedan, tidigt på söndagsmorgonen, gick de till graven. När de förstod att Frälsarens kropp inte var där gick de för att berätta det för de lärjungar som var Jesu apostlar. Apostlarna följde med dem till graven och såg att den var tom. Alla utom Maria Magdalena gick så småningom därifrån, och undrade vad som hade hänt med Frälsarens kropp.11
Maria Magdalena stannade ensam kvar vid graven. Bara några dagar tidigare hade hon bevittnat sin vän och Mästares tragiska död. Nu var hans grav tom och hon visste inte var han var. Det var för mycket för henne att hantera och hon grät. I den stunden kom den uppståndne Frälsaren till henne och frågade varför hon grät och vem hon sökte. I tron att det var trädgårdsmästaren som talade till henne bad hon honom berätta var hennes Herres kropp var, om det var han som hade tagit bort den, så att hon kunde hämta den.12
Jag föreställer mig att Herren kan ha låtit Maria Magdalena sörja och ge uttryck för sin smärta.13 Han kallade henne sedan vid namn och hon vände sig mot honom och kände igen honom. Hon såg den uppståndne Kristus och blev ett vittne om hans härliga uppståndelse.14
Precis som ni kan jag relatera till den vånda som Maria Magdalena och hennes vänner kände när de sörjde sin Herres död. När jag var nio år gammal förlorade jag min äldre bror i en förödande jordbävning. Eftersom det hände så oväntat tog det ett tag för mig att förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag var förkrossad av sorg och brukade fråga mig: ”Vad hände med min bror? Var är han? Vart tog han vägen? Kommer jag någonsin att få se honom igen?”
Vid den tiden visste jag ännu inget om Guds frälsningsplan och jag ville veta varifrån vi kom, vad meningen med livet var och vad som händer med oss när vi dör. Känner vi inte alla denna längtan när vi förlorar någon vi älskar eller när vi går igenom svårigheter i våra liv?
Några år senare började jag tänka mer specifikt på min bror. Jag brukade föreställa mig att han knackade på vår dörr. Jag öppnade dörren, han stod där och han sa till mig: ”Jag är inte död. Jag lever. Jag kunde inte komma till dig, men nu tänker jag stanna hos dig och tänker aldrig lämna dig igen.” Den här fantasin, nästan som en dröm, hjälpte mig att hantera smärtan som jag kände efter att ha förlorat honom. Tanken att han skulle vara med mig kom till mitt sinne hela tiden. Ibland stirrade jag till och med på dörren i hopp om att han skulle knacka och att jag skulle få se honom igen.
Omkring 40 år senare, vid påsktiden, begrundade jag Jesu Kristi uppståndelse och började tänka på min bror. I den stunden fick jag en insikt. Jag mindes hur jag hade föreställt mig att han kom för att träffa mig.
Den dagen insåg jag att Anden hade gett mig tröst i en svår tid. Jag hade fått ett vittnesbörd om att min brors ande inte är död; han lever. Han utvecklas fortfarande i sin eviga tillvaro. Jag vet att ”[min] bror ska uppstå”15 vid det storartade tillfälle då vi alla, tack vare Jesu Kristi uppståndelse, ska uppstå. Dessutom har han gjort det möjligt för oss alla att förenas som familjer och ha evig lycka i Guds närhet om vi väljer att ingå och hålla heliga förbund med honom.
President Nelson har sagt:
”Döden är en nödvändig del av vår eviga tillvaro. Ingen vet när den kommer, men den är nödvändig i Guds stora lycksalighetsplan. Tack vare Herrens försoning är slutlig uppståndelse en realitet och evigt liv en möjlighet för hela människosläktet. …
För sörjande nära och kära som lämnats kvar … lindras dödens udd av en ståndaktig tro på Kristus, ett fullkomligt klart hopp, kärlek till Gud och alla människor och en stark önskan att tjäna dem. Den tron, det hoppet, den kärleken kommer att berättiga oss till att få komma in i Guds heliga närvaro och tillsammans med vår eviga livskamrat och familj vara hos honom för evigt.”16
Jag vittnar om att ”om Kristus inte hade uppstått från de döda, eller inte hade brutit dödens band för att graven inte skulle få någon seger och döden inte skulle ha någon udd, kunde det inte ha funnits någon uppståndelse.
Men det finns en uppståndelse, och därför har graven ingen seger och dödens udd är uppslukad i Kristus.
Han är världens ljus och liv, ja, ett ljus som är oändligt, som aldrig kan förmörkas, ja, och även ett liv som är oändligt så att det inte längre kan finnas någon död.”17
Jesus förkunnade själv: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.”18
Jag vittnar att genom den återlösande försoningen och Jesu Kristi härliga uppståndelse kan krossade hjärtan helas, vånda kan bli till frid och förtvivlan till hopp. Han kan omfamna oss i barmhärtighetens armar och trösta, bemyndiga och hela oss var och en. I Jesu Kristi namn, amen.