Kristus helar det som är trasigt
Han kan läka trasiga relationer till Gud, trasiga relationer till andra och trasiga delar av oss själva.
För några år sedan, vid en familjesammankomst, frågade min dåvarande åttaårige brorson William vår äldste son Briton om han ville spela boll med honom. Briton svarade entusiastiskt: ”Ja! Det vill jag gärna!” När de hade spelat ganska länge tappade Briton kontrollen över bollen och råkade ha sönder en av sina morföräldrars antika krukor.
Briton kände sig hemsk. När han började plocka upp de trasiga bitarna, gick William fram till sin kusin och klappade honom kärleksfullt på ryggen. Sedan sa han tröstande: ”Oroa dig inte, Briton. Jag hade sönder något hemma hos mormor och morfar en gång och mormor lade armen om mig och sa: ’Det är okej, William. Du är bara fem år.’”
På vilket Briton svarade: ”Men William, jag är 23!”
Vi kan lära oss mycket av skrifterna om hur vår Frälsare Jesus Kristus hjälper oss att framgångsrikt navigera i det som är trasigt i våra liv, oavsett hur gamla vi är. Han kan läka trasiga relationer till Gud, trasiga relationer till andra och trasiga delar av oss själva.
Trasiga relationer till Gud
Medan Frälsaren undervisade i templet fördes en kvinna till honom av de skriftlärda och fariseerna. Vi känner inte till hela hennes berättelse, bara att hon ”greps när hon begick äktenskapsbrott”1. Skrifterna ger ofta bara en liten del av någons liv, och baserat på den delen tenderar vi ibland att upphöja eller fördöma. Ingens liv kan förstås utifrån ett enda storslaget ögonblick eller en enda beklagansvärd offentlig besvikelse. Syftet med de här redogörelserna i skrifterna är att hjälpa oss förstå att Jesus Kristus var svaret då, och han är svaret nu. Han känner till vår fullständiga berättelse och vet exakt vad vi genomlider, liksom vilka våra förmågor och sårbarheter är.
Kristi svar till denna dyrbara Guds dotter var: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!”2 Ett annat sätt att säga ”gå och synda inte mer” kan vara ”gå vidare och förändras”. Frälsaren uppmanade henne att omvända sig: att förändra sitt beteende, sitt sällskap, hur hon kände för sig själv, sitt hjärta.
Tack vare Kristus kan vårt beslut att ”gå vidare och förändras” också göra det möjligt för oss att ”gå vidare och helas”, för han är källan som helar allt som är trasigt i våra liv. Som den store Medlaren och förespråkaren hos Fadern helgar och återställer Kristus trasiga relationer – viktigast av allt, vår relation till Gud.
Joseph Smiths översättning klargör att kvinnan följde Frälsarens råd och förändrade sitt liv, och att hon prisade Gud från den stunden och trodde på hans namn.3 Det är olyckligt att vi inte känner till hennes namn eller andra detaljer om hennes liv efter detta ögonblick, för det skulle ha krävt stor beslutsamhet, ödmjukhet och tro på Jesus Kristus för att hon skulle omvända sig och förändras. Vad vi vet är att hon var en kvinna som ”trodde på hans namn” med insikten om att hon inte var utom räckhåll för hans oändliga och eviga offer.
Trasiga relationer till andra
I Lukas kapitel 15 läser vi en liknelse om en man som hade två söner. Den yngre sonen bad sin far om sitt arv, reste till ett avlägset land och slösade bort sina ägodelar med ett utsvävande liv.4
”När han hade gjort slut på allt, drabbades det landet av en svår svält och han började lida nöd.
Då gick han bort och tog tjänst hos en av landets medborgare, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.
Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen gav honom något.
Då kom han till besinning och sade: Hur många arbetare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl!
Jag vill stå upp och gå hem till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig.
Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina arbetare.
Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade fram, omfamnade honom och kysste honom.”5
Det faktum att fadern skyndade fram till sin son, tror jag, är betydelsefullt. Den personliga smärta som sonen hade åsamkat sin far var säkert djup och intensiv. På samma sätt kan fadern ha varit uppriktigt generad över sin sons handlingar.
Så varför väntade inte fadern på att hans son skulle be om ursäkt? Varför väntade han inte på gottgörelse och förlikning innan han erbjöd förlåtelse och kärlek? Det är något som jag ofta har begrundat.
Herren lär oss att det är ett universellt bud att förlåta andra: ”Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor.”6 Att ge förlåtelse kan kräva oerhört mod och ödmjukhet. Det kan också ta tid. Det kräver att vi sätter vår tro och tillit till Herren när vi tar ansvar för vårt hjärtas tillstånd. Här ligger betydelsen av och kraften i vår handlingsfrihet.
Med skildringen av denne far i liknelsen om den förlorade sonen, betonade Frälsaren att förlåtelse är en av de ädlaste gåvorna som vi kan ge varandra och särskilt oss själva. Att befria våra hjärtan genom förlåtelse är inte alltid lätt, men genom Jesu Kristi möjliggörande kraft är det möjligt.
Trasiga delar av oss själva
I Apostlagärningarna kapitel 3 lär vi oss om en man som föddes lam och som ”varje dag sattes … vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet”7.
Den lame tiggaren var över 40 år gammal8 och hade tillbringat hela sitt liv i ett till synes oändligt tillstånd av brist och väntan, för han var beroende av andras generositet.
En dag såg han när ”Petrus och Johannes skulle gå in i templet [och] bad … om en gåva.
Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: ’Se på oss!’
Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
Men Petrus sade: ’Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!’
Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister.
Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud.”9
Ofta kan vi, liksom den lame tiggaren vid templets port, tålmodigt – eller ibland otåligt – vänta på Herren10. Vänta på att bli botade fysiskt eller känslomässigt. Vänta på svar som tränger in i den djupaste delen av vårt hjärta. Vänta på ett mirakel.
Att vänta på Herren kan vara en helig plats – en plats för polering och förfining där vi kan lära känna Frälsaren på ett djupt personligt sätt. Att vänta på Herren kan också vara en plats där vi ställer frågan ”O Gud, var är du?”11 – en plats där andlig uthållighet kräver att vi utövar tro på Kristus genom att avsiktligt välja honom om och om igen. Jag känner till den här platsen, och jag förstår den här typen av väntan.
Jag tillbringade oräkneliga timmar på ett behandlingshem för cancer, förenad i mitt lidande med många som längtade efter att bli botade. Vissa överlevde; andra gjorde det inte. Jag lärde mig på ett djupgående sätt att befrielse från våra prövningar skiljer sig åt för var och en av oss, och därför bör vårt fokus vara mindre på hur vi befrias och mer på Befriaren själv. Vår betoning bör alltid ligga på Jesus Kristus!
Att utöva tro på Kristus innebär att inte bara lita på Guds vilja utan också på hans tidsplan. För han vet exakt vad vi behöver och precis när vi behöver det. När vi underkastar oss Herrens vilja får vi till slut avsevärt mer än vad vi hade önskat.
Mina kära vänner, vi har alla något i våra liv som är trasigt som behöver lagas, fixas eller helas. När vi vänder oss till Frälsaren, när vi förenar våra hjärtan och sinnen med honom, när vi omvänder oss, kommer han till oss ”med läkedom i sina vingar”12 och lägger kärleksfullt armarna om oss och säger: ”Det är okej. Du är bara 5 – eller 16, 23, 48, 64, 91. Vi kan fixa det här tillsammans!”
Jag vittnar om att det inte finns något trasigt i ert liv som är bortom Jesu Kristi läkande, återlösande och möjliggörande kraft. I hans heliga och helgade namn som är mäktig att hela, ja, Jesu Kristi namn, amen.